Ur Skrivbordsromanen (2)

Motorvägen är kantad av kadaver. Vilda djur, stora, små, långa, feta, magra, krälande, krypande,ringlande, tassande, skuttande, flygande, allihop försöker dom fatta var dom äroch varför träna eller gräset eller gruset har tagit slut. Dom spetsar örona, rynkar pannan, sniffar lite men fattar noll, spanar höger, vänster och så höger igen, men allt verkar lugnt, och så tar dom Gud i hågen och larvar ut på asfalten där dom inte har en chans. VROOM! SMACK! SPLATT! Ajöss med det vilda djuret!    

Det finns förstås undantag. Hjortar och älgar får egna skyltar. Dom är jämbördiga motståndare, värda en tvekamp. Motorvägen inbjuder till tvekamper. Snutar, älgar, tjockisar i BMW:ar, regn och snö, fienden kan anta vilken skepnad som helst, slå till när som helst, dra ner rullgardinen … Motorvägen är Molok, en evighetsmaskin som krossar allt och spyr ut skit. I framtiden kommer vi att ligga som ortoceratiter i asfalten när idioter i Indiana Jones-kostymering sätter spaden i den, och det kommer att vara rätt åt oss.    

Vi var på väg, farsan och jag. Det gick lättare än jag hade trott att övertala honom. Morsan blev förvånad men satte sej inte på tvären. Kanske tyckte hon det skulle bli skönt att vara ensam ett tag. 

Mitt projekt var att ta med gubben till hans vilda norrländska hemtrakter. Jag ville göra nåt för den gamle uven innan det blev paketdags. Däruppe i skogarna hade han inte varit sen han gifte sej, det vill säja på nästan 40 år. Det skulle bli en far & son-grej. Det var väl det ryska blodet som hade kläckt tanken. Myten berättade att vi härstammade från kosacker på fädernet. Därför lät farsan döpa mej till Igor. Det är inte alla skitstövlar som heter Igor Press.      

Och nu flöt vi stillsamt fram i den stora Moloks blodomlopp. Det hade blivit eftermiddag och sommarprataren, vem det nu var, spelade en Dylanlåt jag aldrig hade hört. Ett lätt regn trevade över vindrutan. Det kändes bra att köra. När jag var yngre läste jag inte bara On the Road utan allaKerouac-böcker jag kunde komma över i en småstadsboklåda. Jag ville också vara beat. Det var inte så lätt på vischan, man fick jobba på det. Inte för att många fattade ändå. Jag drömde om att höra hemma i familjen Duluoz i Maggie Cassidy där hjälten hette Jack men blev kallad Ti Jean. Senare fick jag samma känsla igen när jag läste Alan Sillitoes arbetarklassromaner från Nottingham där familjemedlemmar alltid omtalades som”våran”: our Tom, our Nora. Jag tyckte alla borde ha nån som sa”våran” om dom.    

Farsans huvud hade fallit fram över bröstet. Han höll på att nicka till. Det susade rogivande om den regnvåta asfalten. T-shirten klibbade mot ryggstödet. Om man skulle ta och äta nåt kanske. En kall öl, sträcka på benen. Vi hade ändå kört i fyra timmar, såg jag. Inte mycket hade blivit sagt så långt. Men det var ingen brådska.  

-Rrr. Farsan snarkade till och såg sej vilset omkring. -Var är vi?

-Vi närmar oss Södertälje.

-Jag måste pinka nånstans.

Som på beställning dök det upp en skylt ”Motell 1000 m” i regnet som hade tätnat till en lätt dimma. Jag svängde av, klättrade upp till bro över E 4:an och följde en ny skylt till höger, passerade ett höghusområde med obligatoriskt köpcentrum och upptäckte motellet i en skogsdunge. En stor neonskylt stavade ut namnet i rosa och blekgrönt. HEARTBREAK MOTEL, HEARTBREAK MOTEL blinkade den. Schyst namn. Jag hittade en lucka precis framför och parkerade.

 

Klassikertvätt

När Bellman 1790 skulle publicera Fredmans epistlar skrev Svenska Akademins sekreterare Johan Henrik Kellgren inte bara ett säljande förord. Han filade också metodiskt bort sådant som kunde vara stötande för tidens smak. I epistel 72, ”Glimmande nymf”, hade Bellman t ex avbrutit den heta kärleksskildringen med ett komiskt inslag: ”Men ack, sängbotten sprack!/ Mitt lårben, himmel, ack!”. Sedan Kellgren plockat fram rödpennan blev det: ”Men fast din puls slår matt/ Så blundar ögat glatt”. Och si, epistlarna gjorde succé.

Frågan är om man inte skulle kunna bära facklan vidare. När allt kommer omkring är världslitteraturen full av potentiellt stötande inslag. Det är naturligtvis inte bra om man vill nå en bred publik. Det behövs en uppdatering som på ett tonsäkert sätt rensar ut sådant som kan provocera samtida läsare. För att visa vad jag menar har jag valt fyra exempel som jag tror mycket på. Här är de.

# 1. Först en barnvisa jag tyckte om när jag växte upp, ”Familjen Krokodil”. Den handlar om hur kulturen gör ett sympatiskt ingripande i naturen då doktor Pillerman botar familjens käkar som gäspats ur led med hjälp av levertran. Man kan hitta visan på nätet (http://hem.passagen.se/marilo/dokument/sjunga.html) men den är säkert okänd för yngre generationer. Och det har kanske sina skäl. Så här börjar den: 

I Niggerland händer ibland/ att man får se på Nilens svarta strand/ herr Krokodil, fru Krokodiloch lille Krokodille-lilleman/ Solen den skiner hett på Niggerlandet ned/ Där ligger de och gäspar käkarna ur led/ Herr krokodil, fru Krokodil och lille Krokodille-lilleman

Inte bra, det där med ”Niggerland”. Och värre blir det när läkaren familjen söker hjälp hos kallas ”gamle niggerdoktor Pillerman”. Sådant vill vi inte höra från våra barn. Men visan behöver inte raderas ur den kollektiva hårddisken för det. Man byter bara ut ”Nigger-” mot ”Egypti land” första gången ordet uppträder och mot ”Nildeltat” andra gången, vilket dessutom är mer to the point. Och i stället för ”niggerdoktor” sjunger man det sakliga ”allmändoktor”. Svårare var det inte!

# 2. I jämförelse med ”Familjen Krokodil” är Evert Taubes ”Flickan i Havanna” på många sätt framsynt. Här skildras ett utbyte av sexuella tjänster som jämbördigt: ”Jag är vacker, du är ung”. Huvudpersonen är av allt att döma egen företagare, också prisvärt. Tyvärr heter det i andra raden: ”Hon har inga pengar kvar”, vilket antyder en offerroll, att det är yttre omständigheter som tvingar henne bjuda ut sin kropp. Här blir uppgiften att undanröja allt tvivel om att stå inför en stark och förebildlig kvinna som kan ta för sig, samtidigt som det ska rimma. En lätt touch och hjältinnan får bättre koll:  

Flickan i Havanna/ sparar till en egen bar/ Sitter i ett fönster/ spanar in en karl

 # 3. Över till de tunga klassikerna. Den romerske poeten Catullus var ovanligt ful i mun, vilket inte gör så mycket om man studerar hans dikter i original, eftersom få behärskar latin i dag. I översättning blir det däremot svårt att överse med hans bruk av sexuell läggning för att okväda misshagliga individer. Se själv: 

Hör, Vibennius senior, bäste badtjuv,/ och Vibennius junior, bög bland bögar/ (ty så flink som hans fula far med fingern/ lika glupsk är den unge till sitt arsle)/ –vadan flyger ni ej åt Hades hastigt,/ när envar känner till hur stabben knycker/ och när du, unge man, ej mer kan sälja/ dina håriga skinkor ens för skitmynt?

Här är mycket att göra, även bortsett från att översättaren Ebbe Linde satsat på ett så daterat uttryck som ”stabben”. Jag föreslår att man framställer Vibennius junior som fetto i stället, vilket är helt legitimt i dag eftersom fetton har sig själva att skylla. Rad 2 kommer då att sluta ”fet bland feta” i stället. Rad 4 behöver också hjälp på slutet; jag föreslår ”när det vankas”, underförstått ”mat”. De sista raderna kräver en extremare makeover. Vad sägs om följande?

Och när du, unge man, ej mer kan lyfta/ dina håriga skinkor ens ur bädden?  

 # 4. I Rabelais 1500-talsroman Gargantua använder huvudpersonen fem sidor åt att redogöra för hur han genom egen erfarenhet kommit fram till lösningen på ett besvärligt problem: vilket är det bästa sättet att torka sig där bak? Redogörelsen formar sig till en lista som omfattar det mesta, från papper till olika örter, halm, ull, fjädrar, tygstycken, sängkläder, persedlar – och djur. Det är bland djuren han slutligen sätter stopp. För ingenting, säger han, överträffar   

en riktigt dunmjuk gässling, bara man ser till att hålla näbben mellan benen. Och tro mig på min ära! Ni kommer att i era rövhål känna en underbar njutning, både genom de mjuka dunen och genom gässlingens tempererade värme, som lätt sprider sig till ändtarmen och andra inälvor, tills den når hjärnans och hjärtats regioner.  

 Här snackar vi kränkande behandling som är så grov att en djurrättsaktivist kunde få tårar i ögonen. Dessvärre måste jag erkänna att detta övergrepp ställer mig rådlös. Att operera bort det skulle kräva alltför stora ingrepp i texten. Dessutom tycks alla tänkbara alternativ redan vara vägda och befunna för lättviktiga. När sakkunskapen har talat duger det inte att komma viftande med Skona Naturkompakt eller ens en treskiktsrulle Lambi Extra Soft. Mitt hopp står därför till den kreative läsaren. Alla konstruktiva förslag hälsas välkomna!

 

  

 

 

Makeoverkungen

      Han är liten men kompakt. Gråsprängd men pojkaktig. En hållning som borde ge ÖB komplex. Intensivt lugn. Som gjord för TV.

Cesar Millan har blivit guru för en generation hundägare som har svårt för kadaver-disciplin men behöver sätta gränser för sina djur. I vår har hans program på TV 6, Mannen som talar med hundar, fått sin sändningstid utökad från en till 1 ½ timme.

Millan är mexikan men bosatt i LA. Han ser sig som självlärd hundpsykolog och äger ett transnationellt företag i branschen. I hans hundgård ryms ett femtital mer eller mindre hopplösa fall som han tagit om hand. På hemsidan kan man läsa att han redan som 13-åring blev kallad Hundmannen, El Perrero. Det översattes till Dog Whisperer när National Geographic lanserade honom på TV 2004. God draghjälp har programmet fått av många Hollywoodkändisar med hundproblem. Hans äkta hälft heter för övrigt Illusion.

Millans filosofi, utstakad i böcker som Cesar’s Way, är enkel och handfast. Grundregeln ”Never work against Mother Nature” lärde han enligt hemsidan av sin farfar, och sin egen förmåga betraktar han som medfödd. Att inte motarbeta naturen betyder att när hundar kulturaliseras ska de bli följeslagare till sina ägare/flockledare, annars tar de över. Här gäller bara antingen – eller. Uppstår problem hänger de vanligtvis samman med att ägarna inte kan eller vill utöva det ledarskap som krävs. Därav den slogan som upprepas i alla program: ”I rehabilitate dogs. I train people. I am the Dog Whisperer.” En annan återkommande formel är ”Exercise, discipline, love. In that order”. Hunden måste få göra sig av med energi och lära sig respektera sin ägare innan man börjar skämma bort den.

Detta låter ju inte så märkvärdigt. Men det fungerar – åtminstone när Cesar gör det. Vid det här laget har jag sett ungefär ¾ av alla Mannen som talar med hundar. Det är lite som att läsa deckare. Programmen är stenhårt redigerade och variationer över samma grundberättelse. Men detektivens sätt att ta sig an varje enskilt fall gör att man har överseende med upprepningarna av information, klienternas obligatoriska ”Amazing”, deras bikter och nyvunna insikter. Cesar kan lyssna till både människor och djur, visa dem tillrätta, glädjas åt deras framsteg (han fnittrar som en skolflicka) och, inte minst, begå enstaka misstag. Han är ett proffs.

För att få perspektiv på Cesar Millan kan man naturligtvis jämföra hans TV-figur med motsvarigheter i andra hundprogram. Lätt gjort, Cesar vinner rätt av. Men man kan också inordna Dog Whisperer under en supergenre som expanderat över alla bräddar under senare år, makeovern. Temat är detsamma: förändring genom inkallande av experter. Vem som kallar vid sidan av programmakarna kan variera – det är inte alltid den som utpekas som problembärare som själv gör det. Ofta tycks det vara någon i den närmaste omgivningen.

Makeoverprogrammen bygger på att alla ska hålla med om att i de fall som presenteras kan en förändring bara vara till det bättre, det må gälla skola (Klass 9 A), samlevnad, klädstil, städning, lägenhetsrenovering eller husdjur. Men det kräver tydlighet. Därför riskerar problembäraren att framställas som så oförmögen att få struktur på sitt liv i ett eller annat avseende att han eller hon framstår som ett offer. Tittarens igenkänning blandas upp med avståndstagande. Det senaste på makeoverfronten, TV 4:s Rent hus, handlar om smuts och är förnedringstelevision med ett par moderna häxor som städtanter. I en kommentar i Sydsvenskan (9.3) konstaterar Dan Hallemar vitsigt: ”I platt-tv:ns tid är de smutsiga de nya tjocka.” Smutsens funktion som gränsmarkör mellan oss (västerlänningar) och dom (”orientaler”, ”vildar” etc) är väl dokumenterad i historien och grundläggande för det moderna projektet. Det är intressant att den reaktualiseras. Men det lämnar jag därhän.

I stället vill jag reintroducera ett begrepp som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe lanserade för mer än 20 år sen. Det är görbarhet. I det äldre samhälle vi successivt lämnat bakom oss sen 60-talet var människors livsutkast begränsade. Vad man kunde nå på olika områden bestämdes i stor utsträckning av vilket spelrum traditionen bjöd. I dag framstår allt mer som görbart, och traditioner har blivit något man väljer eller väljer bort. Det gäller, skriver Ziehe, också den egna kroppen, min kommunikationsförmåga, mina relationer. Detta ser han å ena sidan som en välkommen frigörelse från vad som förr betraktades som ”natur” eller ”öde”. Å andra sidan är det som inte är något öde möjligt att förändra, och det är mitt ansvar att förändringen verkligen äger rum. Med andra ord innebär den utvidgade görbarheten ett prestationstryck, som reklamen inte har varit sen att slå mynt av (”Just do it”, ”Bli den du kan bli” etc).

Görbarheten är en förutsättning för makeoverprogrammen. Deras utgångspunkt är tron på livet som ett självförverkligandeprojekt, vilket realiseras genom uppbrott snarare än genom en långsam process. Den mytiska undertexten heter ”pånyttfödelse”. Den goda nyheten är att hjälp finns att få för den som vill ta emot den. Den dåliga nyheten är att man måste ge något i gengäld, vars konsekvenser inte är lätta att genomskåda: ställa ut sina tillkortakommanden inför allas ögon. Många tar bevisligen på sig den skuld det innebär i hopp om att skörda samhällets förlåtelse. Men makeoverkonceptet rymmer också en annan form av social kontroll. Långtifrån allt som visas upp i genren handlar om rop på hjälp att lösa en akut krissituation. I stället är det som presenteras mestadels ett slags standardiserad pånyttfödelse, som bekräftar vad som är rätt och normalt i samtidens ögon.

Här ligger Mannen som talar med hundar bra till. Cesar respekterar sina klienters önskemål men gör samtidigt klart vad han anser att de kräver. Och när ägarens behov av att använda hunden för att förverkliga sig själv måste stå tillbaka för hundens behov av att få vara hund är det inte tal om snabba klipp. Men framför allt upplever man att det är autentiska fall som visas. Förvisso är de iscensatta för men inte skapade av TV. De finns redan mitt ibland oss.

Och i dag är det måndag. Dags igen för Makeoverkungen.

 

Ur Skrivbordsromanen (1)

 Skrivbordsromanen är en ofullbordad road movie, en pikareskberättelse som jag påbörjade för rätt många år sen. Stilen är inspirerad av Céline, fortfarande en av mina favoritförfattare. Som ett led i utforskningen av det förflutna lägger jag ut några avsnitt som jag gillar.  

 

Farsan hade tacklat av.

Dörren stod öppen, så jag klev på. Mittemot låg farsans rum och där satt han på sängkanten och höll på att dra av sej byxorna. Ena benet var lindat under knät med nån sorts beige tygtrasa som hade lossnat lite. Han hade inte fått korn på mej än så jag kunde studera honom när han långsamt lindade av trasan. Benet såg för jävligt ut, rött och blått om vartannat, och magert var det, knät stack ut som kryckan på en käpp. Inget att skratta åt precis.

Det var tänt i taket men lampan gav bara ifrån sej ett suddigt gult sken som påminde om en Roy Andersson-film. Antagligen hade den grott igen av röken från farsans sura pipa för längesen. I alla fall verkade han liksom bortkommen i det där ljuset trots att han satt i sitt eget rum, i sin egen nerlegade säng med en urblekt tapet bakom som han själv hade valt en gång och ristat hemliga tecken i med dom långa stortånaglarna som han gav fan i att klippa trots morsans tjat.

-Tjänare farsan, sa jag.

Han ryckte till och glodde i min riktning. Sen reste han sej och såg ut som om han tänkte gå mej till mötes, så jag tog ett kliv emot honom för att han inte skulle behöva snava på dom nerhasade byxorna och bryta nånting. Med åren hade han börjat luta framåt och lite till vänster som en gammal vindpinad tall. Han räckte fram näven, som var lika krokig den och saknade lillfingret. Man visste aldrig riktigt hur man skulle greppa den. Det kändes som om fingrarna kunde slå knut på sej själva när man tryckte ihop dom och man riskerade att få tillbringa kvällen med att försöka bända isär dom igen.

-Igor, sa han. När kom du? Jag hörde inte att du kom.

Som vanligt verkade han helt omedveten om hur han tog sej ut. På överkroppen bar han som vanligt en skjorta stor som ett tält som dolde vingarna han inte kunde flyga med, dom utstående pucklarna till skulderblad.

-Du ser för jävlig ut farsan, sa jag. 

-Hå, fnös han, hur så?

-Vad har du gjort med benet?

-Om jag bara visste … det är väl åldern… Men det blir bättre om jag rör på mej.

-Ser ut som dina kärl håller på att lämna in.

-Hå, så farligt är det väl inte.

Han hade satt sej igen och glodde misstänksamt på mej. Repliken var typiskt farsan. Han hade alltid kört med sin kropp, idrottat den, asat ut den på mångmilapromenader, dränkt den i sprit, läst när han borde sova och slagit dövörat till när den började knorra. Kanske är det så man ska handskas med en kropp. Gubben hade i alla fall fyllt 70.

-Har du varit hos nån läkare?

-Nä. Det går över bara jag rör på mej. 

Envis som synden, brukade morsan säga. Farsan hade varit hennes projekt. Han skulle lära sej vårda sitt utseende, fylla garderoberna med kostymer och slipsar, bli respektabel, stiga i graderna. Hon hade lidit ett praktfullt nederlag.

-Du ser ut att behöva lite nya kläder också.

Farsan fick nåt knipslugt i blicken.

 -Jag hade nästan tänkt att dom jag har skulle räcka min tidut.

-Va? Menar du allvar? 

-Det är väl ingen idé att lägga pengar på kläder i min ålder? Va? Men du måste vara hungrig efter resan. Ska du inte ha nåt att äta? 

-Joo … ska jag kanske.

Jag kände hjärtat sjunka. Hemma var det precis som förr. Bara stan hade förändrats.

Vem som helst kan lära sej allt väsentligt om små hålor genom att lyssna på en rockartist som Bruce Springsteen. Det finns bara en sak att göra: dra därifrån så snart man kan. Och det hade jag gjort för längesen.

I skolans geografibok stod det att X var en industristad. Punkt och slut. Stan levde på skogen som den långsamt höll på att tränga ut. På 50-talet när jag var grabb hade den 6000 invånare. Societeten var liten. Den omfattade i princip ägarna till de större industrierna, ett par bankdirektörer, bokhandlaren, apotekaren och stans båda läkare. Utmed huvudgatan låg några fina kåkar, kanske från 30-talet, ett sammanbyggt stadshus och hotell och ett torg där det bedrevs kommers från uppställda vagnar. Det fanns också en marknadsplats. Den var länge försedd med stallar för bönderna som köpslog om hästar där en eller ett par gånger om året.

Så länge man var liten gick det väl an att leva i X. Man kunde bada, åka skridskor, ta kräftor i bäcken som rann genom centrum, spela fotboll och leka på obebyggda tomter där det låg stenbumlingar vi kallade berg: Kenneths berg, Raimos berg. Stadsdelarna var revir som bevakades av sägenomspunna, fruktade gäng. Man begav sej inte gärna ensam till Paradiset eller Myrdalen. Och man skyndade på stegen när man passerade Tokiga Idas kåk.

Men för en tonåring var stan stendöd. Det fanns idrottsföreningar och en folkpark men inte mer. Och numera är det mesta som gav stan en viss karaktär bortsopat, så den liknar vilken håla som helst. Jag ser bara luckorna efter dom gamla kåkarna med sina inbjudande bakgårdar, somliga fortfarande tomma, andra packade med bilar eller tegelfästningar, kommunhus, varuhus. Det känns som om det drar längs Gågatan, som Storgatan döpts om till, och torget har spärrats in mellan Domus och Åhléns. Dom små glashyttorna har lagt ner, fabrikerna i centrum används till andra ändamål, familjeföretagen som dominerade stan har gått opp i koncerner med internationellt klingande namn. Och det finns ingen återvändo.

Farsan hasade upp byxorna och drog åt bältet. Vi dukade köksbordet under tystnad och slog oss ner. Jag frågade var morsan höll hus.

-På teater … Ska du inte ha lite mer?

-Nä, men ta själv.

-Jag är inte hungrig … behöver inte så mycket mat nuförtiden.

Jag kastade en prövande blick över bordet. Han verkade i det närmaste fjäderlätt. Jag kände hur beklämningen växte inom mej.

Farsan tog fram pipan och började stoppa den. En fin ström av tobaksfragment rann ner i knät på honom. När jag var liten hette tobaken Tiger Brand och hade en tiger på omslaget. Nu rökte han Tiedemanns Gul. Inte lika spännande.

-Kommer du ihåg Folke, han som bodde där oppe på berget? Som jag brukade vara ute och knalla med … han dog för några veckor sen … hjärtinfarkt.

Jag hummade och han tände pipan. 

-Det var en fin man det … Sista gången vi gick rundan berättade han en historia om Alfred i Hovsås, du vet han som var ökänd för hanvar så snål. Ja, efter kriget så kom det en polack och började jobba hos Alfred. Och en dag när han var inne i stan var det nån som frågade hur han trivdes med Alfred. Och då sa polacken på sin brutna svenska: ”Jag fånge i Belsen innan jag komma till Alfred. Belsen mycket bättre.” Hehe.

Sån var farsan. Full av historier, ett levande hembygdslexikon där varenda plats hängde ihop med nån person och personen med nån händelse. Det är så folk har hållit koll på varann i generationer medan krig och naturkatastrofer slagit världen i spillror runtomkring dom… En dag blir det deras tur. Krasch… boom! Förintelse! Katastrofen har gjort ett gott jobb. Men den har knappt hunnit vända ryggen till förrän den förvandlas till historier, den med. Vardagslivet vinner alltid i längden.

-Nå, hur är det på kvinnofronten?

-Tja… det knallar.

Jag gillade inte samtalsämnet. Det kom jämt upp när vi sågs och jag slingrade mej varje gång. Farsan ville ha barnbarn, han tyckte om ungar. Själv visste jag inte vad jag ville. 

-Din mor och jag har ju inte alltid dragit jämnt , sa han prövande och sög på pipan. Jag har tänkt… ibland får man ju sånt för sej … ja, att det har avskräckt dej på nåt vis. Va? Man vet ju aldrig …

Känsliga frågor brukade han inte dra upp i nyktert tillstånd. Jag kände mej tagen på sängen och granskade honom. Ögona var rödsprängda men det betydde inget särskilt. Inte sluddrade han heller. Det hördes lång väg vad han ville: bli lugnad. Klart jag kunde ha sagt ett eller annat … en riktig tankeställare kunde jag gett den gamla alkisen… men till vad nytta? Man skjuter inte på sittande fågel.

-Skit i det, farsan, sa jag, och lyssna. Jag har en idé.