Kanske är det intressantare att fokusera på artikelseriens effekter. De insändare pappers-DN publicerade i går visade stor övervikt för kommentarer som stödde huvudtendensen och slöt upp bakom de inblandade som har starkast maktpositioner, dvs lärarna. Om Zarembas val att låta några amatörfundamentalister representera studenterna får till följd att man börjar dra sig för att anmäla fall av reell diskriminering vore det minst sagt olyckligt.

Det jag som finlandssvensk iakttagare av detta frågar mig är också hur mycket av detta som beskrivs av både dig och Zaremba som är allmängiltigt för ett speciellt tillstånd i det senmoderna/postmoderna samhället och hur mycket som är specifikt ”svenskt” i detta. Eller annorlunda uttryckt: hur mycket den svenska identitetspolitiken eventuellt skiljer sig från motsvarande i andra länder, t ex de nordiska grannländerna. Lagstiftningen i Finland skiljer sig så vitt jag förstår i detta avseende från den svenska.

Dessutom kan man fråga sig om inte problematiken handlar väldigt mycket om frågor om normalitet kontra icke-normalitet i ett identitetspolitiserat samhälle, ett samhälle där som du säger det kan finnas saker som inte går att säga i Sverige, därför att de är möjliga att tolka som rasistiska, kvinnofientliga eller homofoba – även om de råkar vara sanna.

Ordet normal sticker ju ut i Zarembas reportageserie, längtan efter en återerövring av vad som är normalt, vad som är riktgivande, vad som är statistiskt sett ett normalt värde och i förlängningen ett normativt sådant. Spjutspetsen i Zarembas texter förefaller riktad mot de nydefinitioner som pågår inom område HBT, det han sammanför under beteckningen homo. Det är alltså den mer performativa, fluktuerande formen av identitet, den som också bl a Zygmunt Bauman diskuterat, förutom självfallet vad gäller queerteori, Judith Butler och Tiina Rosenberg, för att nu dra till med de två mest kända namnen internationellt och nationellt, som Zaremba på något vis indirekt är ute efter att om inte dekonstruera så i varje fall polemisera emot, speciellt i sin tänkta förlängning där det normala innefattar också små minoriteter. Är det så man kan tänka sig att Zarembas texter ska läsas?

Det slår mig när jag tittar på hans text, och även efter att ha läst Åsa Linderbergs problematiserande vinklingar av hans artiklar, att Zaremba på ett viktigt sätt, just ifråga om normalitetsbegreppet, har en hel del gemensamt med en annan liknande pamflett, nämligen Carl Hamiltons bok Det infantila samhället som kom för några år sedan. Också där var ju udden, ännu tydligare, riktad mot inte minst den sociala och kulturella konstruktivismen. Det författaren tog upp i boken handlade om att barn i dag inte längre får vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har enligt Hamilton tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter sin ungdom. Resultatet är, menade författaren, ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Boken tar enligt förlaget upp en ödesfråga: dagens demokrati som behöver ansvarskännande medborgare tycks inte längre ha någon instans som ska uppfostra dessa nya ansvarskännande medborgare. Hamiltons bok har så vitt jag kunnat se i det senmoderna och postmoderna Sverige tagits emot utan någon större entusiasm. Boken har mötts med övervägande negativa kommentarer i de tongivande medierna, ifall den inte har tigits ihjäl. Ändå hittar man också kommentarer som sympatiserar med Hamiltons sak och som tycker att han är ute i ett angeläget ärende.

Vad som troligen var olyckligt i Hamiltons fall var att hans pamflett så tydligt var nostalgiskt-självbiografiskt vinklad, så att den barndom han själv upplevt var den normala och normativa. Därmed skedde det hos honom ett snabbt perspektivbyte från det historiskt sett allmänna till det specifika, från historia till minne, till beskrivningar utifrån till nostalgiskt färgade hågkomster av en barndom som inte längre finns, som han uttryckte det.

Det problem Hamiltons nostalgiserande grepp på sin egen barndom för in i boken som annars väl inte kan sägas sakna förtjänster; analysmetoderna är övervägande journalistiska och ”ekonomistiska”, statistiska (Hamilton är ju utbildad ekonom), är att han målar upp en tudelad verklighet av ett då som var helgjutet och i takt med ”sig självt” mot ett nu som är söndrat, fragmentariskt och postmodernt, eller ”feministiskt”. Men det är som om denna strävan efter helgjutenhet, normalitet (ett nyckelord hos Hamilton)
skulle leda till en syn på samhället och individerna som blir alltför okänslig för distinktioner som enligt min mening inte kan skjutas undan utan att hela samhälls- och människoanalysen blir trubbig och i längden falsk. Frågan är om inte Zarembas välskrivna artiklar också i någon mån faller in i en sådan bakåtblickande stasis.