Makeoverkungen

      Han är liten men kompakt. Gråsprängd men pojkaktig. En hållning som borde ge ÖB komplex. Intensivt lugn. Som gjord för TV.

Cesar Millan har blivit guru för en generation hundägare som har svårt för kadaver-disciplin men behöver sätta gränser för sina djur. I vår har hans program på TV 6, Mannen som talar med hundar, fått sin sändningstid utökad från en till 1 ½ timme.

Millan är mexikan men bosatt i LA. Han ser sig som självlärd hundpsykolog och äger ett transnationellt företag i branschen. I hans hundgård ryms ett femtital mer eller mindre hopplösa fall som han tagit om hand. På hemsidan kan man läsa att han redan som 13-åring blev kallad Hundmannen, El Perrero. Det översattes till Dog Whisperer när National Geographic lanserade honom på TV 2004. God draghjälp har programmet fått av många Hollywoodkändisar med hundproblem. Hans äkta hälft heter för övrigt Illusion.

Millans filosofi, utstakad i böcker som Cesar’s Way, är enkel och handfast. Grundregeln ”Never work against Mother Nature” lärde han enligt hemsidan av sin farfar, och sin egen förmåga betraktar han som medfödd. Att inte motarbeta naturen betyder att när hundar kulturaliseras ska de bli följeslagare till sina ägare/flockledare, annars tar de över. Här gäller bara antingen – eller. Uppstår problem hänger de vanligtvis samman med att ägarna inte kan eller vill utöva det ledarskap som krävs. Därav den slogan som upprepas i alla program: ”I rehabilitate dogs. I train people. I am the Dog Whisperer.” En annan återkommande formel är ”Exercise, discipline, love. In that order”. Hunden måste få göra sig av med energi och lära sig respektera sin ägare innan man börjar skämma bort den.

Detta låter ju inte så märkvärdigt. Men det fungerar – åtminstone när Cesar gör det. Vid det här laget har jag sett ungefär ¾ av alla Mannen som talar med hundar. Det är lite som att läsa deckare. Programmen är stenhårt redigerade och variationer över samma grundberättelse. Men detektivens sätt att ta sig an varje enskilt fall gör att man har överseende med upprepningarna av information, klienternas obligatoriska ”Amazing”, deras bikter och nyvunna insikter. Cesar kan lyssna till både människor och djur, visa dem tillrätta, glädjas åt deras framsteg (han fnittrar som en skolflicka) och, inte minst, begå enstaka misstag. Han är ett proffs.

För att få perspektiv på Cesar Millan kan man naturligtvis jämföra hans TV-figur med motsvarigheter i andra hundprogram. Lätt gjort, Cesar vinner rätt av. Men man kan också inordna Dog Whisperer under en supergenre som expanderat över alla bräddar under senare år, makeovern. Temat är detsamma: förändring genom inkallande av experter. Vem som kallar vid sidan av programmakarna kan variera – det är inte alltid den som utpekas som problembärare som själv gör det. Ofta tycks det vara någon i den närmaste omgivningen.

Makeoverprogrammen bygger på att alla ska hålla med om att i de fall som presenteras kan en förändring bara vara till det bättre, det må gälla skola (Klass 9 A), samlevnad, klädstil, städning, lägenhetsrenovering eller husdjur. Men det kräver tydlighet. Därför riskerar problembäraren att framställas som så oförmögen att få struktur på sitt liv i ett eller annat avseende att han eller hon framstår som ett offer. Tittarens igenkänning blandas upp med avståndstagande. Det senaste på makeoverfronten, TV 4:s Rent hus, handlar om smuts och är förnedringstelevision med ett par moderna häxor som städtanter. I en kommentar i Sydsvenskan (9.3) konstaterar Dan Hallemar vitsigt: ”I platt-tv:ns tid är de smutsiga de nya tjocka.” Smutsens funktion som gränsmarkör mellan oss (västerlänningar) och dom (”orientaler”, ”vildar” etc) är väl dokumenterad i historien och grundläggande för det moderna projektet. Det är intressant att den reaktualiseras. Men det lämnar jag därhän.

I stället vill jag reintroducera ett begrepp som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe lanserade för mer än 20 år sen. Det är görbarhet. I det äldre samhälle vi successivt lämnat bakom oss sen 60-talet var människors livsutkast begränsade. Vad man kunde nå på olika områden bestämdes i stor utsträckning av vilket spelrum traditionen bjöd. I dag framstår allt mer som görbart, och traditioner har blivit något man väljer eller väljer bort. Det gäller, skriver Ziehe, också den egna kroppen, min kommunikationsförmåga, mina relationer. Detta ser han å ena sidan som en välkommen frigörelse från vad som förr betraktades som ”natur” eller ”öde”. Å andra sidan är det som inte är något öde möjligt att förändra, och det är mitt ansvar att förändringen verkligen äger rum. Med andra ord innebär den utvidgade görbarheten ett prestationstryck, som reklamen inte har varit sen att slå mynt av (”Just do it”, ”Bli den du kan bli” etc).

Görbarheten är en förutsättning för makeoverprogrammen. Deras utgångspunkt är tron på livet som ett självförverkligandeprojekt, vilket realiseras genom uppbrott snarare än genom en långsam process. Den mytiska undertexten heter ”pånyttfödelse”. Den goda nyheten är att hjälp finns att få för den som vill ta emot den. Den dåliga nyheten är att man måste ge något i gengäld, vars konsekvenser inte är lätta att genomskåda: ställa ut sina tillkortakommanden inför allas ögon. Många tar bevisligen på sig den skuld det innebär i hopp om att skörda samhällets förlåtelse. Men makeoverkonceptet rymmer också en annan form av social kontroll. Långtifrån allt som visas upp i genren handlar om rop på hjälp att lösa en akut krissituation. I stället är det som presenteras mestadels ett slags standardiserad pånyttfödelse, som bekräftar vad som är rätt och normalt i samtidens ögon.

Här ligger Mannen som talar med hundar bra till. Cesar respekterar sina klienters önskemål men gör samtidigt klart vad han anser att de kräver. Och när ägarens behov av att använda hunden för att förverkliga sig själv måste stå tillbaka för hundens behov av att få vara hund är det inte tal om snabba klipp. Men framför allt upplever man att det är autentiska fall som visas. Förvisso är de iscensatta för men inte skapade av TV. De finns redan mitt ibland oss.

Och i dag är det måndag. Dags igen för Makeoverkungen.

 

Etiketter Cesar Millan, görbarhet, hundpsykologi, makeover-TV, Thomas Ziehe