Är du kränkt, lilla vän?

Det är svårt att inte bli berörd av Maciej Zarembas nu avslutade artikelserie ”Först kränkt vinner” i DN. I grova drag visar den hur påstådda kränkningar kan utnyttjas för att skaffa sig fördelar och göra sig kvitt oliktänkande. Sina exempel hämtar Zaremba från lärarhögskolan i Stockholm, men problemet är förmodligen aktuellt lite varstans. Här rör det sig om att studenter har anmält lärare för kränkande behandling, några efter att ha blivit underkända, andra efter att ha identifierat ståndpunkter hos lärarna som avvikit från deras egna. Det ser också ut som att studentkåren stöder de sina, oavsett på vilka grunder de anmäler. Ytterligare stöd har anmälarna kunnat hämta genom att skolans jämställdhetsexpert hävdar att det är den som blivit kränkt som själv avgör om en kränkning ägt rum eller ej. Inte konstigt om lärarna börjar fega i sin undervisning, särskilt som skolan hellre valt att betala skadestånd än att satsa på långdragna utredningar.

   Ja, så ser bilden ut. Zarembas fallstudie kan kritiseras ur flera perspektiv, som bl a Åsa Linderborg gör i Aftonbladet Kultur. Men det som intresserar mig är: varifrån kommer den inflation i kränkningar som sköljt över Sverige under 00-talet? Jag kan inte ens erinra mig att ordet existerade när jag växte upp, utom i militära sammanhang, typ ”gränskränkning”. Men nu blir, som Zaremba spetsar till det, ”kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet”. Det är som om man trodde det var normalt att leva sitt liv utan mothugg, utan att någonsin behöva granska det med en annans kritiska blick. Särskilt problematiskt känns det att träffa på en expert som hävdar att kriteriet på att en kränkning har ägt rum är att den kränkta parten upplever den just så. I praktiken innebär det ju en total sammanblandning av den inre, subjektiva världen med den yttre, sociala – fast på den förras villkor. Här är inte tal om att andra – den sociala världen, samhället – har rätt att pröva det rimliga i att man upplever något som kränkande. Ord står inte mot ord. Sanningen är en och den är min. Det är inte lite skrämmande att höra att varje paranoiker har rätt.

   Att svara på frågan varifrån är förstås inte enkelt. Jag kan heller inte se att artiklarna gör det, även om den sista prövar olika möjligheter. Och det är klart man kan säga att kränkthet handlar om flykt från ansvar eller intagande av en offerroll, och att kvardröjande i en ungdomstid, som innebär att man inte skaffar sig barn före 30, har något med saken att göra. Risken med sådana svar är att man hamnar i moralism eller t o m patologi (som Zaremba gör i sin bild av gaystudenten Nilsson). Jag tror kanske man skulle pröva att ta ett steg till och föreställa sig att problemet bottnar i en sårbarhet som ligger latent hos de flesta av oss och orsakas av svårigheter att hantera det senmoderna livets komplexitet. Tanken är inte ny utan anknyter till vissa av de teorier om en narcissistisk personlighet som med lite olika tonvikt presenterats av sociologer och socialpsykologer sedan 70-talet. Denna personlighet utmärks av ett instabilt jag: å ena sidan orealistiskt uppblåst, å andra sidan extremt beroende av att bli sett och bekräftat. Skulle bekräftelsen utebli rasar självbilden. Då känner man sig kränkt – ibland av en bagatell.

   Zaremba väljer att tala om en ”fantomsmärta” som legitimeras av att staten erbjuder sig att ”lokalisera orsakerna och bestraffa de skyldiga”. Om man nu antar att det existerar en latent sårbarhet hos många människor är det också rimligt att tanka sig att den behöver en puff för att kunna uppträda i offentligt acceptabla former. Men puffen kom i det här fallet inte från staten utan via identitetspolitikens genomslag under loppet av 80- och 90-talen. Det var den som på gott och ont satte det nästan avdöda begreppet ”kränkning” i rörelse. Det var den som satte diskriminering på kartan, men också den som gav begreppet politisk korrekthet ett innehåll. I dag är det svårt att förneka att det finns saker som inte går att säga i Sverige, därför att de är möjliga att tolka som rasistiska, kvinnofientliga eller homofoba – även om de råkar vara sanna. Och det som tillåter fundamentalister att patrullera gränserna med ett nit som vore löjeväckande om det inte hotade att underminera yttrandefrihet och rättssäkerhet är att medier, politiska partier och intresseorganisationer hjälpt till att cementera identitetspolitiska föreställningar om vad som är korrekt. Vi har blivit så uppmärksamma på diskriminering att vi ser kränkningar överallt. Och nu har det utlöst en lavin som vi verkar dåligt rustade att sätta stopp för.  

Poesin till makten!

Vilket är det vackraste ord du vet, frågade Fredrik Lindström folk på gatan i den första programserien av ”Värsta språket”. ”Kärlek” blev det vanligaste svaret, om jag inte minns fel. Och går man efter ordets innehåll kan man väl knappast tänka sig ett bättre val.

Men låter ordet ”kärlek” vackert? Bättre än ”härlig”, ”käring”, ”tjäle” eller ”smälek” för att ta några likartade ljudsammanställningar? Tveksamt. Ett långt ”ä” för lätt tanken till får och getter. Den som skriver operalibretto försöker antagligen undvika fraser som ”Jag ääääääälskar dig”. På samma sätt tycker de flesta skandinaver att det låter fult med många hårda konsonanter i ett ord eller språk. ”Världsschlager” har inte bara rekordmånga (åtta) konsonanter i följd på papperet, de stöter också samman mitt i ordet när man uttalar det.

Både klangen och innebörden av ett ord väcker känslor. Ibland kan det vara en kollektiv värdering som ligger bakom. Om alla man räknar med sätter kärlek högt gör man antagligen likadant. Individuellt tycker man naturligtvis om sådana ord som går att förbinda med goda egna upplevelser. Men dragningskraften kan också bestå i motsatsen, att man saknar erfarenhet av något och längtar efter att få det. I sådana fall låter ordets klang inte minnet utan fantasin regera över innebörden. Och det är kanske den mest intressanta och säkert den mest poetiska möjligheten.

Egennamn har en särskild förmåga att kondensera mening. Delvis är det innebörder som man delar med många andra och som hänför sig till vad namnet denoterar (Tor = asagud), konnoterar (Britt-Mari = 40-talist av folket, Timotej = hippiebarn, Sebastian = 90-talspretto) eller symboliserar (Darth Vader = Dark Father). Men framför allt triggar egennamnen individuella associationer. Prousts väldiga romansvit På spaning efter den tid som flytt innehåller ett överflöd av exempel på hur ortnamn kan laddas med en subjektiv betydelse som sätter tidens flykt ur spel. För att pånyttföda mina drömmar om Atlanten och Italien, skriver Prousts berättare, behövde jag bara uttala orden Balbec, Venedig, Florens, ”ty med tiden hade min längtan till de orter de betecknade flyttat in i själva namnen”. Om tåget från Paris till Balbec säger han att det rullade fram ”tyngt av den ståtliga bördan av en mängd [stations]namn som jag såg framför mig och som jag var oförmögen att välja emellan, ty jag kunde inte förmå mig att offra ett enda av dem”. Och läsningen av Stendhals Kartusianklostret i Parma får honom att längta efter att ”bo i ett kompakt, glatt, mjukt och violett hus som inte hade något gemensamt med boningarna i någon annan stad i Italien”. Namnen gör städer till individer, ”lika enastående i sin art som människor”.

Så låt oss övergå till namn på personer. Roland Barthes talar i S/Z om namn i en roman, ”och kanske också utanför den”, som en ”bokföringsmetod”. Namnet är det som sammanfattar en karaktär. I det kristalliserar alla de mer eller mindre motstridande egenskaper som andra tillskriver oss. DN-tecknaren Rit-Ola återkom i den klassiska svenska serien Biffen och Bananen flera gånger till de komplikationer som denna bokföringsmetod kan skapa. I en episod i serien börjar två män prata om någon de minns från förr, ”Korven” Jonsson. De minnesbilder som utbyts sporrar varandra och kulminerar i enighet om att han var  ett riktigt råskinn. Då reser sig deras lilla timida bänkgranne: ”Kanske jag kan få presentera mig? Jag är ’Korven’ Jonsson”. När han har gått konstaterar de båda minnesgoda att det är otroligt hur människor kan förändras med tiden. 

Kanske är man som mest mottaglig för namnets suggestion när man är ung. Själv har jag varit ett fan till fotbollsklubben Liverpool i flera decennier. Jag har skickat efter klubbnål och halsduk och sett laget i TV åtskilliga gånger – men aldrig live. Jag har aldrig varit i Liverpool heller. Min fandom började med att jag läste en artikel om engelsk fotboll i den sedan länge utgångna tidskriften All Sport (det här var några år innan matcher började sändas i svensk TV). Den innehöll en bild av artikelförfattaren i samtal med lagets dåvarande, fotogeniska stjärna Billy Liddell. Om honom stod det i texten något om ”den klangrena stöten på bollen” som etsade sig fast i minnet. Bild, text och ljud – de många l-ljuden slog liksom en bro mellan namnen Billy, Liddell och Liverpool – satte tillsammans några behagliga fantasier i rörelse som jag aldrig har känt behov av att ta vidare till åskådarplats på Anfield Road. Det handlade mest om att upptäcka en annan värld, tror jag. På liknande sätt fastnade jag för tungviktsboxaren och världsmästaren Rocky Marciano. Det var hans i mitt tycke välklingande namn och bilder från VM-matchen där han knockade gamle Jersey Joe Walcott som sög tag i mig.

Min poäng är denna. Att ge namn åt något är en form av maktutövning. Med språket strukturerar vi världen så den blir någorlunda hanterlig. Men frågan är vad som slinker undan på kuppen och hur man tar sig ut så man kan se vad som finns under orden. Att lyssna av ord som man lyssnar till musik är en möjlighet. Poeter har alltid förstått att ljudkonstellationer gömmer på ett överskott av mening som kanske skulle förstöras om vi försökte språkliggöra det. I dag när vi uppmuntras att vara socialt kompetenta, kunna prata om allting och vid behov söka upp en krisgrupp är det en motståndshandling att ta fasta på hur ord klingar snarare än vad de betyder. Poesin till makten!

von Holsteins fadäser

 

 

Johan Stael von Holsteins inlägg i dagens DN, ”Jag brinner för förändring”, bekräftar vad vi redan visste. Alliansen och kulturpolitiken är som en fisk med cykel. Det syns lång väg hur von H har lagt pannan i djupa veck. Hur ska jag få kulturnissarna att fatta att jag är reko? Göra som Freddie kanske, visa handlingskraft? Yes sir! Så följer en serie snilleblixtar till förändringens lov. Bl a tycker von H vi borde diskutera om böcker är nödvändiga (men du, säljer inte böcker som aldrig förr?). Ett särskilt öga har han till poesin – och kolla ordvalet: ”Alla poeter borde kanske lägga upp sig på nätet” … Där slant tungan, för är det inte det som alliansen ytterst vill: att kulturen ska lägga upp sig? Det är nämligen bra ”inte bara ur ett miljöperspektivutan ur ett kostnads-, logistik-, distributions- och effektivitetsperspektiv”. von H har också lärt sig att det är schyst med en slutkläm som liksom sammanfattar ens tankemöda. Den lyder:”historiskt har all förändring blivit till det bättre”. Leve den globala uppvärmningen.

Med sådana vänner i leden behöver Reinfeldt inga fiender. Annars ligger det nära till hands att travestera Chuck D i Public Enemy: ”Burn, Holstein, burn”.