Ranelid i Babel

Jag har länge varit ambivalent till Babel i TV. Daniel Sjölin är en smart och påläst programledare som ger plats åt högt som lågt, bara det är tillräckligt brett och aktuellt: från Herta Müller till Carolina Gynning, från fängslade journalister till självhjälpsskribenter. Men något som liknar en kritisk hållning hittar man sällan i programmet och allra minst hos programledaren. För Sjölin är alla författare, punkt slut.

Dessutom kan man fundera över vad som händer med ett program när det som ”nya” Babel förses med studiopublik. Programledaren talar fortfarande med sina gäster och dessemellan med oss tittare, men de samtal som förs tappar i intimitet genom närvaron av en tredje instans.

Det hindrar nu inte att Babel ibland blir riktigt lyckat. Onsdagens program var ett av de bästa jag sett. Där presenterades två diametralt olika författartyper, den ena med höglitterära ambitioner, den andra barnboksförfattare. Intressant nog var det den senare, Pija Lindenbaum, som bäst motsvarade  förväntningarna på en konstnär. Hon uppträdde stillsamt, gjorde ett alltigenom trovärdigt intryck och fick Sjölin att ställa goda frågor. Hennes motpol var Björn Ranelid. En gång författare, numera kändis.

Så drastiskt uttryckte sig förstås inte de inbjudna litteraturvetarna Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid, som snart kommer ut med en välplacerad bok om fenomenet R. De tycktes mena att man kan kombinera dessa roller, ja att en höglitterär författare som likt Ranelid vill nå en större publik i dag måste kunna sälja sig – bli ett varumärke. Vi har glömt att författare gjorde så vid förra sekelskiftet, påpekade Ohlsson och nämnde Heidenstam som en mästare på att iscensätta sig själv som offentlig person. Sådana jämförelser är diskutabla, men det lämnar jag åt sidan.

När Ranelid själv fick komma till tals i programmet var det egentligen bara på en punkt han bestred de båda litteraturvetarnas analys. Han förnekade att han handlat strategiskt. Han hade följt hjärtats röst. Allt han begärde var att kontakt med sina läsare. Säkert menade han vad han sa, men det utesluter ju ingalunda att han beter sig strategiskt. Det är viktigt för en konstnär att framstå som ärlig – som driven av uttrycksbehov snarare än av karriärplaner. I det avseendet är Ranelid konventionell. Frågan är om han verkligen kan sitta på två stolar samtidigt och behålla sin cred. Jag tvivlar. Man kan jämföra med Dogge i Latin Kings, som blev tvungen att ge upp hiphopen när han valde kändisskapet. Eller med Göran Greider, en röst som också vill bli hörd av många men aldrig trampar över gränsen till den offentlighet där han hör hemma. Naturligtvis har Ranelid sina trogna läsare som tar honom på allvar. Men programmets röster på stan framställde honom snarare som en roande krumelur än som en seriös författare.

Ranelid är ”intressant”. Det var programledarens och de båda litteraturvetarnas start- och slutpunkt. Vad ingen av dem frågade efter är om den författarroll han representerar är bra eller dålig, önskvärd eller icke önskvärd. Den föreföll ”naturlig”, som Forslid uttryckte sig: eftersom vi lever i ett genommedialiserat samhälle måste man som konstnär hänga på och se till att man syns. Men om nu Ranelids författartyp är rätt i tiden kan man undra varför han trots allt är så unik – vilket när allt kommer omkring är orsaken till att han framstår som ”intressant”.

Forslids sätt att resonera, som tyvärr ser ut att bli allt vanligare, skvallrar (liksom programmets okritiska bruk av termer som ”varumärke”) om hur långt in i människors livsvärld som marknadstänkandet har nått. Jag hoppas verkligen att Forslid och Ohlsson har fel. För vem vill ha en litterär offentlighet där alla författare strävar att bli kändisar? Tänk hundratals ranelidar med kornblå ögon, läppglans och en aldrig sinande svada om sin egen förträfflighet. Tanken svindlar.

Ur Skrivbordsromanen #10 (slutet)

Det säjs att fantomerna kommer från dom djupa skogarna. Så sant. Mörker och tungsinne, det är skogen det. Inget är svartare än en granskog om natten. Det knäpper och prasslar och susar så det slår lock för örona. Vad det är som låter vågar man knappt gissa. Snart är man så skraj att man kan pissa på sej… Så vad gör man? Börjar snacka med sej själv, bara för att hålla det svarta på avstånd. Och innan man vet ordet av har man diktat opp en historia… med huvudpersoner, bipersoner, sidointriger… perspektivbyten… perversioner… polyfoni… allt man kan begära. Mörkret framkallar dille… av storslagna dimensioner.

Men så lätt kommer man inte undan. Mörkret står och väntar bakom varje gathörn. Mitt i storstan sköljer det över ett par ögon… zap! och nån får skallen inslagen. Av rädsla. ”Minns du”, säjer mörkret. ”Annars kommer jag tillbaka vid tillfälle.” Naturligtvis minns man… man har aldrig glömt, bara tänt några ordlyktor. Snackat på. Det spelar ingen roll om dom är rännilar som blinkar mot ljuset, bäckar som bubblar över sina bräddar, floder som dränker allt levande, historierna. När dom banar sej väg river dom med sej mörkersediment, hur obetydliga dom än är. Det är därför dom stora berättelserna knappt orkar röra sej… dom är stinna av skit.

*

Farsan kom aldrig fram till sina hemtrakter. I alla fall inte i detta livet.

Den där kvällen som jag berättat om rasade han nerför trappan till pensionatets bottenvåning i fyllan och villan och slog ihjäl sej. Så kom det att stå i polisrapporten, bara lite snyggare formulerat.

Själv har jag en minneslucka precis där det hände. Jag vet att jag talade om för farsan var toaletten låg. Sen är det tomt. Helt blankt.

Sonja hade hört bullret. Hon fick på sej morgonrocken i en hast och rusade ut i hallen där hon upptäckte farsans kropp och begrep vad som hänt. Hon blev med en gång säker på att farsan var död eftersom han ”stirrade så hemskt”. Jag måste också ha hört eftersom jag ”stod som fastfrusen” ett par trappsteg opp. Hon tänkte att jag måste ha fått en chock. Det var hon som larmade polis och ambulans. Allt enligt rapporten.

Det som etsat sej kvar i minnet är bilden av farsans ansikte. Han måste ha slagit i huvet rejält för över aniktshuden löpte ett finmaskigt nät, ett delta av små röda blodkärl som påminde om en anatomiplansch från skolan. Ut ur planschen stirrade dom oseende ögona, förvånat som om dom levde sitt eget liv. Kanske hann han inte ens bli rädd.

Polisrapporten var undertecknad Bernhard Einleiter. Om farsan fått läsa den kan jag höra honom förvränga efternamnet. Bernhard Enliter, he he.

Farsan och jag var tydligen dom enda gästerna den natten. Enligt Sonjas vittnesmål hade vi luktat sprit men hon släppte in oss i alla fall eftersom vi ”verkade rejäla”. Polisen hade hittat en tom sjuttifemma Renat på rummet. Vi hade inte varit tystlåtna men något gräl hade Sonja inte hört. Det fanns ingenting som pekade på brott, så dödsfallet betraktades som en olyckshändelse.

Nästa dag ringde jag morsan och berättade. Hon blev upprörd och grät en skvätt men lugnade sej och sa att det kunde man ju vänta sej att det skulle sluta på det viset. Jag sa åt henne att visa lite pietet. Det gjorde ont det samtalet.

Morsan ville inte se liket ens efter att begravningsfirman putsat opp det. Själva begravningen ägde rum i stillhet som det heter. Ett tiotal hade mött opp. Solen sken och prästen svettades i pannan. Jag grät lite fast jag försökte behärska mej.

Nå, det där tillhör det förflutna. Det är sånt man drar ett streck över och går vidare från. Och gått vidare kan man väl säja att jag gjort. På nåt sätt var det som om allting lossnade för mej när farsan gått bort. Han hade fyllt mycket så länge han fanns. Nu när han var borta kändes det som om jag sent omsider kunde sträcka på mej och bli vuxen. Först fick jag ett anbud om att bli redaktör på förlaget och tackade ja. Sen lurade en arbetskompis i väg mej på en tripp till Thailand. Tidigare hade jag sagt att det inte var min grej. Men jag blev fast som så många andra. Redan andra vändan träffade jag Sun. Hon var yngre förstås och påminde en smula om Fiona. Nästa gång följde hon med till Sverige och vi har levt lyckliga tillsammans sen dess, åtminstone tror jag det. Vi fick snart en dotter, Mia, och flyttade som alla andra nyblivna familjer ut på landet. Sun kunde data, pluggade svenska och började jobba deltid. Och när Mia fyllt 18 blev hon med barn, den ljuvliga Tessa. Så på många sätt har det gått bra för mej.

Men så är det drömmarna.

Egentligen är det bara en och samma dröm med små variationer. Den började några månader efter olyckan och har följt mej sen dess. I drömmen ligger jag och sover. Så hör jag liksom ett brus som närmar sej alltmer. Nåt stort och oformligt seglar in genom det öppna fönstret och slår sej ner på karmen vid sängens fotända. Jag blir rädd förstås, men så tycker jag att klorna som håller om räcket verkar bekanta. Det är ju farsans tånaglar, förlängda till gripverktyg. Jag fattar att det är han och att han har fått riktiga vingar och blir glad att han kan flyga. Då blir det ljusare i rummet och jag upptäcker att hans ansikte är ansiktet från fallet i trappan, fast näsan har blivit en rejäl örnnäbb. Det är fasansfullt men jag förmår inte blunda och min tunga är förlamad så jag kan inte skrika heller. Skräcken varar några sekunder. Sen ser jag att ögona inte står ut som på den döde, dom betraktar mej lugnt och stadigt, så efterhand ger paniken vika och jag börjar undra vad han vill mej. Jag säjer det också, ”vad vill du”, säjer jag, ”varför glor du så där?”. Men han svarar inte, dom döda talar inte i drömmen har jag förstått, han bara fixerar mej, inträngande och lite sorgset, som om han visste nåt som inte jag vet, och det går mej mer och mer på nerverna så i drömmen försöker jag provocera honom och säjer sånt som ”vad är det farsan, har du tappat målföret, det var nåt nytt”. Men det hjälper inte, hans blick liksom skruvar fast mej i sängen, jag kan inte röra mej, jag får panik igen och vaknar på riktigt, hes och svettig. Eller också har Sun lindat armarna om mej och väckt mej på ett tidigare stadium.

-Du måste göra nåt, säjer Sun. -Vad du behöver Igor är en terapeut.

Men jag vill inte träffa nån shrink. Jag vill få vara i fred och leva mitt liv, det som är kvar av det.

-Du måste få det ur dej, säjer Sun. Mia säjer detsamma. Men en gång föreslog hon, jag tror i alla fall det var hon, att om jag inte kände för att prata kunde jag ju pröva att skriva i stället. Jag gick och tänkte på saken en tid. Och nu har gjort det, prövat att skriva av mej. Inte vet jag om det kommer att hjälpa.

Och det är hela historien.

Jacko the Whacko

Ingen kan väl ha missat att Michael Jackson tagit ner skylten. Enbart i DN upptog nyheten 7 sidor. Samtidigt gick Willy Kyrklund bort. 1 sida. Willy who?

Om detta kan man tänka vad man vill. Vad Jackson beträffar är det svårt att hitta något att lägga till allt som redan blivit sagt. Men kanske ändå.

Per Sinding har i ett eftermäle satt Jackson i nivå med Elvis i rockhistorien. Det får stå för honom. Men på ett par punkter finns det onekligen likheter. Båda artisterna har lämnat tunga bidrag till rockens mytologi, och båda var i hög grad kroppsliga som artister. Delvis genom sin förmåga att låta kroppen komma till tals i rösten, men framför allt genom sättet de rörde sig på. Att tala om sex är för enkelt i sammanhanget, särskilt i Jackos fall. Som dansare var han svår att överträffa, han uppfann steg som inte fanns på kartan, han gled, snurrade, exploderade, hans kropp tycktes leva ett eget liv. Han var liksom Madonna, en annan 80-talsikon, som gjord för MTV. En kanal som inte Elvis hade tillgång till.

I rockmytologin är kroppen basal. Om det är något den hyllar är det drömmen om en evig ungdom. Hope I die before I get old. Forever young. Live forever. Jackson försökte vara Peter Pan, en gestalt som vägrade bli vuxen och klamrade sig fast vid ett inre barn. Därav hans sexuella tvetydighet. Som om inte det var nog ville han också utplåna sitt afroamerikanska yttre. Hans kropp blev avantgardistens experimentverkstad.

Men jag tror inte det som fängslat mest hos Jackson inskränker sig till att han i så hög grad levde upp till en konstnärsmyt med tillhörande tragik eller, för den delen, klassiska myter om människan som sin egen skapare, autogenes. För att myter ska uppfattas som giltiga måste de uppfattas som aktuella. Jag tror Jackson kom att förkroppsliga (just det) ett samtida fenomen som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe talar om som görbarhet.

Görbarhet handlar om att flytta gränser – särskilt gränsen mellan natur och kultur. Om vi håller oss till kroppen är det inte längesen den uppfattades mer eller mindre som ett öde. Man hade den kropp man hade; möjligheterna att förändra den var marginella med dåtidens teknik. I dag är kroppen ett oavslutat makeoverprojekt, åtminstone i de rika länderna. Vi får visserligen veta av reklammakarna att vi duger som vi är, men på ett sätt som antyder att det finns en del att jobba med, och det kräver gott självförtroende att säga emot. Enter hälsokost, terapier, gym, plastikkirurgi och (naturligtvis) en flod av skönhetsmedel. Hjälpmedel finns. Att inte utnyttja dem tyder på slapp moral och risk för vad Reinfeldt kallar utanförskap.

Ur det perspektivet kan Jackson ses som en föregångare, en sant senmodern hero, som stupade på sin post därför att han råkade driva den egna kroppens görbarhet ett varv för långt. Det, men inte företaget som sådant, skiljer honom från oss. Han ville något och gjorde om sig.

I DN har det en tid pågått en debatt om religion och ateism som jag inte ska gå närmare in på. Låt oss bara konstatera, i ljuset av utbredningen av islamisk och kristen fundamentalism å ena sidan och new age å den andra, att religiositeten är allt annat än död. I min första blogg betitlad ”Du skall inga andra gudar hava jämte dig” berörde jag detta men reserverade mig för den svenska statskyrkans möjligheter att rida på den nyreligiösa vågen. Jag menade att vi som sekulariserade västerlänningar hade svårt att underkasta oss Gamla testamentets oberäknelige Herre samtidigt som vi solade oss i Nya testamentets faderliga blick. För motsägelsefullt. I dag tänker jag att den gammaltestamentliga guden kanske är just en sådan bild av Lagen som den gränslösa människan behöver.

Läser man berättelsen om Michael Jackson på det viset blir den snarare en moralitet som handlar om hybris: hit men inte längre.  Den väcker inte bara beundran utan också en slumrande oro. I görbarhetens tid är steget mellan människa och monster kortare än någonsin.

Ur Skrivbordsromanen #9

Jag minns fortfarande hur tyst det blev omkring oss. Som om nån rullat in oss i en heltäckningsmatta. Eller satt parentes om oss. Därute körde väl naturen sitt program med inslag av fågelkvitter, filande syrsor, kväkande grodor, vad vet jag. Min fjärrkontroll stod på Off. Men inne i bilen hördes minsta ljud knivskarpt: knäppet från farsans portfölj, ljudet av en kork som skruvades upp, vätska som skvalpade, en mun som svalde… Fyra klunkar, jag räknade till fyra. Och så började det osa Renat.

-Vill du smaka? Du kanske behöver en styrketår?

Jag skakade på huvudet.

- Har du tänkt på att om vi kör till närmsta polisstation och säjer dom har narkotika i bilen åker dom dit hela gänget. Va? Vad säjer du?

Jag skakade på huvudet igen.

Det klunkade där bak. En, två. Farsan harklade sej.

-Kvinnor, sa han, dom är finare av sej… men bara utanpå. När det kommer till kritan är dom djur dom också. Det måste man ha klart för sej. Annars står man där som du. Där blev du blåst, Igor! Där gick rullgardinen ner,! Utan vidare spisning… Erkänn bara! Du fattar ingenting… noll och intet! Du ligger nere i skoskaften och ruvar. I en bombkrater ligger du… Vad hände, frågar du dej. Hur kunde det gå så snett? Eller hur? Jag vet hur det känns, tro mej… har varit med om både det ena och det andra som du vet. Men jag har lärt min läxa! Samlat erfarenhet! Och erfarenheten är plåstret på ålderdomens sår. Hm… det lät bra! Kom jag på det själv? Hur som helst… lyssnar du? Vi män är drönare, Igor. Vi tror vi är herrar i kupan. I helsike vi är! Det är vad kvinnorna låter oss tro… att det är vi som styr och ställer. Men egentligen är vi bara underleverantörer. Vill drottningen svärma gäller det att hänga på! Utan kvinnokroppen ingen samhällskropp! Det är ur den livet spirar… även om vi hjälper till en smula.

Han tystnade. Men det var bara tillfälligt.

-Biologi, Igor, det har du aldrig varit nåt vidare på va? Eller hur? Vad hade du i slutbetyg? Inget att skryta med precis, kan man tänka! Men det är biologin som styr… hannarnas kamp om honorna… den sexuella konkurrensen, det är vad det handlar om! Har du tänkt på det? Typiskt att du skulle fastna för den där Sara som inte kunde få några barn. Även om hon hade sina goda sidor, jag säjer inte annat. Men nån kvinna var hon inte! Ja så ser jag på saken… och det begrep du visst till slut. Men har du blivit klokare med åren? Tveksamt! Knappast! Hur gammal är du nu igen? Nästan 40? Och så sitter du och sörjer över att en 20-åring inte vill ha dej. Vad hade du väntat dej? Hon är ung och yppig… full av safter. Och du har redan parkerat i den biologiska utförsbacken. Vet du att den manliga potensen når toppen före 20? Hur tror du din förslöade säd ska stå sej mot en yngre mans? Va? Ett sånt bagage kan man bara kompensera med gods och guld, och det har du inte heller.

Han tog en klunk till. I tystnaden fortsatte hans röst att eka i skallen. Rena tortyren. Jag orkade inte be honom hålla klaffen. I stället startade jag bilen och svängde ut på vägen. Farsan märkte ingenting. Han snackade på.

-Du borde tänka på vad det står i psalmen… ”Ingen hinner fram till den eviga ron Som sig ej eldigt framtränger”. Känner du till dom raderna? Nej, det gör du förstås inte, ungdomen lär sej väl inga psalmer nuförtiden… Dom är saken i ett nötskal! Av miljoner sädesceller är det bara en som når ända fram. En! Vilket slöseri, säjer du. Ja, somt faller på hälleberget. Men naturen vill vara på den säkra sidan! Här gäller det att fortplanta sej! Och det ger makten åt kvinnorna. Dom kan välja och vraka… instinkten styr dom mot den som är utsedd att bli far till deras barn. Utan att dom vet om det… Jag hade velat ha fler barn men din mor sa nej. Det vet du va? Vad hade jag att sätta emot? Kan du svara mej på det? Va?

Han gjorde en psykologisk konstpaus.

-Vet du vad jag har tänkt, Igor? Att du kanske inte vill ha barn egentligen… låter det konstigt? Du menar att det vill väl alla mänskor. Jag undrar det… Tror du verkligen det är en slump att alla fruntimmer du ger dej i lag med är hopplösa fall? Tror du det? Nej du, det är nåt kemiskt, nåt du signalerar. Och det snappar dom opp, fruntimren… Felet med dej, vet du vad det är? Du vägrar bli vuxen! Fast du snart fyller 40. Den där rockmusiken du hör på jämt… när tänker du växa ifrån den egentligen? Jag har funderat mycket på dej, Igor… vad är det du är rädd för? Va? Har jag varit en dålig förebild? Är det mitt fel? Så tänker jag.

Det blev tyst ett ögonblick.

-I alla fall kan du inte klandra flickebarnet för att hon ångrade sej… Det var instinkten. Hennes ofödda barn. När han juggen föll på knä så var det dom hon såg framför sej. Den vackraste synen i världen, Igor! Den kunde hon inte stå emot. Tyvärr, får man väl lägga till… Ja så tänker jag. Om det är rätt eller inte är inte lätt att veta… Nej, jag begriper mej inte dej, pojk. Varför vill du inte skaffa barn? Du är i alla fall inte lastgammal som jag. Och som skalden säjer, mister du en står dej tusende åter. Tänk på det!

-Och ditt jobb, fortsatte farsan. Du berättar aldrig nånting om vad du gör. Översätter medicinsk litteratur, var det så? Trivs du med det? Tjänar du nånting att tala om? Ska du hålla på med det hela livet? Va?

Där stängde jag av. Jag tänkte att jag måste i alla fall hitta nån annan plats att sova än i bilen. Det var det enda jag ville. Farsan snackade åtminstone inte i sömnen. Från höjden vi var på kunde man se ljusen tindra i ett litet samhälle en bit bort. Jag fick Per Martin Hambergs gamla sång ”Nu tändas åter ljusen/ i vår lilla stad”  i huvudet. Det var skönt som omväxling. Jag svängde av och rullade snart utmed det som verkade vara huvudgatan. Inte en själ syntes till, men rätt som det var dök det opp en Bed and Breakfast-skylt utanför ett tvåvånings trähus. Jag lämnade farsan i bilen och knackade på. Efter en evighet öppnades dörren av en robust medelålders dam i nattrock som visade sej heta Sonja. Jodå, vi kunde få ett rum på ovanvåningen.

Så vi installerade oss. Farsan svajade betänkligt i trappan men tog sej opp, portföljen i hand, och slog sej ner vid ett litet bord med två stolar.

-Vill du ha en tuting? Han knäppte opp låset och lyfte ur en sjuttifemma. Den var halvfull. Varför inte? Bedöva sej och stupa i säng. Kunde det bli bättre? Jag hämtade två tandborstglas och han hällde opp utan att darra på handen. Men ögona började bli blodsprängda och han sluddrade lite när han sa skål.

Jag bemannade mej och tömde glaset i ett par drag. Har aldrig gillat ren sprit. Men det här var ett nödläge. Det smakade lika jävligt som jag hade väntat mej. Men värmde gjorde det. Jag sköt fram glaset för påfyllning.

-Ja dränk du dina sorger, Igor, sa farsan och hällde opp. Synd vi inte har mer. Det är skönt för skalder att få sova.

Han började snacka på igen. Och då kände jag det välla fram inombords. För helvete, farsan! Det räcker nu… jag ser hur du stretar för att nå fram! Det är bra så… det är bara det att det här är inte rätta tillfället. Gud hjälpe oss från såna tröstare som du… trösta har du aldrig kunnat… inte ens dej själv. Ska jag ta dej på allvar, vill du det? Sover du framför teven därhemma? Hur har det kunnat undgå dej att det föds för många ungar i världen och inte för få? Du kan ta din unkna socialdarwinism och stoppa opp den… Du kommer aldrig att fatta, aldrig. Det är en ny tid nu, farsan! Nu handlar det inte om att överleva utan om att leva! Det goda livet, farsan! Hur hittar man det? Det har du ingen aning om! Du har bara gjort som andra och det har du inte pallat. Enter the bottle. Men om man nu vägrar? Några måste väl få förbli snorungar och säja det som behövs: åt helvete med det gamla! Ner me’ t i skiten! För det är inget tryck i det gamla! Inget larrm! Det sveder inga vingar, det är bara boring! Dött! Stendött! Fatta att det inte är den Fiona du har sett som jag sörjer. Det är musikern, Hennes Majestät Snorungen… Henne hade jag velat ha barn med… fantasifoster. Såna som hon håller man inte fast, farsan! Jag skulle bara låtit bli att försöka…

Men jag sa ingenting. Bara drack och kände fyllan sprida sej i kroppen. Hörde knappt vad farsan sa längre. Men något måste det ha varit. För plötsligt öppnade sej en brunn framför mej, och när jag lutade mej ner såg jag ett rum med fördragna gardiner, en unge i en säng… en riktig bleknos… och två vuxna, på var sin sida om ungen. Som var jag.

Jag är 10-12 år och har lunginflammation. Den är inte att leka med. Tvärtom, läget är kritiskt, det har jag förstått av dom vuxnas halvkvädna visor. Man brukar inte dö av sånt, men är fallet misskött så… Det är det jag ligger och hörmorsan upprepa.

-Ahlström sa att fallet var misskött, upplyser hon farsan. Då är det väl han som har misskött det då! Jag har i alla fall inte gjort det… så det så! Oförskämt att säja på det viset… Och den ska vara läkare!

Händerna darrar lite när hon öppnar medicinburken. Det är en brun glasburk med gula kapslar i. Stora som barnfingrar är dom, det går åt ett helt glas vatten för att få ner en enda… och ändå fastnar dom i halsen så att morsan får dunka mej i ryggen. Det är för att jag inte är van än, tröstar hon. Annars är jag ingen svår patient, bara matt och lite dimmig av febern som inte vill krypa ner, jag hostar knappt längre, och det som bekymrar mej mest är att jag gör mina föräldrar oroliga. För dom har annat att tänka på också, vardan ska gå runt… alla vuxna är fulla av bekymmer, dom dras till dom som nattfjärilarna till fotogenlyktorna i sommarstugan vi skaffade i fjol. Men snart ska det vara förbi tack vare dom gula kapslarna som är nåt alldeles nytt, rena underverket enligt morsan. Så kallas dom också kungsmedicin. Det är nåt att tänka på att kungen käkar samma medicin som jag.

Det var doktor Ahlström som skrev ut dom gula kapslarna åt mej till slut när inget annat hjälpte. Antagligen är dom svindyra. Ahlström ser ut som en uggla i sina svartbågade brillor, håret är benat mitt på skulten, det ligger som limmat på ömse sidor om mittbenan. Han har fluga, och så luktar han cigarr och talar uppsvenska med hög röst. En gång, det var långt innan han misskötte fallet, nöp han mej hårt i kinden… sådär utan vidare. Jag är lite skraj för honom.

Nu öppnar jag gapet snällt som en kajunge och låter morsan stoppa in den stora gula masken medan jag famlar efter vattenglaset… Glp, glp… stjälper jag i mej en liter och känner hur den rycks med av floden så den kan borra sej in i systemet.

-Jag förstår inte var Igor kan ha fått sina dåliga lungor ifrån, hör jag farsan säja. Jag har redan sett att han fått i sej en hutt eller två. -En sak är klar och det är att dom i varje fall inte kommer från min släkt.

-Jaså minsann? Morsan går direkt till motangrepp. -Hur är det med din fine bror Edvin då… han som skröt med att han var A-student… dom betygen skulle jag velat se! Låg inte han på sanatorium för några år sen? Innan han blev hallick i Stockholm alltså… det har du själv berättat! Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus! Det borde du tänka på i stället för att springa ute var helg och låte mej sitta och vaka över pojken! Snygg far du har, Igor! Han har aldrig tänkt på nån annan än sej själv! Han skulle inte stanna hemma om du så låg för döden!

-Hördudu! försöker farsan. Hördudu… nu kniper du käft! Passa dej för att snacka skit om mina bröder! Om det är nån som gett Igor dåliga anlag så är det du och din släkt! Dog inte en av dina morbröder i lungsot kanske? Kan du förneka det? Jag skulle inte vara så styv i korken om jag var du… jag skulle använda små bokstäver när jag öppnade mun… mycket små!

-Hör på honom, Igor… hör på din far! Som han står och ljuger en rätt opp i ansiktet! Så det är min släkt du brås på, stackars barn… Men jag ska säja dej som det var att morbror Per hade inte alls tbc… han åkte till Amerika och bara försvann. Just det! Men din fine bror, han låg på Orup han… kan du förneka det? Inför pojken?

Rummet börjar gunga… det snurrar allt häftigare… Jag kniper ihop ögonen och sätter händerna för örona. Sluta, sluta, sluta! Morsan upptäcker det och höjer rösten.

-Titta bara så du plågar pojken… hur tror du han ska kunna bli frisk med en fyllhund till far som bara kommer hem för att ställa till liv och väsen? Att du inte skäms… känn så het han är! Att den inte börjar verka snart, den där medicinen! Om han inte klarar sej så vet vi i alla fall vems felet är, hör du det! Just det, gunstig herrns och ingen annans!

Hon bryter ut i tårar. Jag hör inte vad farsan svarar, vill inte heller. Det är ju mitt fel att dom bråkar. Allting känns blytungt och jag tar nästan till lipen själv. Jag skäms över att vara så svag. Om jag ändå var långt härifrån. Men det är jag inte. Jag sitter fast i ett hål och ingen ser mej.

Nu lyfter blicken och kikar upp ur brunnen. Jag är en kamera som ser farsan resa sej och fråga efter toaletten. Igor säjer att den ligger intill trappan. Kameran ser farsan slira ut genom dörren och följer efter. Han går ostadigt och kameran har svårt att hålla fokus när den följer efter. Vid trappkanten blir farsan stående och glor vilset först till vänster och sen till höger. Men kameran fortsätter rakt fram. I objektivet kommer farsans rygg allt närmare. Dom utstående vingarna växer.

Snacket går

 

 

 

 

 

-Jag är en glad och positiv person som blivit sexuellt utnyttjad.

-Bollen är rund.

-Kan inte hjälpa att jag älskar starka kvinnor.

-Precis. Det gör gott när nån bankar skiten ur en.

-För det är du värd.

 

-Tack för att du inte visar din penis på arbetstid.

-Det journalistiska uppdraget kräver en ömtålig balansgång mellan respekten för den enskildes integritet och behovet av att sälja ut.

 

-Israel är Mellanösterns enda demokrati.

-Ja, dom har kontroll över sin sexualitet.

-Eller hur.

 

-Tillståndet efter EU-valet är allvarligt men inte kritiskt.

-I min bok hade Piratpartiet vunnit om dom gått ut med ”Pirra en pirat”.

 

-Är du säker på att vi kommer att gå stärkta ur krisen?

-Är Obama mulatt? Bolagets försäljning visar en stark uppgång det senaste kvartalet.

-Och vad önskar utanförskapet?

-En arbetslinje, tack. Och en smal papperscylinder.

Kan Kidsen sKriva?

 

Med ”kidsen” menar jag inte ungdomar över huvud taget. Det är klart att dom som har det förspänt från början blir stämplade som läsare och skrivare i skolan. Jag tänker på alla dom andra, dom som utgör skolans underklass, förortsungdomar, arbetarbarn.

Som nybakad svensklärare jobbade jag en gång på en gymnasieskola med enbart praktiska linjer. Där gick, om jag minns rätt, blivande byggare, bil- och verkstadsmekaniker, elektriker, rörläggare, plåtslagare, målare, processtekniker, servitörer och kockar, affärs- och kontorsanställda. Fyra av fem var killar och etniskt svenska. I dåtidens arbetarklass var de som hette Nemed eller Mustafa ett fåtal.

Skolan var en gammal, rätt nersliten f d yrkesskola som låg i ett industriområde. De teoretiska ämnena fick man sparka i gång från scratch. Svenskan var inhyst i en skrubb. De skönlitterära titlarna kunde räknas på en mans fingrar. Trots det trivdes jag och stannade längre än jag hade trott. Det var kidsens förtjänst.  

När jag nyligen rensade bland gamla papper visade det sig att jag hade sparat de gulnade bladen till en skrivuppgift, så jag läste om dem. Inslaget gick ut på att lära sig skilja på objektiv och subjektiv framställning och avslutades med att eleverna skrev om skolmaten, antingen renodlat positivt eller negativt. Gissa vilket som var mest attraktivt…  Hur som helst förlöste uppgiften ett språk som jag dittills inte sett mycket av i skrift. Orsakerna ska jag inte spekulera i, men av texterna delar jag gärna med mig några utdrag.

De är genomgående utformade som kronologiska berättelser, men som ämnet kräver ligger tyngdpunkten på beskrivning. Att överdrifter är tillåtna har tänt fantasin och satt bildspråket i rörelse. Här är några prover:

Kön som ringlar över gården är som en folkhop som flyr skrikande, knuffande och sparkande undan en farsot.

Man skulle kunna tro att det är en lönkrog sen spritförbudet på 30talet i USA.

Vakten liknar varulven en liten klen luden typ.

Och stora flader möss hänger i taket och stirrar på en.

Bistik visst fan finns de men även dom fylda med maträster och det värsta är när man sticker in gaffeln i munnen kommer dom ut i örat så krogia e di.

Muggarna är gjorda hos verkstadsmekanikerna här på skolan.

Maten som levereras direkt från reningsverket sprider en behaglig odör i hela salen.

Potatisen får man dela med en luftdriven huggmejsel.

Såsen är proces tekniska linjens prover svavelsyra och dyligt. Fisk Ha Ha Ha den kommer från torsk kriget utanför island.

Och på Norra vägen finns en dörr som där står skrivet med stora bokstäver ”Magpumpning”.

Och ambulanserna kör i skuteltrafik.

Slut  DUNK AHHH

Hos några individer händer så att bildledet tar överhanden. Jag återger en uppsats i sin helhet där verkligheten mer eller mindre upplöses i en karneval av muterade sinnesintryck:

Matkabinettet

För det första får man stå och vänta så det växer mögel i knävecken. När man står i kön så inhalerar man armsvett och tåfjams. Sen är det någon som tar en i arselet. Plötsligt öpnnas den grådassiga matkabinett dörren och man rusar som små, stora, långa, feta gamar till den så kallade sista måltiden. Där står man och ser den ena kärringen efter den andra, sneda och förvridna så dom liknar en morot som fått spetälska. Sen är det en liten fet gubbe som spriner runt och spelar Allan eller 007, vilket det är vet jag ej, men! Vad han skulle behöva är att ligga med huvudet i en myrstack och försöka räkna hur många myror som är kastrerade.

Potatisen den liknar mest en hamster som fått en hudsjukdom. Och den övriga maten är som en grävling som håller på att jaga en sork i en hästspillning. Mjölken är utspädd med destillerat råttgift. Brödet är som bönor som ligger och ruvar på en stekplatta och får fnatt. Smöret är inlagt med en infödings armsvett.

Omgivningen, miljön är densamma som ett pornografiskt säte för röda negrer. Man får liksom kramp i stortån och tummen så sprallar det i näsborrarna. Man skall inte tala om dessa frenetiska rapningar som kommer smygande genom atmosfären, stannar vid potatisen och slår en dubbel mollbergare och hamnar i mjölken med ett dovt plask som dämpas av en snoring. Man slänger ju förstås 9/8 av maten i deras snuskiga sopnedkast som mest liknar en utdragen gristarm som förlängts med en getnjure lappad med en duvhjärna. Kniv och gaffel existerar ej. Man får äta med tummen och stortån. Går inte det får man ta retur Landskrona-Köpenhamn, sen går det nog. Trapporna är hala av spy och spottavlagringar. Klarar man trapporna med att se någotsånär normal ut kan man kanske gå upp där nästa dag och försöka att bli objektiv.

Happy days With Matkabinettet

Klart kidsen kan skriva. Om dom får chansen.

Förment objektivitet

Är det fler än jag som har problem med opinionsundersökningar?

Mitt intryck är att det dräller av dem. Och då handlar det ändå bara om dem som medierna slår upp.

Så skulle det knappast se ut om inte opinionsmätningar hade blivit ett tacksamt sätt att bedriva propaganda. I stället för att yttra egna åsikter beställer man eller rapporterar om en undersökning av vad som rör sig på djupet i breda folklager. Samtidigt utformas och/eller tolkas studien så att svaren kan bekräfta den egna uppfattningen. Att den ger sken av  folkets röst ökar dess förmåga att påverka.

Ett aktuellt exempel är Demoskops undersökning av opinionen i frågan om bonussystemets stöd hos allmänheten. Den presenterades 3.4 på DN Debatt under rubriken ”Kritiserat bonussystem har klart stöd hos folket”. Vilket också kablades ut över landet via TT. Artikeln ledde till två repliker i samma tidning 7.4. De kommer säkert inte att avsätta några spår (lika lite som den här bloggen). Men argumenten är ändå värda att föra vidare.

I motsats till TT-journalisterna har Ola Larsmo på DN Kultur läst Demoskops undersökning och påpekar inledningsvis att den bara har 1000 personer som underlag. ”Än värre är att jag ingenstans hittar det där svaret att en majoritet gillar bonusar. Vad det finns stöd för är tanken att man, oberoende av arbetsuppgift, ska få lön – inte bonus! – efter prestation, en åsikt som inte förvånar någon som arbetat på ackord.” Den intressantaste uppgiften är dock en annan enligt Larsmo, nämligen att en betydande majoritet (72 %) anser att löneskillnaderna i Sverige är alldeles för stora. ”Också 53 % av de moderata väljarna tycker det.” Vart tog nu den uppgiften vägen?

Chalmersprofessorn Peter Jagers kritiserar opionionsundersökningar generellt på DN Debatt. Han påpekar

• att vi ibland inte ens får veta vem som ligger bakom en undersökning, eller syftet med den

• att opinionsundersökningar gärna leder till pseudodebatter, eftersom oreflekterade åsikter tenderar att lyftas fram på bekostnad av en genomtänkt argumentation

• att själva undersökningen ofta utförs av någon instans som redan har en bestämd uppfattning i de frågor som tematiseras, och att det är svårt att undvika att de intervjuade listar ut vart det bär hän

• att undersökningar som ställer många frågor kring samma tema, vilket är vanligt, skapar utrymme för svar som åtminstone i vissa fall bekräftar undersökarens egen ståndpunkt

• att medierna då de presenterar undersökningen sällan ser till helheten utan väljer ut delresultat och då har möjlighet att lyfta sådant som passar den egna agendan

• att det därför finns skäl att varna för en situation där ”starka intressegrupper dominerar beställningarna av opinionsundersökningar och kan utforma presentationen av resultaten”.

Till detta skulle jag vilja knyta ett par avslutande reflexioner.

I dag lever papperstidningen, särskilt morgonpressen, under hot om utplåning. En kortsiktig lösning som diskuteras är att närma sig ett populitiskt tilltal à la kvällspressen. Det skulle ge billigare journalistik – men också undergräva den auktoritet som (än så länge) kvarstår. Som alternativ diskuteras att tvärtom satsa på det som morgontidningarna traditionellt varit bäst på, nämligen fördjupning. Men det kräver att läsarna visar sig villiga att betala för journalister som bl a ger sig tid att läsa opinionsundersökningar innan resultaten kablas ut.

Nyligen visade en sådan undersökning att Sverigedemokraterna är på väg in i Sveriges riksdag i september 2010. Det satte fart på medierna. Mest omskrivet har Kalibers wallraffande blivit och särskilt ”avslöjandena” av att SD:s sångkultur bl a inbegriper en visa som anses frossa i mordet på Palme (att den härstammar från MUF har den borgerliga pressen noga undvikit att kommentera). Men i sak har inget nytt framkommit. Det gör det egentligen inte heller i Pontus Mattssons reportagebok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” som utkommit mycket lägligt. I sin recension av boken gör Dan Jönsson några intressanta reflexioner kring detta som berör svensk politisk kultur. Han menar att SD attraherar genom att inte ha lärt sig spelets regler. Partiets politik är främlingsfientlighet och inget annat och att påtala det blir att slå in en öppen dörr. Etablerade partier som i smyg närmar sig samma politik riskerar att få dörren i ansiktet. Jönssons slutkläm förtjänar att återges ograverad:

I en opportunistisk politisk kultur, där partierna ständigt slåss om att anpassa sin politik till de rådande åsiktskonjunkturerna, är det något kusligt med en motståndare som strider omaskerad och därmed saknar angreppspunkter, ett parti som inte har någon ”dold agenda” att avslöja eftersom den redan ligger i öppen dag.

Vad de etablerade partierna är rädda för, tror jag, är att se sig själva blottade på samma vis. Sverigedemokraterna har blivit hela den svenska politikens mörka skugga.

Min poäng är enkel. Ju starkare inflytande opinionsmätningar får på politiken, desto större risk för det slags opportunism som Jönsson pekar på.

Ur Skrivbordsromanen #8

Det går inte att förneka: dom Goda Dagarna fanns.

   Jag sitter med farsan under ett träd. Han kisar mot solen och halsar en pilsner. Med ljudligt välbehag. ”Piló piló pilódikum, det spelar i mitt blod”, skaldar han. Han är uppfödd på nittitalisterna, särskilt Fröding och Karlfeldt, och när andan faller på spottar han ur sej oneliners som popcorn. Det är en God Dag, tidigt på sextitalet som fortfarande är som femtitalet, och vi är på hemväg från Franzéns lanthandel till sommarstället. Det var morsan som hittade det. Snart skulle hon börja jobba deltid och skaffa bil, men än så länge cyklade vi. Farsan trampade en svart rishög av märket Primo som han kommit över billigt. Sadeln stack opp som huvudet på en vadare. Ingen annan hade det märket. Det var han stolt över. ”Primo betyder den första och främsta”, brukade han påpeka.  

   Goda Dagar, det var såna som lät farsan vila från sina demoner. Problemet var att man inte kunde vara säker på hur länge en God Dag skulle vara. Rätt som det var kunde han ge sej av till stan. Sen hördes han inte av på nån vecka eller mer. Och när morsan och jag cyklade hem från sommarstället växte oron för varje tramptag… Så kom man fram och det luktade fan i hela lägenheten… inte bara instängt. Man sniffade sej fram till skafferiet… öppnade dörren… storknade… i skummet låg nåt som kanske ännu gått att tvinga ner för en vecka sen men nu var täckt av krälande vita larver. Hjärtat sjönk ner i knähöjd… nu visste man vad som var att vänta. Demon time, everybody.

   Om farsans demoner visste man allt. Därför skulle man förstå, förlåta och trösta. Klart man ställde opp. Men vad kan en tiåring göra när gubben låser in sej på toan och hotar skära opp handlederna … hans far skar ju halsen av sej vid Kreugerkraschen… med rakkniv… kvar blev fyra ungar och deras morsa. Och hon brukade råda enda dottern att hålla sej undan ”dom otäcka pojkarna”… påstod farsan. Men när allt kom omkring ville han leva… kom ut omsider och hade rispat sej lite … för syns skull… morsan höll sej kall men mej tog det ett bra tag att fatta att det var show.

   Men det var då det. Nu satt vi i bilen på väg norrut alla tre. Motorn spann, som det heter, och solen skötte sej. I baksätet snusade den gamle, ryckt ur snutens käftar, i hawaiiskjorta och fräscha shorts. Den slitna baskern fungerade som skärm mellan flinten och sidorutan. Hans stora näsa stack ut som ett flyttblock i ett eroderat landskap, skuggat av ett par enorma buskar till ögonbryn. Om det inte var ett monumentalt ansikte hade det i alla fall karaktär så det räckte. Jag sneglade på mej själv i spegeln. Rena barnrumpan trots skäggstubb och solglas.

   Men såna detaljer kunde inte dämpa euforin. Det här var absolut en God Dag. Farsan fri om än med vissa förbehåll, vi hade fått veta det kunde bli åtal av. Nå, den dagen, den sorgen… Och Fiona vid min sida målande naglarna. Million dollar baby.

   -Dagens hjälte tar igen sej, sa Fiona. -Han är riktigt söt med baskern på sned så där. Man ser ni är släkt.

   -Hur så?

   -Samma näsa … Aj!

   Jag nöp henne i låret. Strafen!

   -Om du inte körde skulle du få igen med ränta…

   Men det är just det jag gör, tänkte jag. Dessa stockholmare… dom tror att deras små holmar är hela världen… finns det nåt mera inskränkt än en öbo? jag bara frågar… där traskar dom omkring i dom osunda ångorna från det skitiga vattnet som långsamt stiger dom åt huvet… förvrider synen på dom… ger dom feber… storhetsvansinne… elefantiasis… Tänk bara på engelsmännen… läspande masochister som njutningsfullt vrider sej under klacken på en torykärring… eller dom vita australierna, ättlingar till brittiska straffångar… det är öbor i ett nötskal! Fast somliga överlever i hygglig kondition… med fin figur… grymt oppkäftiga förstås… men ruttna in i märgen kan man inte kalla dom… det finns öbor och öbor… rättvisa framför allt!

   Det rasslade till av nåt på min axel. När jag kikade i spegeln såg jag ett par små stickande ögon och en sniffande nos. För böveln! Fionas råtta hade kommit lös i limousinen! Här gällde det att hålla huvudet kallt.

   -Fiona, sa jag, please, din råtta klänger på mej. 

   -Oj då… jag måtte ha glömt att stänga buren ordentligt… Kom här Signe! Är hon inte söt?

   Hon la djuret mot sin kind. Nyss hade hon tyckt att farsan och jag var söta. Hur jag än ansträngde mej kunde jag inte se nån större likhet. Faktiskt var Signe rätt motbjudande i helfigur, utsträckt på Fionas skuldra, med sin fjälliga svans, sina spretande ben, sin hängbuk… herregud, hon var väl inte… hur många ungar kan en råtthona få? Horder, såvitt jag begrep… som i sin tur parar sej… tanken svindlade. Men så fick jag en idé.

   -Du, Oskar är en riktig djurvän… låt honom bekanta sej med Signe.

   -Nej för guds skull! kom det från baksätet … så var det med den sömnen! -Råttor förstår jag mej inte på. Och inte dom som har dom som sällskapsdjur heller!

   -Bläh! Fiona vände sej om och räckte ut tungan åt honom. -Gamle man, du skulle bara veta hur skönt det är med en råtta innanför tröjan när det är kallt ute.

   -Biter hon dej aldrig i tuttarna, undrade jag.

   -Ha ha ha. Typiskt manlig kommentar… hon biter bara främmande. Inte skulle du bita matte, Signe?

   Nu gjorde farsan comeback i samtalet.

   -Jag trodde det mest var såna där, va heter dom, ungdomarna… såna med indianfrisyrer… att det var såna som gick omkring med råttor. Flickorna alltså.

   -Du menar punkare. Fiona vände sej mot honom. -Vadå, vem som helst kan väl gilla råttor… du tror visst att alla som har en tam råtta är knäpp va? Men jag ska säja dej att råttor är jävligt smarta… mycket smartare än vi mänskor! Det är därför vi hatar dom1 Så ligger det till… vi tål inte att ett jävla djur kan vara klokare än vi… djuren, dom ska veta sin plats! leverera kött och mjölk! Vi gillar bara djur som vi kan kontrollera… och det går inte med råttor! Dom har sin egen vilja dom! Och vet du vad den går ut på? Att överleva! Det kan råttorna! Det sitter i generna på dom! Dom äter nästan vad som helst… blir fort immuna mot gifter… dom klarar av ett kärnvapenkrig! Så sega är dom… Folk tycker liksom, ä vafan råttor… dom är bara äckliga. Precis som du! Råttorna hör hemma i skiten, tycker dom. Men det kommer att bli råttorna som får sista ordet! Det kan ni hoppa opp och sätta er på!

   Hon flammade av stridslust. Men vi var slagna sen länge… för att inte säja tillintetgjorda.

-Hm, sa farsan försiktigt, i en ton som avslöjade att han var imponerad men inte hundraprocentigt vunnen för råttans sak… ifall man kände honom väl. Fiona överblickade slagfältet. Till slut bevektes hon av våra blottade strupar och drog ner farsans basker över ögona på honom i en överdådig gest. Case dismissed.

   Jag såg vi behövde tanka. Kanske äta nåt också. Så vi körde av och rastade, fortfarande i hög stämning. Det var nånstans norr om Uppsala. Sen rullade vi vidare med en blandtejp i spelaren. På låg volym för farsans skull. Han gillade inte pop och rock, och jazz tyckte han lät så deprimerande att han brukade gå ut om jag spelade nåt på radiogrammofonen därhemma.

   Det började skymma så smått när vi blev omkörda av en BMW som hade jävligt bråttom. Sen saktade den ner och la sej tätt framför, så tätt att man inte kunde undgå att läsa nummerplåten.

   -Shit. Fiona satte sej kapprak.

   -Vad är det?

   -Det är Iovans bil. Helvete!

   Jag kastade en blick i backspegeln och hajade till. Tio meter bakom låg en Landrover och föraren verkade bekant, han med. Inget tvivel, det var Kenta. Han flinade och gav oss fingret.

   -Kika bak, sa jag.

   Fiona lydde.

   -Fan, fan, fan! Hur har dom kunnat spåra oss? Vad ska vi göra? Hitta på nåt, Iggy!

   -Vad är det? undrade farsan.

   -Trubbel, farsan. Trubbel. Dom onda har hittat oss.

   Jag tänkte febrilt men till ingen nytta. Nu började BMW:n långsamt sakta farten, och med Kenta nosande i häcken var jag tvungen att göra detsamma. En utbrytning verkade för riskabel… man lattjar inte med en Landrover! Vi satt som köttskivan i en burgare. Jag började svettas i pannan. Fiona satt stel och rak och stirrade framför sej.

   Så blinkade BMW:n höger och körde ut på en rastplats. Kenta gav mej en liten puff. Jag hängde på… Och där blev vi stående på rad alla tre med motorerna i gång.

  Dörrarna på BMW:n öppnade sej samtidigt. På förarsidan klev det ut en skallig typ i skinnjacka som jag inte sett förut. På andra sidan sträckte Iovan på sej i kostym och rosa skjorta. Han verkade inte ha nån brådska. I backspegeln såg jag att Kenta satt kvar i Landrovern.

   Iovan tog ett par loja kliv och stannade vid Fionas fönster. Hon tryckte in låsknappen, la armarna i kors, fortsatte att stirra på ingenting. Han knackade på fönstret. Ingen reaktion. En gång till, samma resultat. Han sa nåt till den skallige som öppnade bagageutrymmet, fiskade upp en kofot och langade den till Iovan. Nu började det likna allvar.

  Fiona sa ”Skitstövel” och vevade ner rutan. Iovan la ifrån sej kofoten och kikade in. Han såg inte illa ut för en yuppie. Bakåtstruket tjockt svart hår, vårdad skäggstubb, bruna ögon, en bekymrad rynka i pannan. Inte särskilt gangsterlik heller. Och när han började snacka var det med den sortens röst som brukar kallas kultiverad.

   -Jag beklagar, sa han förbindligt och riktade blicken mot mej, men jag tror ni har fått med er nåt som tillhör mej.

   Världens filmreplik… den förstärkte känslan av overklighet… sånt här händer bara inte i Sverige!  Vilken fräck typ! Vem trodde han egentligen att han var? Nyss var jag rejält nervös, nu blev jag förbannad.

   -Hörrudu, sa jag, slaveriet är avskaffat, har du inte fattat det? Ingen äger en annan människa, vem det än är!

   Nu kvicknade visst farsan till därbak. -Bra talat, pojk, sekunderade han.

   Iovan log lite. Sen sa han stillsamt: -Du missförstår mej. Jag pratar inte om Fiona. Det handlar om nåt annat. En småsak som hon inte borde ha tagit med sej.

   -Vad då för småsak?

   Han smålog igen. -Fråga henne själv.

   Hon gav mej en snabb blick. Sen sa hon lågt: -Dra åt helvete, Iovan.

   -Vad har du sagt till dina vänner? Ska du eller jag berätta sanningen?

   Fiona återtog sin tidigare pose. Men händerna arbetade. Hon öppnade och knöt dom, öppnade och knöt.

   -Hörnu, sa jag. -Fan vet hur du lyckades nosa opp oss, men nu är det nog. Vad är det för skit du snackar? Det här är inte Vilda Västern!

   Iovan log igen. – Jag råkar ha en god vän på motellet där ni rastade. Han visste att jag letade efter Fiona och ringde mej. Jag beklagar, men jag kan inte låta er åka utan att hon och jag har klarat upp våra affärer. Ju förr desto bättre.

   Det blev tyst en sekund. Sen vände sej Fiona mot honom.

   -OK Iovan. Hon var hes på rösten. -Om du får vad du vill ha, låter du oss gå då?

   -Naturligtvis. Jag litar på er diskretion.

   Fiona lyfte upp Signes bur. Ett ögonblick trodde jag hon tänkte släppa sin råtta lös i Iovans plyte. Men hon bara räckte honom buren genom fönstret.

   -Den har dubbla bottnar. Det ligger i den understa.

   Hon såg rakt fram igen. Iovan lämnade buren vidare till den skallige utan att röra en min. Han stack in handen nertill, halade ut en nåt och räckte det till Iovan. Det såg ut som en Jiffypåse. Iovan skickade den tillbaka. Den skallige öppnade den och trevade med handen.

   -Är det allt? frågade Iovan.

   -Verkar så.

   -Det är det, jag lovar, sa Fiona. -Iovan… förlåt. Jag har varit dum.

    Iovan sa inget. Men han liksom bytte gestalt. Armarna började hänga rätt opp och ner som om dom väntade på en order som aldrig kom. Det ryckte i hans vältrimmade ansiktsmuskler och rynkan i pannan försvann. 

   Sen öppnade Fiona dörren och klev ut. Där blev dom stående mitt emot varann. Solen höll på att gå ner och det var så tyst att man kunde höra en syrsa fila i närheten. Och så gick Iovan ner på knä på asfalten med armarna utsträckta. Jag svär!

   -Fiona, sa han. -Jag kan inte leva utan dej. Fiona.

    Patetiskt? Inte alls. Tvärtom, det grep tag i en… det är vackert med romantik! Vi stirrade, farsan med gapande mun… han menade allvar, den där juggen! Och Fiona, min Fiona föll ner på knä hon med och kysste honom, och då stack den skallige två fingrar i mun och visslade, och Kenta klev ut och dom började vissla och applådera bägge två, och under andra omständigheter hade jag bidragit till familjelyckan jag med… men som det nu var kände jag inte riktigt för det. Av naturliga skäl… Faktum var att jag inte kände nåt alls. 

   Nu stod dom opp och parlamenterade. Iovan höll Fiona i båda händerna och nickade åt nåt hon sa. Sen drog han och den skallige sej tillbaka några meter. Fiona slank in igen bredvid mej. Jag undvek att se åt hennes håll.

   -Tro mej, sa hon ostadigt, jag ville inte att det skulle gå så här. Framför allt ville jag inte skada nån. Men det har jag gjort i alla fall. Jag har ljugit för dej, Iggy. Utnyttjat er bägge två. Jag tog chansen… och det smög sej.

   Hon la handen på mitt knä. Jag stelnade till och hon drog tillbaka den.

   -Jag har ingen dotter, sa hon. -Det hittade jag bara på… och det var fult av mej. Men jag behövde en startplåt om jag skulle börja om… och så visste jag att Iovan hade ett tablettförråd hos sina föräldrar… bara ifall att… Så jag snodde påsen. Blandat uppåttjack om du vill veta, jag skulle tro för tjufem-trettitusen, kanske mer…

   Hon gjorde en paus.

   -Jag ber dej inte förlåta mej… det är för mycket begärt. Men ni har varit så gulliga bägge två… så schysta. Det har verkligen gett mej mycket att träffa er… Jag har skitdåligt samvete, tro mej eller inte. Men jag kunde inte handla på nåt annat sätt… Likadant nyss. Först var det för er skull som jag gav honom grejerna, men när han låg där på knä kände jag att vi hörde ihop trots allt… lika barn leker bäst… Han behöver mej, och jag behöver honom om jag ska komma nån vart… det är en tuff bransch, musikbranschen. Jag önskar bara att du inte ska tänka för illa om mej bara… vem vet, vi kanske ses igen.

   Hon sträckte sej fram och kysste mej på kinden. Jag kände absolut ingenting. Så slank hon ut och gick bort mot Iovans BMW. Han höll opp dörren för henne. Och det var det sista jag såg av DJ Death, Nattens Drottning, Fiona.

  

 

  

 

Vad är en bra rocktext?

Jag ser att Annika Norlin har öppnat en blogg om poptexter. Skulle någon tvivla på att orden betyder en hel del för rock- och poplyssnare är det bara att gå till http://waitingaroundtodie.blogspot.com/ för att få sig en tankeställare. På köpet får man en massa tips om värdefulla texter. Det är bloggens affärsidé.

Nu är rock- eller poptexter (jag tänker inte skilja dem åt) ett ämne som alla slags människor har synpunkter på, från fans som lär sig vartenda ord och kritiker som kryddar recensionerna med oneliners till kristna fundamentalister som ropar på censur och forskare som lägger pannan i djupa veck över Dylan. Därför är det lite synd att Waiting Around to Die bara vädjar till fans som vill utbyta guldklimpar. Jag saknar debatt.

Med tanke på att de flesta poptexter ändå är rätt likgiltiga och utbytbara mot varandra kan man undra varför de över huvud taget väcker så stort intresse. Ett skäl är väl att de bjuder på ett slags folklig poesi som är tillgängligare än tryckta dikter. Men ännu viktigare är kanske att när man vill få grepp om vad musiken ”handlar om” går man till orden. Dem kan man alltid prata om. Det är värre med musiken. Därför skulle man kunna misstänka att även om det är texten man refererar till, behöver det faktiskt inte vara den som har gjort störst intryck. Handen på hjärtat, skulle du läsa texten om inte musiken fanns? Kanske står orden för en totalupplevelse, som inkluderar både låten, andra låtar och diverse texter om artisten som man har kommit i kontakt med.

Hur viktiga orden egentligen är tror jag inte man kan säga något bestämt om. Det beror på vem man hör, vilket språk som används, vilket slags låt det rör sig om, i vilket sammanhang man lyssnar och inte minst på vem som lyssnar. Ballader, berättelser och rap inbjuder till ett fokus på texten som helhet. Men för många lyssnare och inte så få textförfattare är texten snarare detsamma som låtens ”hakar”, en titel, en refräng, någon slagkraftig oneliner. 

Det finns två grundläggande sätt att se på rocktexter. Antingen betraktar man dem som dikter utan hänsyn till musiken. Då är de något man läser. Så presenteras de flesta texterna i Annika Norlins blogg. Eller fungerar de som ett slags talhandlingar, där orden inte går att skilja från det musikaliska sammanhanget. Då är de något man hör. Beroende på vilken utgångspunkt man väljer kommer man fram till rätt skilda svar på frågan vad en bra rocktext är. Det tänker jag visa genom att lägga fram och kommentera några förslag till kriterier, som man ofta hör när det pratas rock och pop.

1)    En bra rocktext är en text som har sådana litterära kvaliteter att den kan läsas för sig själv.

Detta är en mycket vanlig ståndpunkt, dock inte alltid bland artister. Ray Davies i Kinks lär ha sagt: ”I was standing at the bar the other day and a guy came up to me and said, ’Ray, I like your songs, I think you’re a very underrated song writer, a poet really.’ So I hit him over the head with a bottle.” I botten ligger ett antagande om att texten är ett äkta uttryck för artistens medvetande som var nytt på 60-talet, då rocken upphöjdes från underhållning till konst. Det ledde till krav på egna, ”betydande” texter, begrepp som ”rockpoeter” och publicering av texter inte bara på skivkonvolut utan också i antologier, plus ett växande antal seriösa studier (enbart Dylan-litteraturen är numera svår att överblicka).

Men ska poptexter bedömas efter normer som lånats från bedömning av dikter blir det inte många som håller måttet. Inte heller är det säkert att textförfattare som sneglar åt lyrik når goda resultat. Kritikern Robert Christgau har  hävdat att sångtextförfattare med ”djupa” ambitioner oftast bara kläcker en som-om-lyrik: ”Many rock lyrics sound like poems, especially to those who don’t read poetry, which is almost everyone”.

Jag menar inte att kriteriet ska förkastas men kanske bör läsbarheten hellre ses som en bonus. Risken är att man missuppfattar mediet om man har skriven lyrik för ögonen. I en sång tolkar ord och musik ömsesidigt varandra: orden styr lyssnarens tankar i en viss riktning, och musiken strukturerar dem, förlänger en stavelse här, förskjuter en accent där, framhäver vissa associationer och undertrycker andra. Sådana effekter kommer helt enkelt inte till sin rätt vid läsning. Ett exempel. I sång presenteras orden lineärt, efter varandra, medan läsning tillåter att man rör sig fram och tillbaka i texten. Den skillnaden spelar Kent med i refrängen till ”I stället för ljud”:

Fyll min mun med din

Fyll min tid med någonting

Fyll min mun med din

Alldeles för kalla tunga 

Efter ”Fyll min mun med din” är det en liten paus i sången, tillräckligt lång för att man ska börja undra hur nu det skulle gå till. Raderna efter håller kvar spänningen, slutraden löser gåtan. Men den som läser kan ta in hela texten på ett ögonblick och hinner knappast uppleva någon gåta. 

Här går jag över till några varianter av det andra synsättet: att poptexter är texter avsedda att höras.

2)     En bra rocktext är en text som ”passar till artisten”.

Synpunkten kan verka självklar men har sina begränsningar: om Britney Spears beställer en sång blir väl sångens konstnärliga värde inte större för att den är specialskriven för henne. Musikaliskt sett har det sina fördelar; det melodiska registret kan anpassas efter artistens. När Springsteen sjunger ”The River”, spricker hans röst på en punkt där texten samtidigt når ett innehållsmässigt klimax. Men ”passar till artisten” tycks framför allt betyda att tematiken verkar förenlig med artistens image. I de fall där trovärdigheten står på spel är detta helt basic. Om lyssnaren förväntar sig tecken på ”seriösa avsikter” går det inte att säga vad som helst med anspråk på att bli tagen på allvar.

3)    En bra rocktext är en text som ”passar till musiken”.

Liksom föregående är detta en vanlig synpunkt som kräver vissa förbehåll. Populärmusik utmärks av att lyssnaren förses med en massa överflödsinformation; ord och musik tas inte bara om, de säger ofta samma sak, fast på lite olika sätt. Men det utesluter inte spänningar, särskilt inte i svart musik, som gärna kombinerar klagande texter och dansanta rytmer. Här kunde man också diskutera valet av språk, inklusive den klassiska motsättningen mellan modersmålet och amerikansk engelska. Det brukar anses att orden tas mer på allvar om man sjunger på sitt modersmål, och så är det väl i allmänhet. Annars är regeln ju ”naturligare”, desto bättre. Fraserna ska inte pressas in i det musikaliska schemat och ordval och syntax inte avlägsna sig för mycket från vardagligt talspråk. Detta är en synpunkt man ofta hör från artister – kanske var det därför Ray Davies ville slå en flaska i huvudet på den som kallade honom ”poet”. Det som i slutänden gör texten till ett slags upphöjt tal är melodin, inte som-om-lyrik. Det är därför som många kompositörer värjer sig mot att tonsätta texter som redan klingar väl: det blir tårta på tårta.

4)    En bra rocktext är en text som ”låter bra”. 

Detta kriterium överlappar delvis det föregående. Det som låter ”naturligt” ligger, som många låtskrivare uttrycker det, ”bra i munnen”. I praktiken kan det innebära en förskjutning av lyssnarens uppmärksamhet från ordens betydelse till deras klang, så att de ”musifieras”. Det förklarar varför så många poptexter leker med nonsensfraser (”Tutti Frutti”). Annars är ju rim, särskilt slutrim, den vanligaste formen av musifiering i rock och pop. I en folklig föreställningsvärld betecknar rim fortfarande ”poesi”, och i rapestetiken utgör förmågan till många och oväntade rim ett avgörande kännetecken på rapparens ”skill with words”.

Språket kan dessutom musifieras genom den behandling sångaren utsätter det för. I många slags musik, som afro-amerikansk (jazz, rock och soul), tenderar den hörda texten att avvika rejält från hur den ser ut på papperet. Det stannar inte vid suckar, grymtningar, stönanden och utfyllnadsord; artister som James Brown lägger också till hela fraser, som adresserar uppförandesituationen. Vad man hör är inte så mycket en text utan mer en röst, som jobbar med ord som sitt råmaterial.

5)    En bra rocktext är en text med lyckade ”hakar”.

Många gånger är det svårt att uppfatta vad en rocksångare sjunger, särskilt om det rör sig om ord på ett främmande språk och i ett högt tempo. Man snappar bara upp fragment av texten. För fans är det kanske inget större problem, eftersom det numera är så lätt att hitta texter utlagda på nätet. Men för alla andra gäller att vad man hör av texten ska vara betydelsebärande. Den måste ha några hakar, som sticker ut ur mediebruset, fångar uppmärksamheten och ger lyssnaren en ledtråd till vad sången ”handlar om”. Chuck D i Public Enemy har sagt: ”I don´t make records. I make titles”. Naturligtvis kan en lyssnare också stanna för andra formuleringar  som slår an en personlig sträng. Annika Norlin är generös med sådana oneliner-förslag i sin blogg.

De flesta experter som yttrat sig i frågan är ganska eniga om att musiken (sound och beat) gör ett omedelbarare intryck än orden. Men frågan är vilka ord som experterna tänker på. Är det hakar, oneliners eller hela texten? Helt klart behöver orden i det första fallet inte alls vara sekundära i betydelse.

6)    En bra rocktext är en text som uppmuntrar till reproduktion.

Precis som musik gör ord mera lättillgängliga tillåter orden, särskilt i förbindelse med en melodi, människor att ta till sig sånger för sina behov. Några fraser ur en sång är ett behändigt hjälpmedel att återkalla förflutna musikupplevelser. Men sångtexter har också förmågan att tala för människor på ett sätt som många finner mirakulöst: någon annan tycks ha kikat in i ens själ och gett röst åt vad man känner, fast bättre än man någonsin skulle kunna göra själv. Och så har man ju möjlighet att sjunga (eller rappa) med. Detta kriterium har inte nödvändigtvis något att göra med inneboende litterära kvaliteter men desto mer med hur texter kan användas av sina mottagare.

7)    En bra rocktext är en text som förmedlar en motståndsestetik.

Mycket av det jag sagt skulle också kunna tillämpas på andra sånggenrer. Detta sista kriterium är mer ett försök att fånga något av det innehåll som från början ansågs skilja ut rocken från annan kommersiell musik. Rocken var i 60-talets ögon en populärmusik som kritiserade sin egen varukaraktär. Dåförtiden var det en paradox att vara både rebellisk och populär. I texterna tog det sig uttryck i en förkärlek för symboler för det ursprungliga och primitiva, det låga, det gränsöverskridande osv (för en utförlig provkarta se Simon Reynolds & Joy Press, Sex Revolts. Gender, Rebellion and Rock’n’roll).

Sen dess har det blivit en kliché att vara rebell i rock och pop. Formatet är begränsat och många iscensättningar av rebellrollen har blivit standardiserade och/eller daterade. Å andra sidan kan motstånd turneras i både estetisk och politisk riktning. Den franske musikologen Antoine Hennion menar att goda sångtexter både spelar med ”citatord” (klichéer) och ”nyckelord”, typ Dylans ”Idiot Wind”, som tillför texten något mystiskt och främmande. Motstånd kan bestå i punkens emfatiska nej till modernitetens välsignelser eller Annika Norlins uppgörelse med våldtäkt i ”Allt som är mitt”. Men det kan också ta sig uttryck i ett främmandegörande av vanliga tankefigurer som öppnar ögonen. Ta Smokey Robinsons ”I don’t like you, but I love you” – i mina ögon ett vassare försök att komplicera tänkande i motsatser än Håkan Hellströms “Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”.

 

 

 

Ur Skrivbordsromanen #7

-Bäst du stannar här, sa jag till Fiona. Kommer strax.

Upprörda röster hördes på håll. Borta vid husvagnen var det en mindre folksamling. I mitten stod en lönnfet typ i min egen ålder med solbrillor och mustasch. En liten fettvalk trängde ut ur glipan mellan hans vita jeans och en svart T-shirt med nån slogan som jag inte kunde se eftersom han höll armarna i kors. Han lyssnade på Felipe som gestikulerade vilt medan han snackade. Bakom Felipe tryckte sej ungarna mot Juanita med stora ögon. Bordet var uppställt och farmor Luisa tronade på hedersplatsen precis som om dom hållit party hela natten. Det var det som var kruxet, visade det sej… man fick inte sitta på motellets parkering och käka, det skulle man göra på cafeterian… och ännu mindre fick man dricka vin där. Tänk om svenskarna började göra likadant… hur skulle det se ut?

-Ja har de från en säker källa, sa den lönnfete. Här dracks alkohol å fördes oväsen i går kväll. De e förbjudet. Fattaru? Parkeringen e ingen jävla camping! Som sagt… Ner me bordet bara å stick härifrån! På direkten!

Felipe var på defensiven.

-Vi tänkte bara… lite mat, sedan åka… Vi visste inte det är förbjudet… jag ber om ursäkt.

-Orrsäkt, härmade mustaschen. Du fattar visst långsamt… på direkten vare! In me kärring å ungar å iväg! Ska jag stava det för dej, spagge? Måste ja sätta en fot i röven pårej?

Han såg sej om efter bifall. Folk runt omkring nickade. Dom såg ut att gotta sej… så ska dom tas, svartskallarna! Ner med bommen innan dom hinner få över släkten! Jag såg Luisa knyta och öppna händerna om bordsduken.  

Men innan jag hann röra en fena hade farsan hört nog och klev fram och ställde sej vid sidan av Felipe. Ögonbrynen gick opp och ner på honom som skutor i storm. Han var störtförbannad.

-Vad är det jag hör? röt han så saliven stänkte. Fascist! Krämarsjäl! Eländiga fetknopp! Dom här mänskorna är mina vänner! Fina mänskor, begriper du?  Inte såna som du som det går tretton på dussinet av… tyvärr! Vad tror du dom ska tänka om oss svenskar nu? Va? Ta tillbaka det du sa! Och rör du ett hårstrå på min vän Felipe ska du få med mej att göra!

Han intog en boxarpose. Jag trängde mej fram: -Hörnu farsan…

Den lönnfete höll sej kall.

-Oj va rädd ja blir, sa han hånfullt. Ta du å lugna ner dej bara, farfar… de här angår inte dej. Blanda dej inte i!

Om det var nåt gubben ogillade så var det att bli kallad ”farfar”. Den lönnfete hade knappt hunnit till punkt förrän farsan tog ett kliv fram och hämtade opp en rejäl rallarsving från asfalten. Han missade förstås… var väl inte riktigt stadig på bena… och fortsatte av bara farten rätt fram mot fienden, som gav honom en knuff tillbaka. Mer behövdes inte för att farsan skulle tumla baklänges som om en tromb hade sugit opp honom, han var ingen tungviktare längre, Oskar, och dra med sej bordet som kapsejsade, vek sej på mitten och drällde all maten över honom. Juanita och ungarna till att gasta i himlens sky. Det tog bara nån sekund… poff! och katastrofen var ett faktum. Själv högg jag tag i Felipe så han inte skulle göra nåt dumt… det har man inte råd med om man är i hans position. Han var stark som en oxe och och jag hängde i för glatta livet medan han vrålade att han skulle ta livet av den där fascisten… strypa honom, gissar jag, han hade gått över till spanska. Säkert hade han löst uppgiften con brio. Hur som helst gjorde det nog inget gott intryck på dom bägge snutar som plötsligt fanns på plats. 

Den gamle kravlade sej långsamt opp ur spillrorna av bordet och strök några spaghettiormar ur hårfästet. Dom lämnade ett ketchupspår efter sej som såg ut som en krigsmålning. Och när han föll hade han tydligen kört vänstra handen i en bytta som fortfarande satt fast som en udda boxhandske. Nåt slags dricka hade sköljt över grenen på byxorna så man kunde tro han pissat på sej, och när jag hjälpte honom opp i stående ramlade resterna av en ost från ryggen på honom. Inget att undra på att snutarna höjde på ögonbrynen när dom fick korn på honom… han såg verkligen ut som nåt katten släpat in. Dessutom luktade han fränt av ammoniak… det var väl osten, kantänka.

Men tro nu inte att missödet stämt ner gubben! Nej, så snart han kunde öppnade han språklådan igen, och inte skrädde han orden heller. Övervåld… samhällsfarliga element… kryptonazister… stridslust forsade ur honom medan jag borstade av honom så gott det gick. Folk pekade och grinade så dom vek sej dubbla. Så fick snuten sej en släng. Dom tyckte visst det var dags att komma nu? Var hade dom hållit hus innan månntro? Ute på en liten lusttur i den svenska sommaren? Det gjorde knappast Bill och Bull blidare stämda. Dom höll sej passiva… men så började Bill vädra lite i luften… och Bull hängde på… gubben osade, det gick inte att ta miste på… alkohol och ammoniak i skön förening! Snutögona smalnade… så upptäckte paret den våta fläcken i grenen och utbytte nya blickar… dom la ihop två och två… aj aj, nu var visst loppet kört!

Mycket riktigt… plötsligt hugger dom farsan under var sin arm och ber honom följa med. Dom ber Felipe också, och mustaschen, som pekar på farsan och förklarar att ”det var puckelryggen som la sej i”. Men han är tydligen bekant, för dom anlägger ett förstående tonfall. Jag invänder att Oskar är min farsa och att jag kan ta hand om honom. Men nix, här skulle anställas förhör… fallet måste redas ut… och förresten behövde han sova ruset av sej på stationen. Full som ett ägg så tidigt på dan… inte bra. Dom baxade in sin fångst. Farsan spjärnade inte emot direkt, men han höll inte käften heller. Nu hade han fått nytt vatten på sin kvarn. Korruption… rättsröta… pang! Där slog dörren igen bakom honom och kärran började rulla. Fan också.

Folksamlingen började skingras. Jag sökte opp Juanita och försökte trösta henne lite. Vi sopade opp dom sorgliga resterna av bordet och måltiden medan farmor satt och ruvade ungarna med oseende ögon. Sen letade jag mej tillbaka till Fiona.

Jag berättade vad som hänt. Det som intresserade henne mest var förstås nåt som jag inte haft vett att fråga: vart hade snuten kört Oskar? Men det tog bara sekunder innan hon hade räknat ut vilken station som låg närmast och letat opp numret dit. Jag ringde och jodå, där var han. Förhör pågick. Antagligen skulle han hållas kvar över natten… eventuellt var ett åtal att vänta. Jaha. Jag lämnade mitt namn och motellets nummer och rapporterade till Fiona. -Så vi får väl vänta, tyckte jag.

-Va? Du menar väl inte att vi ska lämna honom i en fyllecell över natten? Din egen farsa! Har du inga känslor i kroppen? Och varför anmälde du dej inte som vittne? Nej, hördu Igor, lite action om jag får be! Nu åker vi och hämtar honom så vi kommer härifrån nån gång! Och tar med lite rena kläder!

Hon hade rätt förstås. Det var bara att lägga i en växel.