Ur Skrivbordsromanen (2)

Motorvägen är kantad av kadaver. Vilda djur, stora, små, långa, feta, magra, krälande, krypande,ringlande, tassande, skuttande, flygande, allihop försöker dom fatta var dom äroch varför träna eller gräset eller gruset har tagit slut. Dom spetsar örona, rynkar pannan, sniffar lite men fattar noll, spanar höger, vänster och så höger igen, men allt verkar lugnt, och så tar dom Gud i hågen och larvar ut på asfalten där dom inte har en chans. VROOM! SMACK! SPLATT! Ajöss med det vilda djuret!    

Det finns förstås undantag. Hjortar och älgar får egna skyltar. Dom är jämbördiga motståndare, värda en tvekamp. Motorvägen inbjuder till tvekamper. Snutar, älgar, tjockisar i BMW:ar, regn och snö, fienden kan anta vilken skepnad som helst, slå till när som helst, dra ner rullgardinen … Motorvägen är Molok, en evighetsmaskin som krossar allt och spyr ut skit. I framtiden kommer vi att ligga som ortoceratiter i asfalten när idioter i Indiana Jones-kostymering sätter spaden i den, och det kommer att vara rätt åt oss.    

Vi var på väg, farsan och jag. Det gick lättare än jag hade trott att övertala honom. Morsan blev förvånad men satte sej inte på tvären. Kanske tyckte hon det skulle bli skönt att vara ensam ett tag. 

Mitt projekt var att ta med gubben till hans vilda norrländska hemtrakter. Jag ville göra nåt för den gamle uven innan det blev paketdags. Däruppe i skogarna hade han inte varit sen han gifte sej, det vill säja på nästan 40 år. Det skulle bli en far & son-grej. Det var väl det ryska blodet som hade kläckt tanken. Myten berättade att vi härstammade från kosacker på fädernet. Därför lät farsan döpa mej till Igor. Det är inte alla skitstövlar som heter Igor Press.      

Och nu flöt vi stillsamt fram i den stora Moloks blodomlopp. Det hade blivit eftermiddag och sommarprataren, vem det nu var, spelade en Dylanlåt jag aldrig hade hört. Ett lätt regn trevade över vindrutan. Det kändes bra att köra. När jag var yngre läste jag inte bara On the Road utan allaKerouac-böcker jag kunde komma över i en småstadsboklåda. Jag ville också vara beat. Det var inte så lätt på vischan, man fick jobba på det. Inte för att många fattade ändå. Jag drömde om att höra hemma i familjen Duluoz i Maggie Cassidy där hjälten hette Jack men blev kallad Ti Jean. Senare fick jag samma känsla igen när jag läste Alan Sillitoes arbetarklassromaner från Nottingham där familjemedlemmar alltid omtalades som”våran”: our Tom, our Nora. Jag tyckte alla borde ha nån som sa”våran” om dom.    

Farsans huvud hade fallit fram över bröstet. Han höll på att nicka till. Det susade rogivande om den regnvåta asfalten. T-shirten klibbade mot ryggstödet. Om man skulle ta och äta nåt kanske. En kall öl, sträcka på benen. Vi hade ändå kört i fyra timmar, såg jag. Inte mycket hade blivit sagt så långt. Men det var ingen brådska.  

-Rrr. Farsan snarkade till och såg sej vilset omkring. -Var är vi?

-Vi närmar oss Södertälje.

-Jag måste pinka nånstans.

Som på beställning dök det upp en skylt ”Motell 1000 m” i regnet som hade tätnat till en lätt dimma. Jag svängde av, klättrade upp till bro över E 4:an och följde en ny skylt till höger, passerade ett höghusområde med obligatoriskt köpcentrum och upptäckte motellet i en skogsdunge. En stor neonskylt stavade ut namnet i rosa och blekgrönt. HEARTBREAK MOTEL, HEARTBREAK MOTEL blinkade den. Schyst namn. Jag hittade en lucka precis framför och parkerade.

 

Etiketter Kerouac