Moderat nyspråk

I går lanserade partierna sina valkampanjer. Moderaterna går till val med anspråk på att vara det enda arbetarpartiet. Argumentet, som det presenteras i Sydsvenskan 13 augusti, är att socialdemokraterna bara vill administrera arbetslösheten, medan moderaterna har ambitionen att få fler i arbete. ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben”, heter det på en av valaffischerna.

Frågan är om inte Reinfeldt & Co håller på att omdefiniera innebörden av ”arbetare”, tömma det på sitt vedertagna innehåll och närma det till partiets favoritbegrepp ”arbetslinjen”. En arbetare tycks på moderaternas nyspråk vara någon som rätt och slätt arbetar, helst hårt, i motsats till någon som hamnat i ”utanförskap” – ännu en älskad luddighet.

Partiets klassanalys närmar sig på det viset den som modegurun Ebba von Sydowpresterade i en uppmärksammad radiointervju för några år sedan då von Sydow ännu bara var i början av sin kändiskarriär. Intervjuaren ställde bl a frågor om hennes familj. En av dessa handlade om vilken klass hon menade att hon kom ifrån. –Jaa, blev svaret, det måste väl vara arbetarklass då, för pappa arbetar jämt.

Wikipedia upplyser att Ebba är dotter till skeppsmäklaren Oscar von Sydow och har en läkare Helen till mor. Farfar var skeppsredare och farmor som var kommunfullmäktig var också kusin till Dan-Axel Broström. Farfars far var statsminister 1921 och hans hustru härstammade från en av Sveriges då rikaste släkter.

Många arbetare i den släkten.

Läs också Lena Andersson om moderaternas nyspråk: http://www.dn.se/ledare/kolumner/karna-eller-frukt-1.1153643

Lycka, oro och Jantelagen

”Life is goood!”

Hur kommer det sig att folk framstår som så jävla lyckade nuförtiden? Till och med de återhållsamma svenskarna skryter som aldrig förr, som Anders Mildner påpekar i Sydsvenskan Söndag 1.8. Facebook och Twitter svämmar över av notiser om det underbara liv man för. ”Köttet du grillar är alltid perfekt. Vännerna du dricker vin med är alltid fantastiskt trevliga.” Samma tendens hittar man i Sommar i P 1, där en stor del av programmen de senaste åren har stöpts efter framgångssagans nötta mall.

Nu ska man inte överdriva den förändring som skett. Forskare som undersökt vardagligt, muntligt berättande (bl a Charlotte Linde, 1993) betonar att det tillhör genren att tillrättalägga det berättade jagets roll för att vinna sympati. Men i det här fallet handlar det nog om mer än så. Sedan 80-talet har det varit legitimt att satsa på en fängslande yta och inte undra för mycket vad som finns bakom. Och nu tycks även de bysvenske ha lärt sig att hämningslöst framställa sig själva i önskvärd dager, vilket inte var så lätt i ett samhälle där alla visste vem man egentligen var. Alla hänger förstås inte med i rollspelet. ”Livet leker när man läser sina barns enbart lyckliga statusuppdateringar dag för dag”, säger en svärmor i SDS-artikeln. Man får hoppas att hon också möter familjemedlemmarna offline någon gång…

Här skymtar en paradox. För samtidigt som människor, särskilt i Väst, aldrig haft det så bra materiellt och gärna skryter om det, visar undersökningar på en stigande samhällelig orosnivå (vilket styrks av konsumtionen av lugnande medel). Hur kan det stämma, undrar Richard Wilkinson och Kate Pickett i sin uppmärksammade studie Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (2009), att vi både blivit mer säkra på vårt eget värde och drabbade av oroskänslor?

Man kunde föreställa sig att denna utveckling hänger samman med en stigande medvetenhet om hot som miljöförstöring, terrorism och liknande. Men den oro som intresserar Wilkinson & Pickett handlar i stället om hur man tar sig ut i andras ögon. Vid sidan av människor med tillgång till en sund självkänsla urskiljer den forskning de stöder sig på en annan, växande grupp, som snarare lider av bräcklig självkänsla och hanterar risken att förlora ansiktet med förnekande och extrem självhävdelse (fenomenet kallas också narcissistisk störning). Samtidigt påpekar de – i linje med deras egentliga ärende – att oron för att bli sedd ner på hänger ihop med social status. ”Ju högre upp på den sociala stegen man befinner sig, desto lättare blir det att känna stolthet, respekt och självförtroende.” Samhällen med höga inkomst- och statusskillnader föder alltså oro. Dessutom försämrar ojämlikheten hälsa och livslängd (även för de rika), spär på antalet tonårsfödslar, våld och kriminalitet, försvårar social rörlighet mm.

Den fortgående individualiseringen gör inte saken bättre. Lacanianen Renata Salecl, författare till en liten bok med titeln On Anxiety från 2004, påpekar att problemet med ett samhälle byggt på valfrihet är dubbelt: dels tycks den Andre (samhället) ställa allt otydligare krav på subjektet, dels uppmuntras subjektet att finna sin egen väg. Samtidigt som vi lösgörs från traditionella kollektiv (familj, klass, hembygd etc) betalar vi den nyvunna friheten med ökat ansvar för vad vi gör av våra liv då allt framställs som möjligt. Det som verkligen skapar ångest, skriver Salecl, är inte en oförmåga att bli någon annan, utan en oförmåga att uppfinna sig själv.

Kanske är det mot en sådan bakgrund man bör se det s k skrytet på Facebook och Twitter. Den oro som bottnar i osäkerhet om vad den Andre egentligen begär av oss leder till att vi samfällt putsar upp bilden av vår livsstil, medan strävan att uppfinna sig själv schematiseras till försök att ”nischa sig”, skapa ett ”personligt varumärke” och ”sälja sig” på en hårdnande arbetsmarknad. I det sammanhanget borde det inte förvåna någon att man allt oftare ser Jantelagen, alternativt ”den svenska avundsjukan”, dammas av. Egentligen beskrev Sandemoses bevingade term småskurenheten på en liten ort. I det individualiserade samhället får den i stället förklara varför någon har problem med sin karriär. Det är de andra…

Sommardikt à la Jäderlund

Lilla knottet där i håret

Siktar mellan stråna botten

Biter genom tunna huden

Menar inget illa knottet

Ontan tontan. Biffen, Bananen och Rocky

Biffen och Bananen var inte vilken gammal serie som helst, utan en svensk klassiker, jämförbar med Martin Kellermans Rocky. Tidsavståndet är inte större än att jag kan läsa båda serierna med behållning, fast hjärtat ligger hos den äldre som jag växte upp med. Ändå är det ett steg från en värld till en annan.

Här är lite bakgrundsinfo för de fåkunniga. Tecknaren Rit-Ola hette egentligen Jan-Olof Garland. Hans far var en socialdemokratisk ecklesiastikminister som det hette på den tiden, Olof Olsson, kallad ”Olsson med hatten” eftersom han gillade att gå omkring i sombrero. Sonen bytte efternamn till Garland 1935. Hans håg låg inte åt politiken, Rit-Ola var och förblev gråsosse. Den handlade om idrott, något som han själv utövade som bandy- och golfspelare men framför allt tecknade i Idrottsbladet, DN och Folket i Bild. Biffen och Bananen trycktes i fyra färger (svart, vitt, rött, gråskala) och gick i FiB ända från 1936 till in på 70-talet, även sedan Bonniers förvandlat det gamla folkbildningsorganet till herrtidningen FiB-Aktuellt. Dessutom kom det ut ett julhäfte intill 1972, som i dag kostar skjortan. Lyckligtvis publicerade DN två rejäla urvalsvolymer 1990 0ch 1991 med företal av utgivaren Ingemar Unge, betitlade Biffen och Bananen och Ännu mera Biffen och Bananen. De är omistliga.

Inte oväntat hämtade sportfånen Rit-Ola seriens huvudpersoner från idrottsvärlden – åtminstone till namnet. Bananen och Biffen var två danskar, den ene vegetarian, den andre slaktare, som figurerade i en cykeltävling på 30-talet. Biffen lånade dessutom väsentliga drag, inte minst fysiskt, från den svenske tyngdlyftaren Harry Dahlgren. Efter några år fick dessa båda kämpar sällskap av en tredje, Galento, utan att serien bytte namn. Förebilden Tony Galento var tungviktsboxare och lebeman, ”en typ som tränade huvudsakligen genom att klämma bärs men som likafullt lyckades golva Joe Louis”, som Unge skriver. Rit-Ola förlade herrarnas hemvist till Surbrunnsgatan i Sibirien (Vasastan) och lät dem snacka Stockholmsslang. Därmed skapades en urban svensk serie, en föregångare till Arne Anka och Rocky, som skilde sig från landsbygdskomiken i Elov Perssons populära Kronblom.

Hos Rit-Ola är det som i sagorna den lille, Bananen, som har hand om förståndet. Det är också han som lagar maten, en krävande uppgift eftersom de båda andra i trion är starkt beroende av en jämn tillförsel av biff med lök. Inbördes skiljer sig Biffen och Galento, ”tjockisarna” eller ”flodhästarna” som Bananen kallar dem, framför allt i förhållande till det andra könet. När den väldige Biffen spelar hjälten i en Tarzanfilm och ska bära Jane/Marilyn Monroe utom fara svimmar han av blyghet, medan den skönlockige men nervige Galento med växlande framgång månar om sin roll som pigtjusare.

Överhuvud taget är Biffen och Bananen en berättelse om vad man i dag kallar manlig bonding. Inbördes utsätter man varann för diverse practical jokes, och Bananen har en obehaglig fallenhet för tankenötter som inte bara prövar tjockisarnas intelligensutan också läsarens. I ett avsnitt av Rocky (som jag inte lyckats hitta) reciterar huvudfiguren för övrigt en av dessa för sina kompisar – med likartat resultat . Men utåt håller man samman. Sammanhållning gäller också gentemot kvinnorna, även om man låter sig frestas. För varje snäcka döljer en tiger inom sig, och den tar över när man gifter sig. Ibland sker förvandlingen på själva bröllopsdagen, ibland visar tigern klorna redan dessförinnan. ”Har det brunnit på gubbhuset?” frågar en rödhårig skönhet på Nalen när hon blir uppbjuden av Biffen. Här finns en beröringspunkt med huvudpersonen i Rocky, vars kärleksliv är minst sagt trassligt. Skillnaden är att Rocky dissekerar sina problem i det oändliga, vilket aldrig skulle falla Rit-Olas musketörer in. En surbrunnare är välgörande fri från nojor.

I Biffen och Bananen går ingen någonsin till jobbet. Rit-Olas working class heroes pysslar med allt utom vanliga kneg. Inte för inte hade serien som underrubrik ”Mystiska öden och äventyr”. Till herrarnas talanger hör att vara fena på diverse mer eller mindre inkomstbringande sporter. Som idrottsmän har de för vana att ta hem spelet på ett oväntat sätt. Bananen löper långdistans och lägger olympiastjärnan Zatopek bakom sig med hjälp av lite nyspulver. Biffen uppträder bl a som tungviktsboxare och besegrar världsmästaren Rocky Marciano utan att få in ett slag (Marciano knockas av ringstolpen sedan Biffen för en gångs skull fått för sig att ducka). Och när Galento går i mål och vinner en bobsleightävling är det under kälken.

Mångsyssleriet får trion att röra sig mellan åtskilliga länder och världsdelar. Det gör också Kellermans Rocky-figur. Men för Rocky spelar det egentligen ingen roll var han befinner sig. Hans reflexivt moderna värld är avförtrollad, den innehåller knappast något att upptäcka. Inte så i Biffen och Bananen. Särskilt i de berättelser som förlagts till djupaste Afrika regerar fortfarande en naiv, exotisk-kolonial blick på ting och människor som ibland kan kännas lite påfrestande. Men här uppstår också situationer som är tidlöst roliga, som då ett lejon kommer kånkande på Galento och Bananen utlovar en korv på villkor att det lägger tillbaka honom där det tog honom. Vilket också sker.

För äldre läsare är det lätt att förlora sig i nostalgi under läsningen och låta serien fungera som tidsspegel. Det gör den på flera plan. Rader av svunna idrottsstjärnor, skådespelare, politiker och legendariska figurer som swingpjatten passerar revy. Det gör också historiska händelser som världskriget och beredskapsåren. Stockholmsmiljöerna präglas fortfarande av röda plank, bakgårdar, skvallerkärringar, springsjasar och en och annan hästskjuts. Medierna spelar en mycket obetydlig roll, och generationsgränserna är lika självklara som de sociala hierarkierna. Medan Rocky lider av en permanent 30-årskris, är det fortfarande de vuxna som sätter normen i Biffen och Bananen.

Samtidigt vilar seriens komik i mångt och mycket på de tre hjältarnas förmåga att utmana det givna. De tecknas som vuxna män av obestämd ålder men sluter inte upp kring vuxenlivets pelare arbete och kärnfamilj. De rör sig i alla sociala miljöer, där deras etos med rötterna i vanlig reko arbetarklass konfronterar hyckleriet och snobbismen hos uppkomlingar och högre ståndspersoner. Medan den första typen av kritik är implicit, speglar den andra ett moraliskt (snarare än politiskt) ställningstagande hos seriens skapare. Garland, skriver Unge, avskydde fyra saker: folk som ”fåglar sig”, dvs gör sig till, litteraturpristagare, flyg och Picasso som inbegrepp av ”modern konst”. I en berättelse får Bananen i egenskap av ”plastisk kubist” på skallen av några ”neo-figuralister”. När Biffen röjt upp frågar han Galento vad bråket gällde. ”De va visst om en kille som hette Leo”.

Rit-Ola kan också ta ut svängarna genom att föra in element i vardagen som hör hemma i en annan, magisk värld. Ett sådant element är en röststyrd jeep, som kan stå i givakt – och lägga ägg. Ett annat är en flygande stol, som vill ha beröm när den gjort något duktigt, t ex serverat herrarnas middag.

Men seriens kanske allra största tillgång är snacket – ”kanske inte akademiskt, men autentiskt”, enligt Rit-Ola själv. Säkert är att det lämnar spår. I släkten har jag nu vuxna barn, som citerar godbitar ur Biffen och Bananen fritt ur minnet, typ ”Har du cementat skägget, din orre?”. På enklaste nivå kan man glädja sig åt ett strategiskt bruk av slangord – ”mors”, ”tira”, ”myrstack” (mössa), ”humrar” (händer) osv – som bidrar till tids- och lokalfärgen. Därutöver drabbas man av fraser som knappast låg i var mans mun: ”Ontan tontan”, ”Hajsa paraisa”, ”Ante mig, sa Pilatus”. Man bör också uppmärksamma de kommentarer à la Bill och Bull som huvudpersonerna har för vana att interfoliera en berättelse med. Men framför allt är det nog slutpoängerna som etsar sig fast. Jag plockar några favoriter.

• Ett par tjuvar välter ner en järnspis från andra våningen i skallen på Biffen, som sjunker ner till hakan i jorden, fortfarande med cigarrstump i mungipan. Hans kommentar: ”Aktar’e va de svider i fötterna”.

• Bananen bär ut sopor från en kräftskiva. Han ska igenom en dörr i ett plank och passa på de två trappstegen bakom, men öppnar fel dörr och faller utför ett stup. Väl på fötter ropar han: ”Hörrö Oskar! Va de där första trappsteget ger jag farao i det andra … jag häller ut skroten här!”

• Galento lyckas få tyst på en jobbig barpianist med hjälp av spetsat öl. Men pianisten efterträds av en klassisk sångerska. Biffen: ”Du vet ingenting vi kan bjuda den lilla kråkan på?”.

Omsorgen om språket är en likhet med Rocky. Också Kellerman vet hur snacket går. Men till skillnad från Rit-Ola låter han mycket lite hända i bild och förlitar sig helt på sin verbala uppfinningsrikedom. Och det myckna pratet i Rockys slackervärld går framför allt ut på att besvärja rädslan för att vara en loser med hjälp av ironi, cynism, engelska lånord, populärkulturella referenser och festande, ett projekt som skulle vara fullständigt obegripligt för Rit-Ola.

Ibland tror jag sådana skillnader säger mer än många historieböcker om hur Sverige förvandlats på 50 år. Det är ett skäl så gott som något att bekanta sig med Biffen och Bananen. Om det nu inte räcker med att det är jävligt kul.

Bajs i trappen? Ring en invandrare

Fredrik Reinfeldt har en viss förmåga att omge sig med idioter. Den senaste i raden är hans pressekreterare Edvard Unsgaard, som fick på tafsen härom veckan för ett inlägg i Facebook. Där berättade han att någon hade skitit i hans trapphus och hur han rådigt hade rekvirerat en rysk städerska som raskt löste problemet. Vilket Unsgaard tog till intäkt för den borgerliga arbetslinjens förträfflighet.

Så här skrev Unsgaard enligt Niklas Orrenius (SDS 12.1):

Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade gjort det lite större behovet i vårt trapphus […] Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.

Inte mycket att orda om, ifall det inte vore så att citatet ger en rejäl inblick i borgerlighetens politiskt omedvetna, för att låna ett begrepp från litteraturforskaren Frederic Jameson. På ytan översvallande multikulturalism: invandrare som jobbar en halvtimme en söndag är ”otroliga”, ”duktiga”, ”gör ett fantastiskt jobb”. Under ytan självberöm: deras beredvillighet kopplas till alliansens arbetslinje. Social differentiering: den som har råd ska inte behöva smutsa ner händerna när det finns proffs som gör det (det är piglinjen det). Etnisk differentiering: framhävandet av att det rör sig om invandrare bekräftar den stereotypa föreställningen att dessa behövs för lågstatusjobb som etniska svenskar inte gärna tar, typ städning.

Härligt med sådana vänner. För oppositionen alltså.

O Harry, where art thou?

Watch our leaders conspire

As the globe’s getting hotter

Th’ house that Jack built’s on fire

But we trust in Harry Potter

Det där är en vers ur en sång jag skrev för några år sen. Det tycks vara läge att plocka fram den igen. För efter Cop 15 är det svårt att vara annat än besviken. Det tycks gälla alla, miljörörelserna såväl som delegaterna (möjligen med undantag av Kinas) och den allmänhet som bryr sig.

Man kan ju säga att förväntningarna var orimligt höga. I efterhand kan man ifrågasätta om FN, som följer principen ett land – en röst, är rätt forum för en fråga som kräver handling nu. Å andra sidan: vad är alternativet? Man kan kritisera EU, som valde att inordna sig under USA när det gällde uppföljningen av Kyotoprotokollet. Man kan förvånas över att miljöaktivister snällt blir sittande på röven tills de pissar i byxorna när en repressiv polismakt ger order om det. De kan knappast tycka deras förnedring var värd priset.

Men man kan också se framåt – och bakåt. Ett skarpare avtal kan mogna fram under året som kommer. På sätt och vis var det kanske tur att det urvattnade slutdokumentet inte innehåller något bindande. Att så många av världens ledare samlas för att diskutera möjliga globala lösningar är i sig positivt. Det är också den växande insikten om att Väst måste betala för sina koloniala härjningståg i det förflutna.

Men avståndet mellan vad forskarna bedömer som nödvändigt och vad politikerna är beredda att göra är skrämmande stort. Man kan förstå det. Det finns ingen annan fråga som är lika viktig som miljöhotet, men heller ingen som är mer komplex.

Ett problem är att effekterna, som kan innebära ett omslag till irreversibilitet, inte drabbar på tillräckligt kort sikt och därför tenderar att hamna i skuggan av mindre men akuta frågor. Och på den punkten kan man skönja en svaghet i det demokratiska systemet. Politiker tenderar framför allt att vilja bli omvalda. Det gynnar inte långsiktigt tänkande.  Det problemet har man inte i en kapitalistisk diktatur som Kina.

Ett annat, mer grundläggande problem är uppbundenheten till nationalstaten. Man kan se det som en aspekt av kortsiktigheten om man så vill. Gärna globalisering om det egna landet kan dra växlar på den. Men innebär den avtal som tvingar svångremmen att dras åt – ja då backar man ur. Såtillvida är EU ett steg framåt. Men regioner kan också vara kontraproduktiva. Därför är Maria Wetterstrands förslag om att bygga en miljöprogressiv allians av länder och regioner som går på tvärs av de nuvarande blockbildningarna värt att ta på allvar.

På sikt måste faktiskt alla vara med.

Mannen, kvinnan, skogen

Enligt en undersökning som nyligen slogs upp i medierna rör vi oss allt mindre i naturen. Tja, vad kan man vänta sig när TV lagt beslag på det bästa den har och man knappt orkar klicka sig fram i utbudet av terapiformer på nätet?

Samtidigt pratar vi allt mer om naturen. Den har blivit ett hot. Vi har misshandlat den och nu slår den tillbaka. Serve us right.

För nordbor anses skogen ha en särskild dragningskraft. Trots att  all skog vi har kvar av den massa som en gång täckte större delen av Europa i princip är en kulturprodukt har den låtit nordbon softa där och få vara sig själv, dvs tyst och ensam.

Men attraktionen har flera orsaker. Skogen gömmer på något Annat. I sin bok Herrarna i skogen kallar Kerstin Ekman den ”ett förvandlingsrum där människors psyke har undergått kusliga förändringar”. Man kan bli skogstokig, vilket inte betyder ”tokig i” utan ”tokig som i” skogen. Steget till den onda skogen i David Lynchs Twin Peaks är kort. Norska black metal-artister hyllar skogen just för att den är ond. I deras ögon är den en bundsförvant i kampen mot det kristna förtrycket.

Det är en form av naturromantik som egentligen inte ligger så långt ifrån Thoreaus uttalande att ”all good things are wild and free”. Thoreau var en amerikansk författare som levde naturliv ett tag på 1840-talet och dokumenterade det i Skogsliv i Walden. Men det räckte förstås inte för att ”go native”. I stället skapade han en maskulin, heroisk retorik, som framställer exploateringen av det vilda i sexualiserade metaforer och på en gång försvarar och beklagar den. Senare manliga författare som Hemingway och Faulkner har, som litteraturvetaren Louise Wrestling påpekar, följt Thoreau i spåren när det gällt ”nest-building and killing rituals in eroticized landscapes”.

Här i Norden har norrmannen Erlend Loe skapat sig ett namn med en serie feelgood-romaner i naivistisk stil med fokus på män i kris. Doppler från 2004 (och fortsättningen Volvo lastvagnar, 2006) handlar om Andreas Doppler (”Doppler med kuken”), som efter en cykelolycka bryter upp från familjen och prestationssamhället och slår sig ner i skogen utanför Oslo. Där dödar han en älgko och lever sedan på byteshandel med älgköttet och småstölder. Kon har en kalv som han tämjer och kallar Bongo. Några udda existenser blir hans vänner. En av dem är tysk och fanatiskt upptagen av att bygga en exakt modell av det fältslag där hans far dödades. Det förenar honom med Doppler, som själv vuxit upp med en frånvarande far och nu bestämmer sig för att resa en gigantisk totempåle i skogen till hans ära. I arbetet får han hjälp av sin lille son, som mer och mer bondar med pappa och drar vidare med honom och Bongo när skogen börjar kännas överbefolkad. Fru Doppler visar en övermänsklig förståelse för mannens projekt, trots att hon är gravid och föder vid hans avresa.

Här finns både likheter och skillnader visavi Thoreau-traditionen. Först och främst är Doppler komedi, en skröna utan realistiska anspråk. I stället leker romanen med schabloner. Mot det moderna livets kastration står nordmannen som pionjär och Järn-Hans (en av romanens udda typer är för övrigt inbrottstjuven Järn-Roger). Doppler ägnar sig både åt bobyggande och dödande, men någon smygsexualisering av naturen kan man inte tala om. Tvärtom är fallocentrismen är så överdriven att den knappast kan reta någon. Vilket gör att inte heller civilisationskritiken går att ta riktigt på allvar.

Vad händer då när en kvinna drar rätt ut i skogen? Madeleine Hessérus debutroman Till Isola från samma år som Doppler skildrar inte någon dans på rosor. Den är en realistisk berättelse, redan det en betydelsefull skillnad. Tessa Björk, en ortopedkirurg med svåra utbrändhetssymptom, lämnar hus och hem efter att ha upptäckt att hennes man vänsterprasslar. Liksom Doppler flyr hon från en förslavande duktighet – men först sjukanmäler hon sig. Väl i skogen försvinner hennes symptom allteftersom hon själv förvildas. Men tillvaron är hård och kontakterna med andra människor påfrestande. Tessa är på vippen att åka fast som snattare, hetsas som ett djur när det blir jakttid och måste inför vintern söka sig husly hos en enstöring. Till våren återvänder hon till staden för att göra rent bord efter sig. Där, på en kyrkogård, blir hon gravid med en f d patient. Tillbaka i enstöringens nu övergivna hus föder hon en dotter – Isola. Henne lämnar hon bort till ett bögpar tillsammans med sina dagböcker. Fiktionen är att dessa utgör romanstoffet. I efterskriften heter det att Tessa därefter försvunnit.

Hessérus melankoliska berättelse ligger lika långt från Loes som Venus från Mars. Loes Doppler är karismatisk, säker på vad han vill och låter inte andra påverka sina föresatser. För honom går uppbrottet lekande lätt. För Hessérus Tessa är det tvärtom förknippat med skörhet, utsatthet och svåra val.

Skogen är naturligtvis inte mindre tillgänglig för kvinnor än för män. Det behöver man inte läsa Kerstin Ekman för att inse. Däremot tycks skogsromantiken vara det. Och någon förändring är knappast att vänta om en växande skara nordbor väljer att inte umgås med naturen på ort och ställe.

Ranelid i Babel

Jag har länge varit ambivalent till Babel i TV. Daniel Sjölin är en smart och påläst programledare som ger plats åt högt som lågt, bara det är tillräckligt brett och aktuellt: från Herta Müller till Carolina Gynning, från fängslade journalister till självhjälpsskribenter. Men något som liknar en kritisk hållning hittar man sällan i programmet och allra minst hos programledaren. För Sjölin är alla författare, punkt slut.

Dessutom kan man fundera över vad som händer med ett program när det som ”nya” Babel förses med studiopublik. Programledaren talar fortfarande med sina gäster och dessemellan med oss tittare, men de samtal som förs tappar i intimitet genom närvaron av en tredje instans.

Det hindrar nu inte att Babel ibland blir riktigt lyckat. Onsdagens program var ett av de bästa jag sett. Där presenterades två diametralt olika författartyper, den ena med höglitterära ambitioner, den andra barnboksförfattare. Intressant nog var det den senare, Pija Lindenbaum, som bäst motsvarade  förväntningarna på en konstnär. Hon uppträdde stillsamt, gjorde ett alltigenom trovärdigt intryck och fick Sjölin att ställa goda frågor. Hennes motpol var Björn Ranelid. En gång författare, numera kändis.

Så drastiskt uttryckte sig förstås inte de inbjudna litteraturvetarna Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid, som snart kommer ut med en välplacerad bok om fenomenet R. De tycktes mena att man kan kombinera dessa roller, ja att en höglitterär författare som likt Ranelid vill nå en större publik i dag måste kunna sälja sig – bli ett varumärke. Vi har glömt att författare gjorde så vid förra sekelskiftet, påpekade Ohlsson och nämnde Heidenstam som en mästare på att iscensätta sig själv som offentlig person. Sådana jämförelser är diskutabla, men det lämnar jag därhän.

När Ranelid själv fick komma till tals i programmet var det egentligen bara på en punkt han bestred de båda litteraturvetarnas analys. Han förnekade att han handlat strategiskt. Han hade följt hjärtats röst. Allt han begärde var att få kontakt med sina läsare. Säkert menade han vad han sa, men det utesluter ju ingalunda att han beter sig strategiskt. Det är viktigt för en konstnär att framstå som ärlig – som driven av uttrycksbehov snarare än av karriärplaner. I det avseendet är Ranelid konventionell. Frågan är om han verkligen kan sitta på två stolar samtidigt och behålla sin cred. Jag tvivlar. Man kan jämföra med Dogge i Latin Kings, som blev tvungen att ge upp hiphopen när han valde kändisskapet. Eller med Göran Greider, en röst som också vill bli hörd av många men aldrig trampar över gränsen till den offentlighet där han hör hemma. Naturligtvis har Ranelid sina trogna läsare som tar honom på allvar. Men programmets röster på stan framställde honom snarare som en roande krumelur än som en seriös författare.

Ranelid är ”intressant”. Det var programledarens och de båda litteraturvetarnas start- och slutpunkt. Vad ingen av dem frågade efter är om den författarroll han representerar är bra eller dålig, önskvärd eller icke önskvärd. Den föreföll ”naturlig”, som Forslid uttryckte sig: eftersom vi lever i ett genommedialiserat samhälle måste man som konstnär hänga på och se till att man syns. Men om nu Ranelids författartyp är rätt i tiden kan man undra varför han trots allt är så unik – vilket när allt kommer omkring är orsaken till att han framstår som ”intressant”.

Forslids sätt att resonera, som tyvärr ser ut att bli allt vanligare, skvallrar (liksom programmets okritiska bruk av termer som ”varumärke”) om hur långt in i människors livsvärld som marknadstänkandet har nått. Jag hoppas verkligen att Forslid och Ohlsson har fel. För vem vill ha en litterär offentlighet där alla författare strävar att bli kändisar? Tänk hundratals ranelidar med kornblå ögon, läppglans och en aldrig sinande svada om sin egen förträfflighet. Tanken svindlar.

Ur Skrivbordsromanen #10 (slutet)

Det säjs att fantomerna kommer från dom djupa skogarna. Så sant. Mörker och tungsinne, det är skogen det. Inget är svartare än en granskog om natten. Det knäpper och prasslar och susar så det slår lock för örona. Vad det är som låter vågar man knappt gissa. Snart är man så skraj att man kan pissa på sej… Så vad gör man? Börjar snacka med sej själv, bara för att hålla det svarta på avstånd. Och innan man vet ordet av har man diktat opp en historia… med huvudpersoner, bipersoner, sidointriger… perspektivbyten… perversioner… polyfoni… allt man kan begära. Mörkret framkallar dille… av storslagna dimensioner.

Men så lätt kommer man inte undan. Mörkret står och väntar bakom varje gathörn. Mitt i storstan sköljer det över ett par ögon… zap! och nån får skallen inslagen. Av rädsla. ”Minns du”, säjer mörkret. ”Annars kommer jag tillbaka vid tillfälle.” Naturligtvis minns man… man har aldrig glömt, bara tänt några ordlyktor. Snackat på. Det spelar ingen roll om dom är rännilar som blinkar mot ljuset, bäckar som bubblar över sina bräddar, floder som dränker allt levande, historierna. När dom banar sej väg river dom med sej mörkersediment, hur obetydliga dom än är. Det är därför dom stora berättelserna knappt orkar röra sej… dom är stinna av skit.

*

Farsan kom aldrig fram till sina hemtrakter. I alla fall inte i detta livet.

Den där kvällen som jag berättat om rasade han nerför trappan till pensionatets bottenvåning i fyllan och villan och slog ihjäl sej. Så kom det att stå i polisrapporten, bara lite snyggare formulerat.

Själv har jag en minneslucka precis där det hände. Jag vet att jag talade om för farsan var toaletten låg. Sen är det tomt. Helt blankt.

Sonja hade hört bullret. Hon fick på sej morgonrocken i en hast och rusade ut i hallen där hon upptäckte farsans kropp och begrep vad som hänt. Hon blev med en gång säker på att farsan var död eftersom han ”stirrade så hemskt”. Jag måste också ha hört eftersom jag ”stod som fastfrusen” ett par trappsteg opp. Hon tänkte att jag måste ha fått en chock. Det var hon som larmade polis och ambulans. Allt enligt rapporten.

Det som etsat sej kvar i minnet är bilden av farsans ansikte. Han måste ha slagit i huvet rejält för över aniktshuden löpte ett finmaskigt nät, ett delta av små röda blodkärl som påminde om en anatomiplansch från skolan. Ut ur planschen stirrade dom oseende ögona, förvånat som om dom levde sitt eget liv. Kanske hann han inte ens bli rädd.

Polisrapporten var undertecknad Bernhard Einleiter. Om farsan fått läsa den kan jag höra honom förvränga efternamnet. Bernhard Enliter, he he.

Farsan och jag var tydligen dom enda gästerna den natten. Enligt Sonjas vittnesmål hade vi luktat sprit men hon släppte in oss i alla fall eftersom vi ”verkade rejäla”. Polisen hade hittat en tom sjuttifemma Renat på rummet. Vi hade inte varit tystlåtna men något gräl hade Sonja inte hört. Det fanns ingenting som pekade på brott, så dödsfallet betraktades som en olyckshändelse.

Nästa dag ringde jag morsan och berättade. Hon blev upprörd och grät en skvätt men lugnade sej och sa att det kunde man ju vänta sej att det skulle sluta på det viset. Jag sa åt henne att visa lite pietet. Det gjorde ont det samtalet.

Morsan ville inte se liket ens efter att begravningsfirman putsat opp det. Själva begravningen ägde rum i stillhet som det heter. Ett tiotal hade mött opp. Solen sken och prästen svettades i pannan. Jag grät lite fast jag försökte behärska mej.

Nå, det där tillhör det förflutna. Det är sånt man drar ett streck över och går vidare från. Och gått vidare kan man väl säja att jag gjort. På nåt sätt var det som om allting lossnade för mej när farsan gått bort. Han hade fyllt mycket så länge han fanns. Nu när han var borta kändes det som om jag sent omsider kunde sträcka på mej och bli vuxen. Först fick jag ett anbud om att bli redaktör på förlaget och tackade ja. Sen lurade en arbetskompis i väg mej på en tripp till Thailand. Tidigare hade jag sagt att det inte var min grej. Men jag blev fast som så många andra. Redan andra vändan träffade jag Sun. Hon var yngre förstås och påminde en smula om Fiona. Nästa gång följde hon med till Sverige och vi har levt lyckliga tillsammans sen dess, åtminstone tror jag det. Vi fick snart en dotter, Mia, och flyttade som alla andra nyblivna familjer ut på landet. Sun kunde data, pluggade svenska och började jobba deltid. Och när Mia fyllt 18 blev hon med barn, den ljuvliga Tessa. Så på många sätt har det gått bra för mej.

Men så är det drömmarna.

Egentligen är det bara en och samma dröm med små variationer. Den började några månader efter olyckan och har följt mej sen dess. I drömmen ligger jag och sover. Så hör jag liksom ett brus som närmar sej alltmer. Nåt stort och oformligt seglar in genom det öppna fönstret och slår sej ner på karmen vid sängens fotända. Jag blir rädd förstås, men så tycker jag att klorna som håller om räcket verkar bekanta. Det är ju farsans tånaglar, förlängda till gripverktyg. Jag fattar att det är han och att han har fått riktiga vingar och blir glad att han kan flyga. Då blir det ljusare i rummet och jag upptäcker att hans ansikte är ansiktet från fallet i trappan, fast näsan har blivit en rejäl örnnäbb. Det är fasansfullt men jag förmår inte blunda och min tunga är förlamad så jag kan inte skrika heller. Skräcken varar några sekunder. Sen ser jag att ögona inte står ut som på den döde, dom betraktar mej lugnt och stadigt, så efterhand ger paniken vika och jag börjar undra vad han vill mej. Jag säjer det också, ”vad vill du”, säjer jag, ”varför glor du så där?”. Men han svarar inte, dom döda talar inte i drömmen har jag förstått, han bara fixerar mej, inträngande och lite sorgset, som om han visste nåt som inte jag vet, och det går mej mer och mer på nerverna så i drömmen försöker jag provocera honom och säjer sånt som ”vad är det farsan, har du tappat målföret, det var nåt nytt”. Men det hjälper inte, hans blick liksom skruvar fast mej i sängen, jag kan inte röra mej, jag får panik igen och vaknar på riktigt, hes och svettig. Eller också har Sun lindat armarna om mej och väckt mej på ett tidigare stadium.

-Du måste göra nåt, säjer Sun. -Vad du behöver Igor är en terapeut.

Men jag vill inte träffa nån shrink. Jag vill få vara i fred och leva mitt liv, det som är kvar av det.

-Du måste få det ur dej, säjer Sun. Mia säjer detsamma. Men en gång föreslog hon, jag tror i alla fall det var hon, att om jag inte kände för att prata kunde jag ju pröva att skriva i stället. Jag gick och tänkte på saken en tid. Och nu har gjort det, prövat att skriva av mej. Inte vet jag om det kommer att hjälpa.

Och det är hela historien.

Jacko the Whacko

Ingen kan väl ha missat att Michael Jackson tagit ner skylten. Enbart i DN upptog nyheten 7 sidor. Samtidigt gick Willy Kyrklund bort. 1 sida. Willy who?

Om detta kan man tänka vad man vill. Vad Jackson beträffar är det svårt att hitta något att lägga till allt som redan blivit sagt. Men kanske ändå.

Per Sinding har i ett eftermäle satt Jackson i nivå med Elvis i rockhistorien. Det får stå för honom. Men på ett par punkter finns det onekligen likheter. Båda artisterna har lämnat tunga bidrag till rockens mytologi, och båda var i hög grad kroppsliga som artister. Delvis genom sin förmåga att låta kroppen komma till tals i rösten, men framför allt genom sättet de rörde sig på. Att tala om sex är för enkelt i sammanhanget, särskilt i Jackos fall. Som dansare var han svår att överträffa, han uppfann steg som inte fanns på kartan, han gled, snurrade, exploderade, hans kropp tycktes leva ett eget liv. Han var liksom Madonna, en annan 80-talsikon, som gjord för MTV. En kanal som inte Elvis hade tillgång till.

I rockmytologin är kroppen basal. Om det är något den hyllar är det drömmen om en evig ungdom. Hope I die before I get old. Forever young. Live forever. Jackson försökte vara Peter Pan, en gestalt som vägrade bli vuxen och klamrade sig fast vid ett inre barn. Därav hans sexuella tvetydighet. Som om inte det var nog ville han också utplåna sitt afroamerikanska yttre. Hans kropp blev avantgardistens experimentverkstad.

Men jag tror inte det som fängslat mest hos Jackson inskränker sig till att han i så hög grad levde upp till en konstnärsmyt med tillhörande tragik eller, för den delen, klassiska myter om människan som sin egen skapare, autogenes. För att myter ska uppfattas som giltiga måste de uppfattas som aktuella. Jag tror Jackson kom att förkroppsliga (just det) ett samtida fenomen som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe talar om som görbarhet.

Görbarhet handlar om att flytta gränser – särskilt gränsen mellan natur och kultur. Om vi håller oss till kroppen är det inte längesen den uppfattades mer eller mindre som ett öde. Man hade den kropp man hade; möjligheterna att förändra den var marginella med dåtidens teknik. I dag är kroppen ett oavslutat makeoverprojekt, åtminstone i de rika länderna. Vi får visserligen veta av reklammakarna att vi duger som vi är, men på ett sätt som antyder att det finns en del att jobba med, och det kräver gott självförtroende att säga emot. Enter hälsokost, terapier, gym, plastikkirurgi och (naturligtvis) en flod av skönhetsmedel. Hjälpmedel finns. Att inte utnyttja dem tyder på slapp moral och risk för vad Reinfeldt kallar utanförskap.

Ur det perspektivet kan Jackson ses som en föregångare, en sant senmodern hero, som stupade på sin post därför att han råkade driva den egna kroppens görbarhet ett varv för långt. Det, men inte företaget som sådant, skiljer honom från oss. Han ville något och gjorde om sig.

I DN har det en tid pågått en debatt om religion och ateism som jag inte ska gå närmare in på. Låt oss bara konstatera, i ljuset av utbredningen av islamisk och kristen fundamentalism å ena sidan och new age å den andra, att religiositeten är allt annat än död. I min första blogg betitlad ”Du skall inga andra gudar hava jämte dig” berörde jag detta men reserverade mig för den svenska statskyrkans möjligheter att rida på den nyreligiösa vågen. Jag menade att vi som sekulariserade västerlänningar hade svårt att underkasta oss Gamla testamentets oberäknelige Herre samtidigt som vi solade oss i Nya testamentets faderliga blick. För motsägelsefullt. I dag tänker jag att den gammaltestamentliga guden kanske är just en sådan bild av Lagen som den gränslösa människan behöver.

Läser man berättelsen om Michael Jackson på det viset blir den snarare en moralitet som handlar om hybris: hit men inte längre.  Den väcker inte bara beundran utan också en slumrande oro. I görbarhetens tid är steget mellan människa och monster kortare än någonsin.