Det är svårt att inte bli berörd av Maciej Zarembas nu avslutade artikelserie ”Först kränkt vinner” i DN. I grova drag visar den hur påstådda kränkningar kan utnyttjas för att skaffa sig fördelar och göra sig kvitt oliktänkande. Sina exempel hämtar Zaremba från lärarhögskolan i Stockholm, men problemet är förmodligen aktuellt lite varstans. Här rör det sig om att studenter har anmält lärare för kränkande behandling, några efter att ha blivit underkända, andra efter att ha identifierat ståndpunkter hos lärarna som avvikit från deras egna. Det ser också ut som att studentkåren stöder de sina, oavsett på vilka grunder de anmäler. Ytterligare stöd har anmälarna kunnat hämta genom att skolans jämställdhetsexpert hävdar att det är den som blivit kränkt som själv avgör om en kränkning ägt rum eller ej. Inte konstigt om lärarna börjar fega i sin undervisning, särskilt som skolan hellre valt att betala skadestånd än att satsa på långdragna utredningar.
Ja, så ser bilden ut. Zarembas fallstudie kan kritiseras ur flera perspektiv, som bl a Åsa Linderborg gör i Aftonbladet Kultur. Men det som intresserar mig är: varifrån kommer den inflation i kränkningar som sköljt över Sverige under 00-talet? Jag kan inte ens erinra mig att ordet existerade när jag växte upp, utom i militära sammanhang, typ ”gränskränkning”. Men nu blir, som Zaremba spetsar till det, ”kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet”. Det är som om man trodde det var normalt att leva sitt liv utan mothugg, utan att någonsin behöva granska det med en annans kritiska blick. Särskilt problematiskt känns det att träffa på en expert som hävdar att kriteriet på att en kränkning har ägt rum är att den kränkta parten upplever den just så. I praktiken innebär det ju en total sammanblandning av den inre, subjektiva världen med den yttre, sociala – fast på den förras villkor. Här är inte tal om att andra – den sociala världen, samhället – har rätt att pröva det rimliga i att man upplever något som kränkande. Ord står inte mot ord. Sanningen är en och den är min. Det är inte lite skrämmande att höra att varje paranoiker har rätt.
Att svara på frågan varifrån är förstås inte enkelt. Jag kan heller inte se att artiklarna gör det, även om den sista prövar olika möjligheter. Och det är klart man kan säga att kränkthet handlar om flykt från ansvar eller intagande av en offerroll, och att kvardröjande i en ungdomstid, som innebär att man inte skaffar sig barn före 30, har något med saken att göra. Risken med sådana svar är att man hamnar i moralism eller t o m patologi (som Zaremba gör i sin bild av gaystudenten Nilsson). Jag tror kanske man skulle pröva att ta ett steg till och föreställa sig att problemet bottnar i en sårbarhet som ligger latent hos de flesta av oss och orsakas av svårigheter att hantera det senmoderna livets komplexitet. Tanken är inte ny utan anknyter till vissa av de teorier om en narcissistisk personlighet som med lite olika tonvikt presenterats av sociologer och socialpsykologer sedan 70-talet. Denna personlighet utmärks av ett instabilt jag: å ena sidan orealistiskt uppblåst, å andra sidan extremt beroende av att bli sett och bekräftat. Skulle bekräftelsen utebli rasar självbilden. Då känner man sig kränkt – ibland av en bagatell.
Zaremba väljer att tala om en ”fantomsmärta” som legitimeras av att staten erbjuder sig att ”lokalisera orsakerna och bestraffa de skyldiga”. Om man nu antar att det existerar en latent sårbarhet hos många människor är det också rimligt att tanka sig att den behöver en puff för att kunna uppträda i offentligt acceptabla former. Men puffen kom i det här fallet inte från staten utan via identitetspolitikens genomslag under loppet av 80- och 90-talen. Det var den som på gott och ont satte det nästan avdöda begreppet ”kränkning” i rörelse. Det var den som satte diskriminering på kartan, men också den som gav begreppet politisk korrekthet ett innehåll. I dag är det svårt att förneka att det finns saker som inte går att säga i Sverige, därför att de är möjliga att tolka som rasistiska, kvinnofientliga eller homofoba – även om de råkar vara sanna. Och det som tillåter fundamentalister att patrullera gränserna med ett nit som vore löjeväckande om det inte hotade att underminera yttrandefrihet och rättssäkerhet är att medier, politiska partier och intresseorganisationer hjälpt till att cementera identitetspolitiska föreställningar om vad som är korrekt. Vi har blivit så uppmärksamma på diskriminering att vi ser kränkningar överallt. Och nu har det utlöst en lavin som vi verkar dåligt rustade att sätta stopp för.
Etiketter identitetspolitik, kränkning, narcissism, Zaremba
februari 23, 2008 kl 10:07 f m |
Förträfflig sammanfattning av kränkthetsdebatten på din blogg. Det man kanske kunde ytterligare diskutera är transformationerna vad gäller roller/positioneringar här från kränkt till offer till utpekare till åklagare till ”segrare” och motsvarande sedan på ”den andra sidan” från kränkare till förlorare med några steg däremellan också. Den här transformationen av de enskilda positionerna är som jag ser det intressant i materialet. Vad som är viktigt är antagligen att transformationen aldrig kan bli total, att de nyare leden i förändringen alltid måste peka tillbaka för att vinna/upprätthålla legimititet. Det kan vara något i denna dynamik som gör de här fallen så svåra att greppa, gör dem så envisa, ihärdiga, eftersom de uppenbarligen handlar om positioneringar, identitetskopplade förändringar av något slag.
Det jag som finlandssvensk iakttagare av detta frågar mig är också hur mycket av detta som beskrivs av både dig och Zaremba som är allmängiltigt för ett speciellt tillstånd i det senmoderna/postmoderna samhället och hur mycket som är specifikt ”svenskt” i detta. Eller annorlunda uttryckt: hur mycket den svenska identitetspolitiken eventuellt skiljer sig från motsvarande i andra länder, t ex de nordiska grannländerna. Lagstiftningen i Finland skiljer sig så vitt jag förstår i detta avseende från den svenska.
Dessutom kan man fråga sig om inte problematiken handlar väldigt mycket om frågor om normalitet kontra icke-normalitet i ett identitetspolitiserat samhälle, ett samhälle där som du säger det kan finnas saker som inte går att säga i Sverige, därför att de är möjliga att tolka som rasistiska, kvinnofientliga eller homofoba – även om de råkar vara sanna.
Ordet normal sticker ju ut i Zarembas reportageserie, längtan efter en återerövring av vad som är normalt, vad som är riktgivande, vad som är statistiskt sett ett normalt värde och i förlängningen ett normativt sådant. Spjutspetsen i Zarembas texter förefaller riktad mot de nydefinitioner som pågår inom område HBT, det han sammanför under beteckningen homo. Det är alltså den mer performativa, fluktuerande formen av identitet, den som också bl a Zygmunt Bauman diskuterat, förutom självfallet vad gäller queerteori, Judith Butler och Tiina Rosenberg, för att nu dra till med de två mest kända namnen internationellt och nationellt, som Zaremba på något vis indirekt är ute efter att om inte dekonstruera så i varje fall polemisera emot, speciellt i sin tänkta förlängning där det normala innefattar också små minoriteter. Är det så man kan tänka sig att Zarembas texter ska läsas?
Det slår mig när jag tittar på hans text, och även efter att ha läst Åsa Linderbergs problematiserande vinklingar av hans artiklar, att Zaremba på ett viktigt sätt, just ifråga om normalitetsbegreppet, har en hel del gemensamt med en annan liknande pamflett, nämligen Carl Hamiltons bok Det infantila samhället som kom för några år sedan. Också där var ju udden, ännu tydligare, riktad mot inte minst den sociala och kulturella konstruktivismen. Det författaren tog upp i boken handlade om att barn i dag inte längre får vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har enligt Hamilton tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter sin ungdom. Resultatet är, menade författaren, ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Boken tar enligt förlaget upp en ödesfråga: dagens demokrati som behöver ansvarskännande medborgare tycks inte längre ha någon instans som ska uppfostra dessa nya ansvarskännande medborgare. Hamiltons bok har så vitt jag kunnat se i det senmoderna och postmoderna Sverige tagits emot utan någon större entusiasm. Boken har mötts med övervägande negativa kommentarer i de tongivande medierna, ifall den inte har tigits ihjäl. Ändå hittar man också kommentarer som sympatiserar med Hamiltons sak och som tycker att han är ute i ett angeläget ärende.
Vad som troligen var olyckligt i Hamiltons fall var att hans pamflett så tydligt var nostalgiskt-självbiografiskt vinklad, så att den barndom han själv upplevt var den normala och normativa. Därmed skedde det hos honom ett snabbt perspektivbyte från det historiskt sett allmänna till det specifika, från historia till minne, till beskrivningar utifrån till nostalgiskt färgade hågkomster av en barndom som inte längre finns, som han uttryckte det.
Det problem Hamiltons nostalgiserande grepp på sin egen barndom för in i boken som annars väl inte kan sägas sakna förtjänster; analysmetoderna är övervägande journalistiska och ”ekonomistiska”, statistiska (Hamilton är ju utbildad ekonom), är att han målar upp en tudelad verklighet av ett då som var helgjutet och i takt med ”sig självt” mot ett nu som är söndrat, fragmentariskt och postmodernt, eller ”feministiskt”. Men det är som om denna strävan efter helgjutenhet, normalitet (ett nyckelord hos Hamilton)
skulle leda till en syn på samhället och individerna som blir alltför okänslig för distinktioner som enligt min mening inte kan skjutas undan utan att hela samhälls- och människoanalysen blir trubbig och i längden falsk. Frågan är om inte Zarembas välskrivna artiklar också i någon mån faller in i en sådan bakåtblickande stasis.
februari 23, 2008 kl 1:59 e m |
Det är många trådar du rör vid som kunde vara intressanta att utveckla. Jag ska i alla fall ta upp någon. Min blogg inskränkte sig till ett försök att förstå haussen för begreppet ”kränkning” i socialpsykologiska och kulturteoretiska termer, som landade i den på svensk botten extremt framgångsrika identitets-politikens legitimering av begreppet. Zaremba verkade ha en likartad utgångspunkt men vek av på halva vägen och hamnade i en vanlig borgerlig retorik, för vilken allt börjar och slutar med individen. Men som Lindeborg irriterat påpekar är det svårt att sätta fingret på vilken agenda han egentligen har. Hon tror att den riktar sig generellt mot en jämlikhetsideologi. Du föreslår att han är ute efter något mer specifikt, det ifrågasättande av normativiteten som gjorts inom HBT-området, i sista hand kanske socialkonstruktionismen som tankefigur. Jag tror man kan hitta stöd för bådadera i artiklarna.
Kanske är det intressantare att fokusera på artikelseriens effekter. De insändare pappers-DN publicerade i går visade stor övervikt för kommentarer som stödde huvudtendensen och slöt upp bakom de inblandade som har starkast maktpositioner, dvs lärarna. Om Zarembas val att låta några amatörfundamentalister representera studenterna får till följd att man börjar dra sig för att anmäla fall av reell diskriminering vore det minst sagt olyckligt.