Poesin till makten!

Vilket är det vackraste ord du vet, frågade Fredrik Lindström folk på gatan i den första programserien av ”Värsta språket”. ”Kärlek” blev det vanligaste svaret, om jag inte minns fel. Och går man efter ordets innehåll kan man väl knappast tänka sig ett bättre val.

Men låter ordet ”kärlek” vackert? Bättre än ”härlig”, ”käring”, ”tjäle” eller ”smälek” för att ta några likartade ljudsammanställningar? Tveksamt. Ett långt ”ä” för lätt tanken till får och getter. Den som skriver operalibretto försöker antagligen undvika fraser som ”Jag ääääääälskar dig”. På samma sätt tycker de flesta skandinaver att det låter fult med många hårda konsonanter i ett ord eller språk. ”Världsschlager” har inte bara rekordmånga (åtta) konsonanter i följd på papperet, de stöter också samman mitt i ordet när man uttalar det.

Både klangen och innebörden av ett ord väcker känslor. Ibland kan det vara en kollektiv värdering som ligger bakom. Om alla man räknar med sätter kärlek högt gör man antagligen likadant. Individuellt tycker man naturligtvis om sådana ord som går att förbinda med goda egna upplevelser. Men dragningskraften kan också bestå i motsatsen, att man saknar erfarenhet av något och längtar efter att få det. I sådana fall låter ordets klang inte minnet utan fantasin regera över innebörden. Och det är kanske den mest intressanta och säkert den mest poetiska möjligheten.

Egennamn har en särskild förmåga att kondensera mening. Delvis är det innebörder som man delar med många andra och som hänför sig till vad namnet denoterar (Tor = asagud), konnoterar (Britt-Mari = 40-talist av folket, Timotej = hippiebarn, Sebastian = 90-talspretto) eller symboliserar (Darth Vader = Dark Father). Men framför allt triggar egennamnen individuella associationer. Prousts väldiga romansvit På spaning efter den tid som flytt innehåller ett överflöd av exempel på hur ortnamn kan laddas med en subjektiv betydelse som sätter tidens flykt ur spel. För att pånyttföda mina drömmar om Atlanten och Italien, skriver Prousts berättare, behövde jag bara uttala orden Balbec, Venedig, Florens, ”ty med tiden hade min längtan till de orter de betecknade flyttat in i själva namnen”. Om tåget från Paris till Balbec säger han att det rullade fram ”tyngt av den ståtliga bördan av en mängd [stations]namn som jag såg framför mig och som jag var oförmögen att välja emellan, ty jag kunde inte förmå mig att offra ett enda av dem”. Och läsningen av Stendhals Kartusianklostret i Parma får honom att längta efter att ”bo i ett kompakt, glatt, mjukt och violett hus som inte hade något gemensamt med boningarna i någon annan stad i Italien”. Namnen gör städer till individer, ”lika enastående i sin art som människor”.

Så låt oss övergå till namn på personer. Roland Barthes talar i S/Z om namn i en roman, ”och kanske också utanför den”, som en ”bokföringsmetod”. Namnet är det som sammanfattar en karaktär. I det kristalliserar alla de mer eller mindre motstridande egenskaper som andra tillskriver oss. DN-tecknaren Rit-Ola återkom i den klassiska svenska serien Biffen och Bananen flera gånger till de komplikationer som denna bokföringsmetod kan skapa. I en episod i serien börjar två män prata om någon de minns från förr, ”Korven” Jonsson. De minnesbilder som utbyts sporrar varandra och kulminerar i enighet om att han var  ett riktigt råskinn. Då reser sig deras lilla timida bänkgranne: ”Kanske jag kan få presentera mig? Jag är ’Korven’ Jonsson”. När han har gått konstaterar de båda minnesgoda att det är otroligt hur människor kan förändras med tiden. 

Kanske är man som mest mottaglig för namnets suggestion när man är ung. Själv har jag varit ett fan till fotbollsklubben Liverpool i flera decennier. Jag har skickat efter klubbnål och halsduk och sett laget i TV åtskilliga gånger – men aldrig live. Jag har aldrig varit i Liverpool heller. Min fandom började med att jag läste en artikel om engelsk fotboll i den sedan länge utgångna tidskriften All Sport (det här var några år innan matcher började sändas i svensk TV). Den innehöll en bild av artikelförfattaren i samtal med lagets dåvarande, fotogeniska stjärna Billy Liddell. Om honom stod det i texten något om ”den klangrena stöten på bollen” som etsade sig fast i minnet. Bild, text och ljud – de många l-ljuden slog liksom en bro mellan namnen Billy, Liddell och Liverpool – satte tillsammans några behagliga fantasier i rörelse som jag aldrig har känt behov av att ta vidare till åskådarplats på Anfield Road. Det handlade mest om att upptäcka en annan värld, tror jag. På liknande sätt fastnade jag för tungviktsboxaren och världsmästaren Rocky Marciano. Det var hans i mitt tycke välklingande namn och bilder från VM-matchen där han knockade gamle Jersey Joe Walcott som sög tag i mig.

Min poäng är denna. Att ge namn åt något är en form av maktutövning. Med språket strukturerar vi världen så den blir någorlunda hanterlig. Men frågan är vad som slinker undan på kuppen och hur man tar sig ut så man kan se vad som finns under orden. Att lyssna av ord som man lyssnar till musik är en möjlighet. Poeter har alltid förstått att ljudkonstellationer gömmer på ett överskott av mening som kanske skulle förstöras om vi försökte språkliggöra det. I dag när vi uppmuntras att vara socialt kompetenta, kunna prata om allting och vid behov söka upp en krisgrupp är det en motståndshandling att ta fasta på hur ord klingar snarare än vad de betyder. Poesin till makten!

Etiketter Barthes, kultur, Liverpool, poesi, Proust, Rit-Ola, språk