Ur Skrivbordsromanen (1)

 Skrivbordsromanen är en ofullbordad road movie, en pikareskberättelse som jag påbörjade för rätt många år sen. Stilen är inspirerad av Céline, fortfarande en av mina favoritförfattare. Som ett led i utforskningen av det förflutna lägger jag ut några avsnitt som jag gillar.  

 

Farsan hade tacklat av.

Dörren stod öppen, så jag klev på. Mittemot låg farsans rum och där satt han på sängkanten och höll på att dra av sej byxorna. Ena benet var lindat under knät med nån sorts beige tygtrasa som hade lossnat lite. Han hade inte fått korn på mej än så jag kunde studera honom när han långsamt lindade av trasan. Benet såg för jävligt ut, rött och blått om vartannat, och magert var det, knät stack ut som kryckan på en käpp. Inget att skratta åt precis.

Det var tänt i taket men lampan gav bara ifrån sej ett suddigt gult sken som påminde om en Roy Andersson-film. Antagligen hade den grott igen av röken från farsans sura pipa för längesen. I alla fall verkade han liksom bortkommen i det där ljuset trots att han satt i sitt eget rum, i sin egen nerlegade säng med en urblekt tapet bakom som han själv hade valt en gång och ristat hemliga tecken i med dom långa stortånaglarna som han gav fan i att klippa trots morsans tjat.

-Tjänare farsan, sa jag.

Han ryckte till och glodde i min riktning. Sen reste han sej och såg ut som om han tänkte gå mej till mötes, så jag tog ett kliv emot honom för att han inte skulle behöva snava på dom nerhasade byxorna och bryta nånting. Med åren hade han börjat luta framåt och lite till vänster som en gammal vindpinad tall. Han räckte fram näven, som var lika krokig den och saknade lillfingret. Man visste aldrig riktigt hur man skulle greppa den. Det kändes som om fingrarna kunde slå knut på sej själva när man tryckte ihop dom och man riskerade att få tillbringa kvällen med att försöka bända isär dom igen.

-Igor, sa han. När kom du? Jag hörde inte att du kom.

Som vanligt verkade han helt omedveten om hur han tog sej ut. På överkroppen bar han som vanligt en skjorta stor som ett tält som dolde vingarna han inte kunde flyga med, dom utstående pucklarna till skulderblad.

-Du ser för jävlig ut farsan, sa jag. 

-Hå, fnös han, hur så?

-Vad har du gjort med benet?

-Om jag bara visste … det är väl åldern… Men det blir bättre om jag rör på mej.

-Ser ut som dina kärl håller på att lämna in.

-Hå, så farligt är det väl inte.

Han hade satt sej igen och glodde misstänksamt på mej. Repliken var typiskt farsan. Han hade alltid kört med sin kropp, idrottat den, asat ut den på mångmilapromenader, dränkt den i sprit, läst när han borde sova och slagit dövörat till när den började knorra. Kanske är det så man ska handskas med en kropp. Gubben hade i alla fall fyllt 70.

-Har du varit hos nån läkare?

-Nä. Det går över bara jag rör på mej. 

Envis som synden, brukade morsan säga. Farsan hade varit hennes projekt. Han skulle lära sej vårda sitt utseende, fylla garderoberna med kostymer och slipsar, bli respektabel, stiga i graderna. Hon hade lidit ett praktfullt nederlag.

-Du ser ut att behöva lite nya kläder också.

Farsan fick nåt knipslugt i blicken.

 -Jag hade nästan tänkt att dom jag har skulle räcka min tidut.

-Va? Menar du allvar? 

-Det är väl ingen idé att lägga pengar på kläder i min ålder? Va? Men du måste vara hungrig efter resan. Ska du inte ha nåt att äta? 

-Joo … ska jag kanske.

Jag kände hjärtat sjunka. Hemma var det precis som förr. Bara stan hade förändrats.

Vem som helst kan lära sej allt väsentligt om små hålor genom att lyssna på en rockartist som Bruce Springsteen. Det finns bara en sak att göra: dra därifrån så snart man kan. Och det hade jag gjort för längesen.

I skolans geografibok stod det att X var en industristad. Punkt och slut. Stan levde på skogen som den långsamt höll på att tränga ut. På 50-talet när jag var grabb hade den 6000 invånare. Societeten var liten. Den omfattade i princip ägarna till de större industrierna, ett par bankdirektörer, bokhandlaren, apotekaren och stans båda läkare. Utmed huvudgatan låg några fina kåkar, kanske från 30-talet, ett sammanbyggt stadshus och hotell och ett torg där det bedrevs kommers från uppställda vagnar. Det fanns också en marknadsplats. Den var länge försedd med stallar för bönderna som köpslog om hästar där en eller ett par gånger om året.

Så länge man var liten gick det väl an att leva i X. Man kunde bada, åka skridskor, ta kräftor i bäcken som rann genom centrum, spela fotboll och leka på obebyggda tomter där det låg stenbumlingar vi kallade berg: Kenneths berg, Raimos berg. Stadsdelarna var revir som bevakades av sägenomspunna, fruktade gäng. Man begav sej inte gärna ensam till Paradiset eller Myrdalen. Och man skyndade på stegen när man passerade Tokiga Idas kåk.

Men för en tonåring var stan stendöd. Det fanns idrottsföreningar och en folkpark men inte mer. Och numera är det mesta som gav stan en viss karaktär bortsopat, så den liknar vilken håla som helst. Jag ser bara luckorna efter dom gamla kåkarna med sina inbjudande bakgårdar, somliga fortfarande tomma, andra packade med bilar eller tegelfästningar, kommunhus, varuhus. Det känns som om det drar längs Gågatan, som Storgatan döpts om till, och torget har spärrats in mellan Domus och Åhléns. Dom små glashyttorna har lagt ner, fabrikerna i centrum används till andra ändamål, familjeföretagen som dominerade stan har gått opp i koncerner med internationellt klingande namn. Och det finns ingen återvändo.

Farsan hasade upp byxorna och drog åt bältet. Vi dukade köksbordet under tystnad och slog oss ner. Jag frågade var morsan höll hus.

-På teater … Ska du inte ha lite mer?

-Nä, men ta själv.

-Jag är inte hungrig … behöver inte så mycket mat nuförtiden.

Jag kastade en prövande blick över bordet. Han verkade i det närmaste fjäderlätt. Jag kände hur beklämningen växte inom mej.

Farsan tog fram pipan och började stoppa den. En fin ström av tobaksfragment rann ner i knät på honom. När jag var liten hette tobaken Tiger Brand och hade en tiger på omslaget. Nu rökte han Tiedemanns Gul. Inte lika spännande.

-Kommer du ihåg Folke, han som bodde där oppe på berget? Som jag brukade vara ute och knalla med … han dog för några veckor sen … hjärtinfarkt.

Jag hummade och han tände pipan. 

-Det var en fin man det … Sista gången vi gick rundan berättade han en historia om Alfred i Hovsås, du vet han som var ökänd för hanvar så snål. Ja, efter kriget så kom det en polack och började jobba hos Alfred. Och en dag när han var inne i stan var det nån som frågade hur han trivdes med Alfred. Och då sa polacken på sin brutna svenska: ”Jag fånge i Belsen innan jag komma till Alfred. Belsen mycket bättre.” Hehe.

Sån var farsan. Full av historier, ett levande hembygdslexikon där varenda plats hängde ihop med nån person och personen med nån händelse. Det är så folk har hållit koll på varann i generationer medan krig och naturkatastrofer slagit världen i spillror runtomkring dom… En dag blir det deras tur. Krasch… boom! Förintelse! Katastrofen har gjort ett gott jobb. Men den har knappt hunnit vända ryggen till förrän den förvandlas till historier, den med. Vardagslivet vinner alltid i längden.

-Nå, hur är det på kvinnofronten?

-Tja… det knallar.

Jag gillade inte samtalsämnet. Det kom jämt upp när vi sågs och jag slingrade mej varje gång. Farsan ville ha barnbarn, han tyckte om ungar. Själv visste jag inte vad jag ville. 

-Din mor och jag har ju inte alltid dragit jämnt , sa han prövande och sög på pipan. Jag har tänkt… ibland får man ju sånt för sej … ja, att det har avskräckt dej på nåt vis. Va? Man vet ju aldrig …

Känsliga frågor brukade han inte dra upp i nyktert tillstånd. Jag kände mej tagen på sängen och granskade honom. Ögona var rödsprängda men det betydde inget särskilt. Inte sluddrade han heller. Det hördes lång väg vad han ville: bli lugnad. Klart jag kunde ha sagt ett eller annat … en riktig tankeställare kunde jag gett den gamla alkisen… men till vad nytta? Man skjuter inte på sittande fågel.

-Skit i det, farsan, sa jag, och lyssna. Jag har en idé.