Ur Skrivbordsromanen (3)

-Jösses, sa farsan, har du sett på maken? Också han hade fått korn på skylten när han baxat sig ur bilden. -Man kunde tro man hade hamnat i Vilda Västern! Det är ju rena farsoten som det amerikanska sprider sig!

Han uttalade ”amerikanska” med kort a i mitten.

Nu var han pigg som en mört. Att reta sej på jänkarna satte fart på honom… han fortsatte grumsa medan vi tog oss in i cafeterian. Sen försvann han i riktning mot toaletterna och jag började köa vid disken. Det var fullt med folk därinne. I ena hörnet höll ett gäng ungdomar på med spelautomater som förde ett jävla liv. I det andra, under en skylt där det stod ”Pub”, kastade några stadiga bitar dart. Det verkade inte vara ett långtradarhak, dom flesta såg ut som Svenssons på semester. Vid sidan om entrén hade nån riggat upp en fin gammal jukebox, men den var tyst och det satt en lapp ”Ur funktion” på den. Väggarna kantades av ramade affischer och foton. Vad jag kunde se föreställde allihop Elvis. Han log snett åt hela konkarongen ur sin oberörbarhet.

Dagens var pannbiff med lök. Jag tog en åt oss var, och var sin folköl. Vi lyckades hitta ett bord under tak därutanför och slog oss ner. Det kändes inte så tokigt att sitta still och lyssna på regnet och bilarnas sus mot asfalten efter maten.

Farsan pulade med DN:s söndagskryss. Med brillorna slokande på nästippen påminde Oskar Press starkt om en annan allvetare som ofta var ute och cyklade: Uggla i Nalle Puh. När man växte opp hände det inte så ofta precis att han blev sittande helt fredligt med egyptiska solgudar … då var det andra bullar! Rena Jekyll och Hyde! Var han på fyllan blev man beslagtagen. Då öste han ur sej om sin uppväxt… sludder och vrøvl … timme in och timme ut. Sånt sätter sina spår… jag tål inte storsnackare, jag slår dövörat till när dom kör igång… Efter ett tag började ögona stå ut som på en död torsk, kring munnen la sej en liten krans av vit fradga… man kunde inte låta bli att stirra på den där kransen… ju längre han höll på desto mer främmande kändes han. Försökte man dra sej undan kunde han försvinna hemifrån och sen visste man aldrig om han inte skulle vara ännu vrångare när han dök opp igen… det var en typisk lose-lose-situation. Ibland var man rädd han skulle få slag, men nix, farsan var stark som en oxe.

Som väl var hade han lugnat sej med åren. Somliga blir etter värre, dom liksom ilsknar till medan dom kroknar, och till slut har dom blivit elaka som anakoluter… Om pensionärerna i Helsingborg där jag jobbade ett tag berättades det att dom blev som förryckta när dom fick höra det var extrapriser på danska sidan Sundet. Djungeltelegrafen går och så samlas dom i hamnen… Lytta, blinda, dövstumma, sittande i rullstolar, haltande på kryckor eller käppar som döljer välslipade stiletter, stapplande i tunga Doc Martens-kängor med tåhättor av stål ockuperar dom färjestationen och bildar kompakta murar framför insläppet som inte ens en fjärt skulle kunna smyga sej igenom… några får förstås inte luft, dom pallar inte trängseln, börjar fäkta omkring sej, vänder opp ögonvitorna… ingen märker nåt, dom förblir stående tills portarna plötsligt slås opp och hela gamflocken börjar röra på sej… då hänger dom inte med längre utan dimper i golvet till höger och vänster… dom får vara glada om dom inte blir överkörda av nån rullstol och knäcker ett par revben! Men cirkusen har bara börjat. Nu gäller det att hugga åt sej ett bord i cafeterian, en tätposition i fikakön, en dito vid nån av kioskerna… Så ögona smalnar… tandproteser blottas… svordomar och käppar börjar vina i luften… Å hej och hå! Ett spräckt nyckelben här, en knäskål där… man kan också haka kryckan om smalbenet på en konkurrent, dom är bra till lite av varje dom där hjälpmedlen! Med bara armbågarna kommer man inte långt… en rullstol i knävecken och man kan säja adjö till specialerbjudandena om oxfilé för en hundring kilot och två liter kirsebær för tretti danska. Smack! En handväska bottnad med tegel i örat… Kras! En benprotes över näsryggen… Klick! Där blänker den första stiletten… Bårbärarna som färjebolaget hyrt in i förväg ränner i skytteltrafik… dom har fullt opp med att sköta sitt jobb utan att själva bli massakrerade… man kan inte klandra dom för att dom stoppar på sej en eller annan utslagen guldtand. Kaoset är obeskrivligt… det enda som tillfälligt kan avleda gamlingarna från att puckla på varann är ifall några ungdomar lyckats nästla sej ombord… dom blir det synd om! Dom väcker minnen… av sånt som gått förlorat… och det är farliga saker!

Sådär går det till i starten… sen slickar åldringarna sina sår en stund, och så börjar alltihop om när dom ska i land … och fortsätter i butikerna. Framåt skymningen återvänder dom överlevande med sitt byte… i triumf, fulla som ägg… en riktig heldag har dom haft! Och det är dom råaste, hänsynslösaste och vildsintaste av hela bunten. Så fungerar det naturliga urvalet… snuten vågar inte lyfta ett finger där dom drar fram.

Jag blev långsamt medveten om nåt som kröp på insidan av ena låret. Det var en liten orangesvart humla kavade runt med spretande ben och baken i vädret. Vad den nu höll på med. Jag försökte lirka in en servett under humletårna men det ludna krypet satte sej direkt på tvären och grabbade tag i jeansen för glatta livet. När jag envisades började det surra med vingarna på ett hotfullt sätt, så jag retirerade och såg mej om efter mer vapenkraft.

-Vad letar du efter? Farsan höjde ögonbryna och kisade.

-Det sitter en humla på låret.

-Säjer du det. Han sjönk tillbaka i Söndagskryssets famn. Ingen hjälp att hämta där. Farsan hade aldrig intresserat sej för insektsplågan. Han gav fanken i insekter. Dom fick stickas och bitas bäst dom kunde vad honom anbelangade.

Kniven! Där var lösningen. Försiktigt torkade jag den ren från brun sås och närmade den till humleröven. Krypet verkade aningslöst, så jag snärtade till. Svisch! Där for det till väders! Evigheten nästa! Belåten lutade jag mej tillbaka. Det var det. Om man skulle gå en vända…

-Tålig som en häst, läste farsan. Sex bokstäver.

-Enkelt. Stoisk.

-Hm. Kanske det ja.

-Jag går en sväng. Hänger du med?

-Nja… tror jag hellre gör krysset färdigt. Blir du länge borta?

-Nejdå. Vi ses.

Inne bland tallarna låg en vitkalkad länga med dörrar i massor. Det var väl rummen. En stig ledde vidare in i talldungen. Jag följde den. Det luktade gott i duggregnet. Stigen gick tydligen i en slinga, för rätt som det var stod jag vid vägbron och såg silhuetterna av köpcentret vi hade passerat framför mej. Som runda var det i kortaste laget, så jag bestämde mej för att knalla över.

Där såg ut som man kunde vänta sej. Standardsverige. Ett kringbyggt torg med bänkar av betong och några trän som kurade i mitten. Välkommenbanderoller utspända som skrik men knappt en levande själ. Det fanns post och bank och en fritidsgård, en pizzeria, ett fik, en pressbyråkiosk, ICA… Bolaget… Konsum. Bara kiosken och pizzerian höll öppet. Över bortre delen av härligheten ruvade ett gäng höghus. Man kunde få noja för mindre.

Det var på väg från kiosken jag upptäckte en dörr fullsmetad med affischer. Ovanför hängde en skylt som det stod Club 21 på. Jag stannade och skummade vad som bjöds. Söndag 24 … det var ju i dag. Insläpp 22. DJ Death. Tävling. Priser. Vem fan var DJ Death? Vadå för tävling? En suddig svartvit bild på en ensam figur i motljus med det långa håret som en gloria om huvudet. Det var det hela. En fritidsgårdsgrej? Nej… för sen start på kvällen. Kunde det vara en undergroundgrej …här ute? Tja… det var inte långt till huvudstan … Jag började bli nyfiken. 21 kanske var åldersgränsen neråt? Fanns det nån övre gräns också, eller släppte dom in 40-åringar? Vi kunde ju faktiskt övernatta på motellet, om det inte var fullbokat.

När jag kom tillbaka till motellet var allt sej likt bortsett från en liten detalj: farsan var försvunnen. En skånsktalande familj bredde ut sej vid där vi hade suttit och dom sa där hade varit tomt när dom kom för en stund sen. Så var det med det. Den gamle hade väl tänkt om och tagit sej en egen bensträckare. Jag slog mej ner så strategiskt jag kunde med uppsikt över vägen åt båda håll och väntade.

Do you remember?

   Kärleksbarn, älskade barn.

Det är höst i parken, eller kanske vår. Solen silar in från höger och jag har min bruna mockajacka. Du hänger som en vante i luften medan jag snurrar runt, dina händer i mina. Så liten du är. Om jag släppte taget skulle du flyga baklänges in i framtiden som Klees ängel. 

Jag vet inte riktigt hur gammal du kan vara. Två kanske? Låter du någonting? Jag föreställer mig att du är road men tyst. Du var aldrig något högljutt barn.

 

Det jag berättar låter som något det inte är: ett minne. För jag vet inget om omständigheterna och inte heller vad jag egentligen upplevde, varken den gången eller de säkert otaliga andra gånger som jag lekte samma lek med min dotter. Ändå är det den här scenen som först uppenbarar sig när jag tänker tillbaka på de där åren då jag var ung nybliven far och 60-talet ännu inte hade trampat ur barnskorna från 50-talet. Förklaringen är på ett sätt enkel: händelsen finns på bild. Just den här gången stod mamma tillhands med kamera och svartvit film. Allt fotot betyder för mig i dag har tillkommit i efterhand. Och det är en hel del. Det har blivit en förtätning eller knutpunkt där bilder från en förlorad tid flyter samman.

Att minnet sviker är ingen nyhet. Vi minns selektivt, vi minns ofta fel, och vi förser det erinrade med nya betydelser. Trots detta utgör det stommen i varje livsberättelse. Minnet säger: jag var där. Men i själva verket ligger det nästan alltid något slags raster mellan oss och händelserna som skapats av andras berättelser, andras röster, andras bilder. Ibland hjälper en representation, t ex ett foto, oss att aktualisera något vi glömt. Men det omvända är också möjligt. Bilder kan dölja, fungera som täckminnen. Eller också mattas den ursprungliga upplevelsen av med tiden, vilket bäddar för en situation som den jag just beskrivit där representationen lägger sig över minnesluckan och ersätter upplevelsen av hur det var.

Filmvetaren Annette Kuhn har skrivit en liten bok om minnesarbete med hjälp av fotografier. I boken, som har den eggande titeln Family Secrets, liknar hon det förflutna vid en brottsplats. Det är för alltid borta men har lämnat spår efter sig som gör det möjligt att rekonstruera vad som hände. I hennes fall är spåren foton – mest familjebilder, men också bilder av offentliga händelser. Och de sätt som dessa olika bilder smälter samman på i minnet är något av det mest intressanta med Kuhns bok.

Ju längre man läser, desto mer råkar begreppet ”minnesbild” på glid. Ställd inför två offentliga representationer från andra världskrigets London, ett foto och en dokumentärfilm, upplever Kuhn att hon känner igen det som visas fast hon själv föddes först efter kriget. Kan man komma ihåg något utan att själv ha varit närvarande? Kuhns förklaring är att element från dessa båda representationer smält samman med andra, personliga minnesbilder och satt tidens flykt ur spel. Och hennes slutsats är att vi kanske bör föreställa oss minnet, inte som ett arkiv över vad som varit utan snarare som en position eller ett perspektiv vi anlägger i nuet, och för nuets skull (”as much for, as much as in, the present”).

Vilket för mig tillbaka till mitt fotografi, mitt perspektiv. Det är många känslor den där bilden sätter i rörelse. Saknad, naturligtvis. Men det är inte så enkelt att jag saknar åren som gått sen dess eller just den tiden. Jag granskar inte fotot för att återuppleva något särskilt tillstånd eller försjunka i bitterljuva känslor. Snarare för att söka försoning. För fotot rymmer också en portion skuld, som handlar om att inte ha varit närvarande så mycket som jag borde, och så som bilden lögnaktigt tycks påstå att jag var. Figuren i mockajacka är en tom plats som jag nu försöker fylla ut. Han var alltför upptagen av allt som hände runtom och så småningom skulle forma bilden av 60-talet – studier, kärlek, poesi, musik, politik. Jag tror inte han såg hur liten hon var. Det gör jag nu. Och för att jag kan se det har fotot blivit en skatt som jag vakar över och inte riktigt vet om jag vill rota mer i. Det förflutna är som det är. Och ändå inte.   

 

 

Big Brother i parken

Jag har mött honom ett par gånger innan. Man 50+, kraftigt byggd, sportklädd, går med raska steg.

I dag säger han: -Tack för att du har hunden kopplad.

Tidigare har han dykt upp när hunden gått lös och snusat bredvid mig. Styrt kurs rakt på:

-Har du sett anslaget vid ingången?

-Uh, ja.

-Men det skiter du i?

-Nja, det gör jag väl inte direkt.

-Det gör du väl eftersom du inte har hunden i koppel. Du skiter i det.

Han är varken hövlig eller ohövlig i tonen, bara saklig. Eftersom jag redan gått med på att snacka med honom försöker jag förklara att jag tränar doggen att följa mig och kopplar honom om vi möter en annan hund eller barnvagn. Men han lyssnar inte på det örat.

-Du har inte tänkt på att många människor är hundrädda?

Så där håller han på tills man tröttnar. Det känns som att vara huvudnumret på ett AA-möte. Jag är bin Laden med hund. Så är det. Jag ska bara klämma fram det själv så kommer han att applådera. 

Första gången blev jag tagen med garden nere. Nästa gång käftade jag emot. I dag är jag på rätt sida om lagens råmärken sen tre minuter tillbaka och skördar Big Brothers gillande. Men det retar mig att han fortsätter ta sig rätten att upplysa mig om rätt och fel. Tror han verkligen det är hans förtjänst att jag har kopplat hunden?

Och så är det något skumt med hans ordval. Något som skaver. “Tack för att du …”.  Vad svarar man på det? “Ingen orsak?” Så talar dom däruppe. Medan Sverige var på väg att bli rökfritt hette det “Tack för att du inte röker här”. Alternativt “För allas trevnad röker vi inte här”. Nu har arbetsplatserna skyltar som prisar oss för att vi diskar upp efter oss, och vi blir tackade för att vi handlar svenskt eller miljövänligt antingen vi gör det eller ej.

Tack för-formeln bygger på ett slags gåvologik, där tacket uppfordrar en till att göra sig förtjänt av det. En skillnad är att formeln inte nöjer sig med engångsföreteelser, tacket kräver ett upprepat gott beteende (”Tack för att du brukar göra si eller så”). Det är inte helt oproblematiskt. Men formeln är dessutom förbunden med skrift och opersonliga avsändare.  Därför känns det så fel när den används i en face-to-face-situation. Man börjar undra vem det egentligen är som talar. Är mannen i parken i själva verket en Big Brother-inkarnation, en robot späckad med artificiell intelligens, och inte som jag föreställt mig en ex-cop, vän av ordning eller knäppskalle?   

Den amerikanske etnologen Thomas de Zengotita, som jag nämnt i en tidigare blogg, har skapat ett begrepp jag ska utveckla mer en annan gång. Vi lever, säger han, i en mediebaserad smickerkultur där vi själva är stjärnorna. I en sådan kultur gäller det att stryka medhårs, linda in och jämna väg, så vi berömmer t o m när vi vill ge kritik. Frågan är förstås om någon låter sig luras. Rökarna hade  t ex all rätt att känna sig exkluderade från “alla” i trevnadsanslaget. Tack för-formeln är antagligen en effektivare sorts språklig manipulation. 

En annan kulturteoretiker, Slavoj Zizek, har påpekat att Lagen inte skulle fungera om den upprätthölls bokstavligt. Det har storebror i parken inte förstått. Men han tycks heller inte ha förstått att bokstaven är viktig. Att tacka samtidigt som man begär något ger fel signaler (nämligen att man inte förväntar sig att folk gör som man ber). Vi behöver få höra “hit men inte längre” så vi har möjlighet att välja om vi vill ta konsekvenserna av att träda över gränsen eller inte.

I New York finns det gatuskyltar som säger “Don’t even think of parking here”. Mer sånt och mindre tack-för-att-du, om jag får be.

Ur Skrivbordsromanen (2)

Motorvägen är kantad av kadaver. Vilda djur, stora, små, långa, feta, magra, krälande, krypande,ringlande, tassande, skuttande, flygande, allihop försöker dom fatta var dom äroch varför träna eller gräset eller gruset har tagit slut. Dom spetsar örona, rynkar pannan, sniffar lite men fattar noll, spanar höger, vänster och så höger igen, men allt verkar lugnt, och så tar dom Gud i hågen och larvar ut på asfalten där dom inte har en chans. VROOM! SMACK! SPLATT! Ajöss med det vilda djuret!    

Det finns förstås undantag. Hjortar och älgar får egna skyltar. Dom är jämbördiga motståndare, värda en tvekamp. Motorvägen inbjuder till tvekamper. Snutar, älgar, tjockisar i BMW:ar, regn och snö, fienden kan anta vilken skepnad som helst, slå till när som helst, dra ner rullgardinen … Motorvägen är Molok, en evighetsmaskin som krossar allt och spyr ut skit. I framtiden kommer vi att ligga som ortoceratiter i asfalten när idioter i Indiana Jones-kostymering sätter spaden i den, och det kommer att vara rätt åt oss.    

Vi var på väg, farsan och jag. Det gick lättare än jag hade trott att övertala honom. Morsan blev förvånad men satte sej inte på tvären. Kanske tyckte hon det skulle bli skönt att vara ensam ett tag. 

Mitt projekt var att ta med gubben till hans vilda norrländska hemtrakter. Jag ville göra nåt för den gamle uven innan det blev paketdags. Däruppe i skogarna hade han inte varit sen han gifte sej, det vill säja på nästan 40 år. Det skulle bli en far & son-grej. Det var väl det ryska blodet som hade kläckt tanken. Myten berättade att vi härstammade från kosacker på fädernet. Därför lät farsan döpa mej till Igor. Det är inte alla skitstövlar som heter Igor Press.      

Och nu flöt vi stillsamt fram i den stora Moloks blodomlopp. Det hade blivit eftermiddag och sommarprataren, vem det nu var, spelade en Dylanlåt jag aldrig hade hört. Ett lätt regn trevade över vindrutan. Det kändes bra att köra. När jag var yngre läste jag inte bara On the Road utan allaKerouac-böcker jag kunde komma över i en småstadsboklåda. Jag ville också vara beat. Det var inte så lätt på vischan, man fick jobba på det. Inte för att många fattade ändå. Jag drömde om att höra hemma i familjen Duluoz i Maggie Cassidy där hjälten hette Jack men blev kallad Ti Jean. Senare fick jag samma känsla igen när jag läste Alan Sillitoes arbetarklassromaner från Nottingham där familjemedlemmar alltid omtalades som”våran”: our Tom, our Nora. Jag tyckte alla borde ha nån som sa”våran” om dom.    

Farsans huvud hade fallit fram över bröstet. Han höll på att nicka till. Det susade rogivande om den regnvåta asfalten. T-shirten klibbade mot ryggstödet. Om man skulle ta och äta nåt kanske. En kall öl, sträcka på benen. Vi hade ändå kört i fyra timmar, såg jag. Inte mycket hade blivit sagt så långt. Men det var ingen brådska.  

-Rrr. Farsan snarkade till och såg sej vilset omkring. -Var är vi?

-Vi närmar oss Södertälje.

-Jag måste pinka nånstans.

Som på beställning dök det upp en skylt “Motell 1000 m” i regnet som hade tätnat till en lätt dimma. Jag svängde av, klättrade upp till bro över E 4:an och följde en ny skylt till höger, passerade ett höghusområde med obligatoriskt köpcentrum och upptäckte motellet i en skogsdunge. En stor neonskylt stavade ut namnet i rosa och blekgrönt. HEARTBREAK MOTEL, HEARTBREAK MOTEL blinkade den. Schyst namn. Jag hittade en lucka precis framför och parkerade.

 

Klassikertvätt

När Bellman 1790 skulle publicera Fredmans epistlar skrev Svenska Akademins sekreterare Johan Henrik Kellgren inte bara ett säljande förord. Han filade också metodiskt bort sådant som kunde vara stötande för tidens smak. I epistel 72, ”Glimmande nymf”, hade Bellman t ex avbrutit den heta kärleksskildringen med ett komiskt inslag: ”Men ack, sängbotten sprack!/ Mitt lårben, himmel, ack!”. Sedan Kellgren plockat fram rödpennan blev det: ”Men fast din puls slår matt/ Så blundar ögat glatt”. Och si, epistlarna gjorde succé.

Frågan är om man inte skulle kunna bära facklan vidare. När allt kommer omkring är världslitteraturen full av potentiellt stötande inslag. Det är naturligtvis inte bra om man vill nå en bred publik. Det behövs en uppdatering som på ett tonsäkert sätt rensar ut sådant som kan provocera samtida läsare. För att visa vad jag menar har jag valt fyra exempel som jag tror mycket på. Här är de.

# 1. Först en barnvisa jag tyckte om när jag växte upp, ”Familjen Krokodil”. Den handlar om hur kulturen gör ett sympatiskt ingripande i naturen då doktor Pillerman botar familjens käkar som gäspats ur led med hjälp av levertran. Man kan hitta visan på nätet (http://hem.passagen.se/marilo/dokument/sjunga.html) men den är säkert okänd för yngre generationer. Och det har kanske sina skäl. Så här börjar den: 

I Niggerland händer ibland/ att man får se på Nilens svarta strand/ herr Krokodil, fru Krokodiloch lille Krokodille-lilleman/ Solen den skiner hett på Niggerlandet ned/ Där ligger de och gäspar käkarna ur led/ Herr krokodil, fru Krokodil och lille Krokodille-lilleman

Inte bra, det där med ”Niggerland”. Och värre blir det när läkaren familjen söker hjälp hos kallas ”gamle niggerdoktor Pillerman”. Sådant vill vi inte höra från våra barn. Men visan behöver inte raderas ur den kollektiva hårddisken för det. Man byter bara ut ”Nigger-” mot ”Egypti land” första gången ordet uppträder och mot “Nildeltat” andra gången, vilket dessutom är mer to the point. Och i stället för ”niggerdoktor” sjunger man det sakliga ”allmändoktor”. Svårare var det inte!

# 2. I jämförelse med ”Familjen Krokodil” är Evert Taubes ”Flickan i Havanna” på många sätt framsynt. Här skildras ett utbyte av sexuella tjänster som jämbördigt: ”Jag är vacker, du är ung”. Huvudpersonen är av allt att döma egen företagare, också prisvärt. Tyvärr heter det i andra raden: ”Hon har inga pengar kvar”, vilket antyder en offerroll, att det är yttre omständigheter som tvingar henne bjuda ut sin kropp. Här blir uppgiften att undanröja allt tvivel om att stå inför en stark och förebildlig kvinna som kan ta för sig, samtidigt som det ska rimma. En lätt touch och hjältinnan får bättre koll:  

Flickan i Havanna/ sparar till en egen bar/ Sitter i ett fönster/ spanar in en karl

 # 3. Över till de tunga klassikerna. Den romerske poeten Catullus var ovanligt ful i mun, vilket inte gör så mycket om man studerar hans dikter i original, eftersom få behärskar latin i dag. I översättning blir det däremot svårt att överse med hans bruk av sexuell läggning för att okväda misshagliga individer. Se själv: 

Hör, Vibennius senior, bäste badtjuv,/ och Vibennius junior, bög bland bögar/ (ty så flink som hans fula far med fingern/ lika glupsk är den unge till sitt arsle)/ –vadan flyger ni ej åt Hades hastigt,/ när envar känner till hur stabben knycker/ och när du, unge man, ej mer kan sälja/ dina håriga skinkor ens för skitmynt?

Här är mycket att göra, även bortsett från att översättaren Ebbe Linde satsat på ett så daterat uttryck som ”stabben”. Jag föreslår att man framställer Vibennius junior som fetto i stället, vilket är helt legitimt i dag eftersom fetton har sig själva att skylla. Rad 2 kommer då att sluta ”fet bland feta” i stället. Rad 4 behöver också hjälp på slutet; jag föreslår ”när det vankas”, underförstått ”mat”. De sista raderna kräver en extremare makeover. Vad sägs om följande?

Och när du, unge man, ej mer kan lyfta/ dina håriga skinkor ens ur bädden?  

 # 4. I Rabelais 1500-talsroman Gargantua använder huvudpersonen fem sidor åt att redogöra för hur han genom egen erfarenhet kommit fram till lösningen på ett besvärligt problem: vilket är det bästa sättet att torka sig där bak? Redogörelsen formar sig till en lista som omfattar det mesta, från papper till olika örter, halm, ull, fjädrar, tygstycken, sängkläder, persedlar – och djur. Det är bland djuren han slutligen sätter stopp. För ingenting, säger han, överträffar   

en riktigt dunmjuk gässling, bara man ser till att hålla näbben mellan benen. Och tro mig på min ära! Ni kommer att i era rövhål känna en underbar njutning, både genom de mjuka dunen och genom gässlingens tempererade värme, som lätt sprider sig till ändtarmen och andra inälvor, tills den når hjärnans och hjärtats regioner.  

 Här snackar vi kränkande behandling som är så grov att en djurrättsaktivist kunde få tårar i ögonen. Dessvärre måste jag erkänna att detta övergrepp ställer mig rådlös. Att operera bort det skulle kräva alltför stora ingrepp i texten. Dessutom tycks alla tänkbara alternativ redan vara vägda och befunna för lättviktiga. När sakkunskapen har talat duger det inte att komma viftande med Skona Naturkompakt eller ens en treskiktsrulle Lambi Extra Soft. Mitt hopp står därför till den kreative läsaren. Alla konstruktiva förslag hälsas välkomna!

 

  

 

 

Makeoverkungen

      Han är liten men kompakt. Gråsprängd men pojkaktig. En hållning som borde ge ÖB komplex. Intensivt lugn. Som gjord för TV.

Cesar Millan har blivit guru för en generation hundägare som har svårt för kadaver-disciplin men behöver sätta gränser för sina djur. I vår har hans program på TV 6, Mannen som talar med hundar, fått sin sändningstid utökad från en till 1 ½ timme.

Millan är mexikan men bosatt i LA. Han ser sig som självlärd hundpsykolog och äger ett transnationellt företag i branschen. I hans hundgård ryms ett femtital mer eller mindre hopplösa fall som han tagit om hand. På hemsidan kan man läsa att han redan som 13-åring blev kallad Hundmannen, El Perrero. Det översattes till Dog Whisperer när National Geographic lanserade honom på TV 2004. God draghjälp har programmet fått av många Hollywoodkändisar med hundproblem. Hans äkta hälft heter för övrigt Illusion.

Millans filosofi, utstakad i böcker som Cesar’s Way, är enkel och handfast. Grundregeln ”Never work against Mother Nature” lärde han enligt hemsidan av sin farfar, och sin egen förmåga betraktar han som medfödd. Att inte motarbeta naturen betyder att när hundar kulturaliseras ska de bli följeslagare till sina ägare/flockledare, annars tar de över. Här gäller bara antingen – eller. Uppstår problem hänger de vanligtvis samman med att ägarna inte kan eller vill utöva det ledarskap som krävs. Därav den slogan som upprepas i alla program: ”I rehabilitate dogs. I train people. I am the Dog Whisperer.” En annan återkommande formel är ”Exercise, discipline, love. In that order”. Hunden måste få göra sig av med energi och lära sig respektera sin ägare innan man börjar skämma bort den.

Detta låter ju inte så märkvärdigt. Men det fungerar – åtminstone när Cesar gör det. Vid det här laget har jag sett ungefär ¾ av alla Mannen som talar med hundar. Det är lite som att läsa deckare. Programmen är stenhårt redigerade och variationer över samma grundberättelse. Men detektivens sätt att ta sig an varje enskilt fall gör att man har överseende med upprepningarna av information, klienternas obligatoriska ”Amazing”, deras bikter och nyvunna insikter. Cesar kan lyssna till både människor och djur, visa dem tillrätta, glädjas åt deras framsteg (han fnittrar som en skolflicka) och, inte minst, begå enstaka misstag. Han är ett proffs.

För att få perspektiv på Cesar Millan kan man naturligtvis jämföra hans TV-figur med motsvarigheter i andra hundprogram. Lätt gjort, Cesar vinner rätt av. Men man kan också inordna Dog Whisperer under en supergenre som expanderat över alla bräddar under senare år, makeovern. Temat är detsamma: förändring genom inkallande av experter. Vem som kallar vid sidan av programmakarna kan variera – det är inte alltid den som utpekas som problembärare som själv gör det. Ofta tycks det vara någon i den närmaste omgivningen.

Makeoverprogrammen bygger på att alla ska hålla med om att i de fall som presenteras kan en förändring bara vara till det bättre, det må gälla skola (Klass 9 A), samlevnad, klädstil, städning, lägenhetsrenovering eller husdjur. Men det kräver tydlighet. Därför riskerar problembäraren att framställas som så oförmögen att få struktur på sitt liv i ett eller annat avseende att han eller hon framstår som ett offer. Tittarens igenkänning blandas upp med avståndstagande. Det senaste på makeoverfronten, TV 4:s Rent hus, handlar om smuts och är förnedringstelevision med ett par moderna häxor som städtanter. I en kommentar i Sydsvenskan (9.3) konstaterar Dan Hallemar vitsigt: ”I platt-tv:ns tid är de smutsiga de nya tjocka.” Smutsens funktion som gränsmarkör mellan oss (västerlänningar) och dom (”orientaler”, ”vildar” etc) är väl dokumenterad i historien och grundläggande för det moderna projektet. Det är intressant att den reaktualiseras. Men det lämnar jag därhän.

I stället vill jag reintroducera ett begrepp som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe lanserade för mer än 20 år sen. Det är görbarhet. I det äldre samhälle vi successivt lämnat bakom oss sen 60-talet var människors livsutkast begränsade. Vad man kunde nå på olika områden bestämdes i stor utsträckning av vilket spelrum traditionen bjöd. I dag framstår allt mer som görbart, och traditioner har blivit något man väljer eller väljer bort. Det gäller, skriver Ziehe, också den egna kroppen, min kommunikationsförmåga, mina relationer. Detta ser han å ena sidan som en välkommen frigörelse från vad som förr betraktades som ”natur” eller ”öde”. Å andra sidan är det som inte är något öde möjligt att förändra, och det är mitt ansvar att förändringen verkligen äger rum. Med andra ord innebär den utvidgade görbarheten ett prestationstryck, som reklamen inte har varit sen att slå mynt av (”Just do it”, ”Bli den du kan bli” etc).

Görbarheten är en förutsättning för makeoverprogrammen. Deras utgångspunkt är tron på livet som ett självförverkligandeprojekt, vilket realiseras genom uppbrott snarare än genom en långsam process. Den mytiska undertexten heter ”pånyttfödelse”. Den goda nyheten är att hjälp finns att få för den som vill ta emot den. Den dåliga nyheten är att man måste ge något i gengäld, vars konsekvenser inte är lätta att genomskåda: ställa ut sina tillkortakommanden inför allas ögon. Många tar bevisligen på sig den skuld det innebär i hopp om att skörda samhällets förlåtelse. Men makeoverkonceptet rymmer också en annan form av social kontroll. Långtifrån allt som visas upp i genren handlar om rop på hjälp att lösa en akut krissituation. I stället är det som presenteras mestadels ett slags standardiserad pånyttfödelse, som bekräftar vad som är rätt och normalt i samtidens ögon.

Här ligger Mannen som talar med hundar bra till. Cesar respekterar sina klienters önskemål men gör samtidigt klart vad han anser att de kräver. Och när ägarens behov av att använda hunden för att förverkliga sig själv måste stå tillbaka för hundens behov av att få vara hund är det inte tal om snabba klipp. Men framför allt upplever man att det är autentiska fall som visas. Förvisso är de iscensatta för men inte skapade av TV. De finns redan mitt ibland oss.

Och i dag är det måndag. Dags igen för Makeoverkungen.

 

Ur Skrivbordsromanen (1)

 Skrivbordsromanen är en ofullbordad road movie, en pikareskberättelse som jag påbörjade för rätt många år sen. Stilen är inspirerad av Céline, fortfarande en av mina favoritförfattare. Som ett led i utforskningen av det förflutna lägger jag ut några avsnitt som jag gillar. 

 

Farsan hade tacklat av.

Dörren stod öppen, så jag klev på. Mittemot låg farsans rum och där satt han på sängkanten och höll på att dra av sej byxorna. Ena benetvar lindat under knät med nån sorts beige tygtrasa som hade lossnat lite. Han hade inte fått korn på mej än så jag kunde studera honom när han långsamt lindade av trasan. Benet såg för jävligt ut, rött och blått om vartannat, och magert var det, knät stack ut som kryckan på en käpp. Inget att skratta åt precis.

Det var tänt i taket men lampan gav bara ifrån sej ett suddigt gult sken som påminde mej om en Roy Andersson-film. Antagligen hade den grott igen av röken från farsans sura pipa för längesen. I alla fall verkade han liksom bortkommen i det där ljuset trots att han satt i sitt eget rum, isin egen nerlegade säng med en urblekt tapet bakom som han själv hade valt en gång och ristat hemliga tecken i med dom långa stortånaglarna som han gav fan i att klippa trots morsans tjat.

-Tjänare farsan, sa jag.

Han ryckte till och glodde i min riktning. Sen reste han sejoch såg ut som om han tänkte gå mej till mötes, så jag tog ett kliv emot honomför att han inte skulle behöva snava på dom nerhasade byxorna och bryta nånting. Med åren hade han börjat luta framåt och lite till vänster som en gammal vindpinad tall. Han räckte fram näven, som var lika krokig den och saknade lillfingret. Man visste aldrig riktigt hur man skulle greppa den. Det kändes som om fingrarna kunde slå knut på sej själva när man tryckte ihop dom och man riskerade att få tillbringa kvällen med att försöka bända isär dom igen.

-Igor, sa han. När kom du? Jag hörde inte att du kom.

Som vanligt verkade han helt omedveten om hur han tog sejut. På överkroppen bar han som vanligt en skjorta stor som ett tält som dolde vingarna han inte kunde flyga med.

-Du ser för jävlig ut farsan, sa jag. 

-Hå, fnös han, hur så?

-Vad har du gjort med benet?

-Om jag bara visste … det är väl åldern… Men det blir bättre om jag rör på mej.

-Ser ut som dina kärl håller på att lämna in.

-Hå, så farligt är det väl inte.

Han hade satt sej igen och glodde misstänksamt på mej. Repliken var typiskt farsan. Han hade alltid kört med sin kropp, idrottat den, asat ut den på mångmilapromenader, dränkt den i alkohol, läst när han borde sova och slagit dövörat till när den började knorra. Kanske är det så man ska göra. Gubben hade i alla fall blivit pensionär.

-Har du varit hos nån läkare?

-Nä. Det går över bara jag rör på mej. 

Envis som synden, brukade morsan säga. Farsan hade varit hennes projekt. Han skulle lära sej vårda sitt utseende, fylla garderoberna med kostymer och slipsar, bli respektabel, stiga i graderna. Hon hade lidit ett praktfullt nederlag.

-Du ser ut att behöva lite nya kläder också.

Farsan fick nåt knipslugt i blicken.

 -Jag hade nästan tänkt att dom jag har skulle räcka min tidut.

-Va? Menar du allvar? 

-Det är väl ingen idé att lägga pengar på kläder i min ålder? Va? Men du måste vara hungrig efter resan. Ska du inte ha nåt att äta? 

-Joo … Jag kände hjärtat sjunka.

Farsan hasade upp byxorna och drog åt bältet. Vi dukade köksbordet under tystnad och slog oss ner. Jag frågade var morsan höll hus.

-På teater … Ska du inte ha lite mer?

-Nä, men ta själv.

-Jag är inte hungrig … behöver inte så mycket mat nuförtiden.

Farsan tog fram pipan och började stoppa den. En fin ström av tobaksfragment rann ner i knät på honom. När jag var liten hette tobaken Tiger Brand och hade en tiger på omslaget. Nu rökte han Tiedemanns Gul. Inte lika fantasieggande.

-Kommer du ihåg Folke, han som bodde där oppe på berget? Som jag brukade vara ute och knalla med … han dog för några veckor sen … hjärtinfarkt.

Jag hummade och han tände pipan. 

-Det var en fin man det … Sista gången vi gick rundan berättade han en historia om Alfred i Hovsås, du vet han som var ökänd för hanvar så snål. Ja, efter kriget så kom det en polack och började jobba hos Alfred. Och en dag när han var inne i stan var det nån som frågade hur han trivdes med Alfred. Och då sa polacken på sin brutna svenska: ”Jag fånge i Belsen innan jag komma till Alfred. Belsen mycket bättre.” Hehe.

Såna historier var farsan fullproppad med. Varenda plats hängde ihop med nån person och personen med nån händelse. Det är så folk har hållit koll på varann i generationer medan krig och naturkatastrofer slagitvärlden i spillror runtomkring dom… Så blir det deras tur. Krasch! Boom!Förintelse! Katastrofen har gjort ett gott jobb. Men den har knappt hunnit vända ryggen till förrän den förvandlas till historier, den med. Vardagslivet vinner alltid i längden.

-Nå, hur är det på kvinnofronten?

-Tja… det knallar.

Jag gillade inte samtalsämnet. Det kom jämt upp när vi sågs och jag slingrade mej varje gång. Farsan ville ha barnbarn, han tyckte om ungar. Själv visste jag inte vad jag ville. 

-Din mor och jag har ju inte alltid dragit jämnt , sa hanprövande och sög på pipan. Jag har tänkt… ibland får man ju sånt för sej … ja, att det har påverkat dej på nåt vis. Va? Man vet ju aldrig …

Såna känsliga frågor brukade han inte dra upp i nyktert tillstånd. Jag kände mej tagen på sängen och granskade honom. Ögona var rödsprängda men det betydde inget särskilt. Inte sluddrade han heller. Det hördes lång väg vad han ville: bli lugnad. Klart jag kunde ha sagt ett eller annat … en riktig tankeställare kunde jag gett den gamla alkisen… men till vad nytta? Man skjuter inte på sittande fågel.

-Skit i det, farsan, sa jag, och lyssna. Jag har en idé.

  

Är du kränkt, lilla vän?

Det är svårt att inte bli berörd av Maciej Zarembas nu avslutade artikelserie ”Först kränkt vinner” i DN. I grova drag visar den hur påstådda kränkningar kan utnyttjas för att skaffa sig fördelar och göra sig kvitt oliktänkande. Sina exempel hämtar Zaremba från lärarhögskolan i Stockholm, men problemet är förmodligen aktuellt lite varstans. Här rör det sig om att studenter har anmält lärare för kränkande behandling, några efter att ha blivit underkända, andra efter att ha identifierat ståndpunkter hos lärarna som avvikit från deras egna. Det ser också ut som att studentkåren stöder de sina, oavsett på vilka grunder de anmäler. Ytterligare stöd har anmälarna kunnat hämta genom att skolans jämställdhetsexpert hävdar att det är den som blivit kränkt som själv avgör om en kränkning ägt rum eller ej. Inte konstigt om lärarna börjar fega i sin undervisning, särskilt som skolan hellre valt att betala skadestånd än att satsa på långdragna utredningar.

   Ja, så ser bilden ut. Zarembas fallstudie kan kritiseras ur flera perspektiv, som bl a Åsa Linderborg gör i Aftonbladet Kultur. Men det som intresserar mig är: varifrån kommer den inflation i kränkningar som sköljt över Sverige under 00-talet? Jag kan inte ens erinra mig att ordet existerade när jag växte upp, utom i militära sammanhang, typ ”gränskränkning”. Men nu blir, som Zaremba spetsar till det, ”kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet”. Det är som om man trodde det var normalt att leva sitt liv utan mothugg, utan att någonsin behöva granska det med en annans kritiska blick. Särskilt problematiskt känns det att träffa på en expert som hävdar att kriteriet på att en kränkning har ägt rum är att den kränkta parten upplever den just så. I praktiken innebär det ju en total sammanblandning av den inre, subjektiva världen med den yttre, sociala – fast på den förras villkor. Här är inte tal om att andra – den sociala världen, samhället – har rätt att pröva det rimliga i att man upplever något som kränkande. Ord står inte mot ord. Sanningen är en och den är min. Det är inte lite skrämmande att höra att varje paranoiker har rätt.

   Att svara på frågan varifrån är förstås inte enkelt. Jag kan heller inte se att artiklarna gör det, även om den sista prövar olika möjligheter. Och det är klart man kan säga att kränkthet handlar om flykt från ansvar eller intagande av en offerroll, och att kvardröjande i en ungdomstid, som innebär att man inte skaffar sig barn före 30, har något med saken att göra. Risken med sådana svar är att man hamnar i moralism eller t o m patologi (som Zaremba gör i sin bild av gaystudenten Nilsson). Jag tror kanske man skulle pröva att ta ett steg till och föreställa sig att problemet bottnar i en sårbarhet som ligger latent hos de flesta av oss och orsakas av svårigheter att hantera det senmoderna livets komplexitet. Tanken är inte ny utan anknyter till vissa av de teorier om en narcissistisk personlighet som med lite olika tonvikt presenterats av sociologer och socialpsykologer sedan 70-talet. Denna personlighet utmärks av ett instabilt jag: å ena sidan orealistiskt uppblåst, å andra sidan extremt beroende av att bli sett och bekräftat. Skulle bekräftelsen utebli rasar självbilden. Då känner man sig kränkt – ibland av en bagatell.

   Zaremba väljer att tala om en “fantomsmärta” som legitimeras av att staten erbjuder sig att ”lokalisera orsakerna och bestraffa de skyldiga”. Om man nu antar att det existerar en latent sårbarhet hos många människor är det också rimligt att tanka sig att den behöver en puff för att kunna uppträda i offentligt acceptabla former. Men puffen kom i det här fallet inte från staten utan via identitetspolitikens genomslag under loppet av 80- och 90-talen. Det var den som på gott och ont satte det nästan avdöda begreppet “kränkning” i rörelse. Det var den som satte diskriminering på kartan, men också den som gav begreppet politisk korrekthet ett innehåll. I dag är det svårt att förneka att det finns saker som inte går att säga i Sverige, därför att de är möjliga att tolka som rasistiska, kvinnofientliga eller homofoba – även om de råkar vara sanna. Och det som tillåter fundamentalister att patrullera gränserna med ett nit som vore löjeväckande om det inte hotade att underminera yttrandefrihet och rättssäkerhet är att medier, politiska partier och intresseorganisationer hjälpt till att cementera identitetspolitiska föreställningar om vad som är korrekt. Vi har blivit så uppmärksamma på diskriminering att vi ser kränkningar överallt. Och nu har det utlöst en lavin som vi verkar dåligt rustade att sätta stopp för.  

Poesin till makten!

Vilket är det vackraste ord du vet, frågade Fredrik Lindström folk på gatan i den första programserien av ”Värsta språket”. ”Kärlek” blev det vanligaste svaret, om jag inte minns fel. Och går man efter ordets innehåll kan man väl knappast tänka sig ett bättre val.

Men låter ordet ”kärlek” vackert? Bättre än ”härlig”, ”käring”, ”tjäle” eller ”smälek” för att ta några likartade ljudsammanställningar? Tveksamt. Ett långt ”ä” för lätt tanken till får och getter. Den som skriver operalibretto försöker antagligen undvika fraser som ”Jag ääääääälskar dig”. På samma sätt tycker de flesta skandinaver att det låter fult med många hårda konsonanter i ett ord eller språk. ”Världsschlager” har inte bara rekordmånga (åtta) konsonanter i följd på papperet, de stöter också samman mitt i ordet när man uttalar det.

Både klangen och innebörden av ett ord väcker känslor. Ibland kan det vara en kollektiv värdering som ligger bakom. Om alla man räknar med sätter kärlek högt gör man antagligen likadant. Individuellt tycker man naturligtvis om sådana ord som går att förbinda med goda egna upplevelser. Men dragningskraften kan också bestå i motsatsen, att man saknar erfarenhet av något och längtar efter att få det. I sådana fall låter ordets klang inte minnet utan fantasin regera över innebörden. Och det är kanske den mest intressanta och säkert den mest poetiska möjligheten.

Egennamn har en särskild förmåga att kondensera mening. Delvis är det innebörder som man delar med många andra och som hänför sig till vad namnet denoterar (Tor = asagud), konnoterar (Britt-Mari = 40-talist av folket, Timotej = hippiebarn, Sebastian = 90-talspretto) eller symboliserar (Darth Vader = Dark Father). Men framför allt triggar egennamnen individuella associationer. Prousts väldiga romansvit På spaning efter den tid som flytt innehåller ett överflöd av exempel på hur ortnamn kan laddas med en subjektiv betydelse som sätter tidens flykt ur spel. För att pånyttföda mina drömmar om Atlanten och Italien, skriver Prousts berättare, behövde jag bara uttala orden Balbec, Venedig, Florens, ”ty med tiden hade min längtan till de orter de betecknade flyttat in i själva namnen”. Om tåget från Paris till Balbec säger han att det rullade fram ”tyngt av den ståtliga bördan av en mängd [stations]namn som jag såg framför mig och som jag var oförmögen att välja emellan, ty jag kunde inte förmå mig att offra ett enda av dem”. Och läsningen av Stendhals Kartusianklostret i Parma får honom att längta efter att ”bo i ett kompakt, glatt, mjukt och violett hus som inte hade något gemensamt med boningarna i någon annan stad i Italien”. Namnen gör städer till individer, ”lika enastående i sin art som människor”.

Så låt oss övergå till namn på personer. Roland Barthes talar i S/Z om namn i en roman, ”och kanske också utanför den”, som en ”bokföringsmetod”. Namnet är det som sammanfattar en karaktär. I det kristalliserar alla de mer eller mindre motstridande egenskaper som andra tillskriver oss. DN-tecknaren Rit-Ola återkom i den klassiska svenska serien Biffen och Bananen flera gånger till de komplikationer som denna bokföringsmetod kan skapa. I en episod i serien börjar två män prata om någon de minns från förr, ”Korven” Jonsson. De minnesbilder som utbyts sporrar varandra och kulminerar i enighet om att han var  ett riktigt råskinn. Då reser sig deras lilla timida bänkgranne: ”Kanske jag kan få presentera mig? Jag är ’Korven’ Jonsson”. När han har gått konstaterar de båda minnesgoda att det är otroligt hur människor kan förändras med tiden. 

Kanske är man som mest mottaglig för namnets suggestion när man är ung. Själv har jag varit ett fan till fotbollsklubben Liverpool i flera decennier. Jag har skickat efter klubbnål och halsduk och sett laget i TV åtskilliga gånger – men aldrig live. Jag har aldrig varit i Liverpool heller. Min fandom började med att jag läste en artikel om engelsk fotboll i den sedan länge utgångna tidskriften All Sport (det här var några år innan matcher började sändas i svensk TV). Den innehöll en bild av artikelförfattaren i samtal med lagets dåvarande, fotogeniska stjärna Billy Liddell. Om honom stod det i texten något om ”den klangrena stöten på bollen” som etsade sig fast i minnet. Bild, text och ljud – de många l-ljuden slog liksom en bro mellan namnen Billy, Liddell och Liverpool – satte tillsammans några behagliga fantasier i rörelse som jag aldrig har känt behov av att ta vidare till åskådarplats på Anfield Road. Det handlade mest om att upptäcka en annan värld, tror jag. På liknande sätt fastnade jag för tungviktsboxaren och världsmästaren Rocky Marciano. Det var hans i mitt tycke välklingande namn och bilder från VM-matchen där han knockade gamle Jersey Joe Walcott som sög tag i mig.

Min poäng är denna. Att ge namn åt något är en form av maktutövning. Med språket strukturerar vi världen så den blir någorlunda hanterlig. Men frågan är vad som slinker undan på kuppen och hur man tar sig ut så man kan se vad som finns under orden. Att lyssna av ord som man lyssnar till musik är en möjlighet. Poeter har alltid förstått att ljudkonstellationer gömmer på ett överskott av mening som kanske skulle förstöras om vi försökte språkliggöra det. I dag när vi uppmuntras att vara socialt kompetenta, kunna prata om allting och vid behov söka upp en krisgrupp är det en motståndshandling att ta fasta på hur ord klingar snarare än vad de betyder. Poesin till makten!

von Holsteins fadäser

 

 

Johan Stael von Holsteins inlägg i dagens DN, ”Jag brinner för förändring”, bekräftar vad vi redan visste. Alliansen och kulturpolitiken är som en fisk med cykel. Det syns lång väg hur von H har lagt pannan i djupa veck. Hur ska jag få kulturnissarna att fatta att jag är reko? Göra som Freddie kanske, visa handlingskraft? Yes sir! Så följer en serie snilleblixtar till förändringens lov. Bl a tycker von H vi borde diskutera om böcker är nödvändiga (men du, säljer inte böcker som aldrig förr?). Ett särskilt öga har han till poesin – och kolla ordvalet: ”Alla poeter borde kanske lägga upp sig på nätet” … Där slant tungan, för är det inte det som alliansen ytterst vill: att kulturen ska lägga upp sig? Det är nämligen bra ”inte bara ur ett miljöperspektivutan ur ett kostnads-, logistik-, distributions- och effektivitetsperspektiv”. von H har också lärt sig att det är schyst med en slutkläm som liksom sammanfattar ens tankemöda. Den lyder:”historiskt har all förändring blivit till det bättre”. Leve den globala uppvärmningen.

Med sådana vänner i leden behöver Reinfeldt inga fiender. Annars ligger det nära till hands att travestera Chuck D i Public Enemy: “Burn, Holstein, burn”.