Danskt och svenskt

 Vårt förhållande till danskarna utgör en blandning av arrogans och avund som ofta besvaras med samma mynt. Begreppet ”skabssvensker” är talande: så kallar danskar någon som i hemlighet gillar oss. Vi har vant oss vid en storebrorsroll och ägnar i allmänhet de andra nordiska länderna ett rätt förstrött intresse. Samtidigt lider vi av en olycklig kärlek till vad vi uppfattar som dansk livsstil. Det hänger samman med den positiva laddningen i begreppet ”osvensk”; vi måste väl vara en av få nationer på jorden som ser det egna ursprunget som en black om foten. I våra ögon är danskar just osvenska. De har varit bättre på att exportera en positiv självbild som kretsar kring begrepp som ”kontinenten”, ”hygge”, ”självständig” – i motsats till ”avkrok”, ”stelhet”, ”centralstyrd” o l. Realiteten är preussisk byråkrati, högt skattetryck, examenshysteri och mycket annat som inte passar in. Men det upptäcker man först så småningom.

Själv har jag jobbat sju år i Danmark och har barn och barnbarn i Köpenhamn. Det har lärt mig hur olika vi är våra grannar. Saken är den att man väntar sig likhet. Det finns ju en gemensam grund i den geografiska närheten, den språkliga släktskapen, en stark socialdemokratisk tradition och mycket annat. Men med tiden slås man mer av de många små differenserna.       

Språket är ett snart övervunnet hinder. Det som gör att vi har svårt förstå danska är vokaliseringen. Den skapar ett ljudflöde som man lätt går vilse i eftersom konsonanterna mjukats upp så det inte tycks finnas några gränser mellan orden. För Danmark är ljus. Ljuset finns överallt, det flyter över landskapet, vitkalkar bostäderna, flödar in i språket.    ”Danmark er et lille land”, som det står i en lärobok för svenska gymnasister. Där bor i dag drygt 5 miljoner människor på en yta av 43 000 platta kvadratkilometer, vilket gör det till det mest tättbebyggda i den nordiska gemenskapen. I söder finns en historisk hotbild i form av den mäktiga grannen Tyskland. Danmark är en brygga mellan Norden och kontinenten, en position som många danskar upplever på en gång som fördelaktig och utsatt.     

Å ena sidan är danskarna duktiga på att göra det bästa möjliga av det miniatyrlandskap de blivit givna. Ett dike kallar de en dal, en kulle ett berg, Himmelbjerget är 147 m ö h. Om danskarna avundas svenskarna något, är det den svenska naturen. Å andra sidan har de också en tendens att sluta sig kring sitt och de sina, som blivit allt tydligare under senare år. Den kulturella kanon som nyligen blivit officiell har väckt debatt även i Sverige. Men de flesta svenskar som rest i Danmark upplever protektionismen konkretare än så. Betala med kort? Dessvärre, vi tar bara Dankort. 

Vill man förstå danskarna väger Sveriges och Danmarks olika vägar in i moderniteten tungt. I grova, idéhistoriska termer kan man säga att Sverige moderniserades i det upplysta förnuftets anda, Danmark i den romantiska kulturalismens. Hos oss finns ingen motsvarighet till Grundtvig, den danska højskolens skapare, som i Herders efterföljd hyllade och knöt samman det folkligt nationella med kristendomen. Som svensk kan man fortfarande uppleva att danskar inte är ordentligt avkristnade. Men framför allt lägger de större vikt än vi vid sina rötter. På ett oskyldigt plan avspeglas detta i en stark familjekänsla. En majoritet danskar har två efternamn, vilket innebär att om man gifter sig har man fyra valmöjligheter. Men det bäddar också för nationell samling.       

Främlingsmotståndet i Danmark skiljer sig från det svenska både kvantitativt och kvalitativt. Det är av allt att döma starkare, men riktigt säker kan man inte vara, och här kommer kvaliteten in i bilden. Hos danskarna är motståndet nämligen inte bara synligare, det har också blivit legitimt. Orsaken är att det öppet främlingsfientliga Dansk Folkeparti framgångsrikt exploaterat arvet från Grundtvig. I den svenska parlamentariska offentligheten har vi så gott som ingen tradition för högerpopulistiska riksdagspartier. Det missnöje som finns förblir utomparlamentariskt eller lokalt. Så vi ryggar tillbaka, medan danskarna å sin sida berömmer sig av att ha högt i tak och anklagar oss för en politisk korrekthet, som lägger på locket för ett öppet meningsutbyte. Samma positioner återkommer i fråga om kön. Det är betydligt lättare att vara feminist i Sverige. I Danmark betraktas pornografi som folklig underhållning, och den som ondgör sig över tidningarnas sexannonser framstår som en tråkmåns, nästan som en svensk… Det som står på spel här är danskarnas liberala nationalideologi, som säger att envar förfogar fritt över och är ansvarig för sitt liv. På den här punkten liknar danskarna mer holländarna än de nordiska grannfolken. Denna individualistiska självbild har sina omkostnader. Dit hör en hög andel livsstilsrelaterade sjukdomar, en jämförelsevis lägre medellivslängd, ett utbrett alkoholmissbruk bland unga och sena hjälpinsatser i narkomanvården.    

Att tala om nationella mentaliteter är inte särskilt vetenskapligt, jag vet. Med den reservationen vill jag ändå peka på att bilden av svenskarna, sådan den framträder t ex i Åke Dauns skrifter, antyder att vi hyser vissa föreställningar om ett ”äkta” jag, som kanske bäst kommer till uttryck när man är ensam i naturen. Danskarna är i så fall mer kontinentala, ironiska (ett arv efter Kierkegaard?) eller postmoderna. De verkar i högre grad än vi uppskatta ytans förförelse, sociala rollspel och hyggeskapande spektakel – Tivoli, blåsorkestrar, kungafamiljen, gråskäggiga Papa Bues. Ett möte i en dansk  bostadsrättsförening kallas ”generalförsamling”. Namn är som sagt en allvarlig sak, i Danmark kör man inte med smeknamn typ Nisse eller Catta som intimitetsmarkörer. Och akademiska disputationer är långa och hårda bataljer, inte vänligt undrande 1 1/2-timmessittningar.        

De røde og hvide är som vi. Fast annorlunda.

Du skall inga andra gudar hava jämte dig

      Gud är tillbaka.

 Det konstaterar domprosten Håkan Wilhelmsson i Lund (SDS 21.1) under hänvisning till att fler firar gudstjänst och färre lämnar Svenska kyrkan.

Man kan förstås undra om Gud någonsin varit borta, än mindre död, som Nietzsche en gång proklamerade. Vi är knappast så moderna inuti som vi ger sken av utåt. Men om Gud skulle vara inne (igen) är det inget att förvånas över. Sedan några år går en våg av nyandlighet över västvärlden. Envar kan utan problem bli salig på sin fason. Varför skulle inte några smulor från det stora smörgåsbordet falla också i kyrkans knä?

Modern, icke-fundamentalistisk religiositet har starka drag av ett subjektivt upplevelseprojekt. Man vill framför allt bli berörd. Det är en avgörande skillnad mot tro i vedertagen mening, som kräver mer än så, en överpersonlig, delad förståelse. I dag loggar man helt enkelt in på Privattjänster. Det är inte nödvändigtvis en nackdel ur kyrkans synpunkt. Den har aura. Däremot kan den gudsbild som den sprider vara svår att förena med livet i det moderna.

I den judisk-kristna traditionen är Gud både Fadern och Herren. Good cop i Nya Testamentet, bad cop i Gamla. När Fadern sänder Frälsare, sänder Herren katastrofer. Här lurar en paradox. Om Gud är allsmäktig, som man lärt sig sen barnsben, är det rimligt fråga sig varför Han gör ont och inte bara gott. Klen tröst att Hans vägar sägs vara outgrundliga: kan man lita på en sådan figur? Om Gud å andra sidan inte skulle vara allsmäktig, till vad behöver vi honom?

I Gamla Testamentet ingår Herren ett fördrag som går ut på att han ska bana väg (över lik som så behövs – och det gör det) för Israel, sitt utvalda folk, bara det håller sig till honom och följer hans pålagor. Sitt monopol övervakar han som den nitälskande paranoiker han är med hjälp av mer eller mindre slumpvisa test. Abraham får grönt kort först sedan han visat sig beredd att offra sin son och Job inkasserar så många råsopar innan han krälat färdigt i skiten att en normal domare hade brutit för längesen.

Det är inte svårt att ta avstånd från en sådan gudsbild. Moderna människor vill inte bli bossade. No way. Vi vill inte plötsligt upptäcka ett hål i körbanan. Vi vill ha kontroll. Antropologen Thomas de Zengotita berättar i sin bok Mediated om en tioårig agnostiker som i en amerikansk undersökning av etiska normer fått den klassiska frågan vad han skulle göra om han hittade en påse pengar på gatan. För mig, säger pojken, skulle det vara rätt att behålla den. Andra hade kanske inte gjort samma val. Vem kan säga precis vad som är rätt och fel? Gud kanske, föreslår intervjuaren. Om Gud existerar, blir svaret, är han kanhända av en annan åsikt än jag.

Någon som sa ”kaxigt”?

Nu behöver man inte gå till sådana extremer i sina försök att montera ner den kristna föreställningsvärldens auktoritet. Ta den bild av treenigheten som P O Enqvist bygger upp i sin roman Kapten Nemos bibliotek. Huvudpersonen är en starkt utsatt pojke. I den frikyrkliga miljö där han växer upp är Gud helt enkelt den som straffar. Jesus menar väl men har aldrig tid. ”Han hade liksom för många att ta hand om”. Den pojken betraktar som sin Välgörare är i stället kapten Nemo i Jules Vernes En världsomsegling under havet. För ”kapten Nemo hade tid. Det var typiskt. Han kom till mig om natten och talade lugnande och tröstande till mig.”

I Enqvists roman framstår konsten som ett alternativ när religionen sviker. Det har den varit sedan romantiken, åtminstone för somliga. Och det är inget dumt val om man snackar tillgång till potentiella Välgörare – särskilt inte om man undviker att dra alltför skarpa gränser mellan hög- och populärkultur (var hör förresten Jules Verne hemma?). Men det är den amerikanska tioåringen som jag tycker bäst förkroppsligar vad som rör sig i samtidens omedvetna. Första budet handlar inte längre om att lita till en högre makt för att nå sina mål. Det lyder snarare: ”Du skall inga andra gudar hava jämte dig”.