Gud är tillbaka.
Det konstaterar domprosten Håkan Wilhelmsson i Lund (SDS 21.1) under hänvisning till att fler firar gudstjänst och färre lämnar Svenska kyrkan.
Man kan förstås undra om Gud någonsin varit borta, än mindre död, som Nietzsche en gång proklamerade. Vi är knappast så moderna inuti som vi ger sken av utåt. Men om Gud skulle vara inne (igen) är det inget att förvånas över. Sedan några år går en våg av nyandlighet över västvärlden. Envar kan utan problem bli salig på sin fason. Varför skulle inte några smulor från det stora smörgåsbordet falla också i kyrkans knä?
Modern, icke-fundamentalistisk religiositet har starka drag av ett subjektivt upplevelseprojekt. Man vill framför allt bli berörd. Det är en avgörande skillnad mot tro i vedertagen mening, som kräver mer än så, en överpersonlig, delad förståelse. I dag loggar man helt enkelt in på Privattjänster. Det är inte nödvändigtvis en nackdel ur kyrkans synpunkt. Den har aura. Däremot kan den gudsbild som den sprider vara svår att förena med livet i det moderna.
I den judisk-kristna traditionen är Gud både Fadern och Herren. Good cop i Nya Testamentet, bad cop i Gamla. När Fadern sänder Frälsare, sänder Herren katastrofer. Här lurar en paradox. Om Gud är allsmäktig, som man lärt sig sen barnsben, är det rimligt fråga sig varför Han gör ont och inte bara gott. Klen tröst att Hans vägar sägs vara outgrundliga: kan man lita på en sådan figur? Om Gud å andra sidan inte skulle vara allsmäktig, till vad behöver vi honom?
I Gamla Testamentet ingår Herren ett fördrag som går ut på att han ska bana väg (över lik som så behövs – och det gör det) för Israel, sitt utvalda folk, bara det håller sig till honom och följer hans pålagor. Sitt monopol övervakar han som den nitälskande paranoiker han är med hjälp av mer eller mindre slumpvisa test. Abraham får grönt kort först sedan han visat sig beredd att offra sin son och Job inkasserar så många råsopar innan han krälat färdigt i skiten att en normal domare hade brutit för längesen.
Det är inte svårt att ta avstånd från en sådan gudsbild. Moderna människor vill inte bli bossade. No way. Vi vill inte plötsligt upptäcka ett hål i körbanan. Vi vill ha kontroll. Antropologen Thomas de Zengotita berättar i sin bok Mediated om en tioårig agnostiker som i en amerikansk undersökning av etiska normer fått den klassiska frågan vad han skulle göra om han hittade en påse pengar på gatan. För mig, säger pojken, skulle det vara rätt att behålla den. Andra hade kanske inte gjort samma val. Vem kan säga precis vad som är rätt och fel? Gud kanske, föreslår intervjuaren. Om Gud existerar, blir svaret, är han kanhända av en annan åsikt än jag.
Någon som sa ”kaxigt”?
Nu behöver man inte gå till sådana extremer i sina försök att montera ner den kristna föreställningsvärldens auktoritet. Ta den bild av treenigheten som P O Enqvist bygger upp i sin roman Kapten Nemos bibliotek. Huvudpersonen är en starkt utsatt pojke. I den frikyrkliga miljö där han växer upp är Gud helt enkelt den som straffar. Jesus menar väl men har aldrig tid. ”Han hade liksom för många att ta hand om”. Den pojken betraktar som sin Välgörare är i stället kapten Nemo i Jules Vernes En världsomsegling under havet. För ”kapten Nemo hade tid. Det var typiskt. Han kom till mig om natten och talade lugnande och tröstande till mig.”
I Enqvists roman framstår konsten som ett alternativ när religionen sviker. Det har den varit sedan romantiken, åtminstone för somliga. Och det är inget dumt val om man snackar tillgång till potentiella Välgörare – särskilt inte om man undviker att dra alltför skarpa gränser mellan hög- och populärkultur (var hör förresten Jules Verne hemma?). Men det är den amerikanska tioåringen som jag tycker bäst förkroppsligar vad som rör sig i samtidens omedvetna. Första budet handlar inte längre om att lita till en högre makt för att nå sina mål. Det lyder snarare: ”Du skall inga andra gudar hava jämte dig”.
Etiketter kulturkritik, modern religiositet
