Do you remember?

   Kärleksbarn, älskade barn.

Det är höst i parken, eller kanske vår. Solen silar in från höger och jag har min bruna mockajacka. Du hänger som en vante i luften medan jag snurrar runt, dina händer i mina. Så liten du är. Om jag släppte taget skulle du flyga baklänges in i framtiden som Klees ängel. 

Jag vet inte riktigt hur gammal du kan vara. Två kanske? Låter du någonting? Jag föreställer mig att du är road men tyst. Du var aldrig något högljutt barn.

 

Det jag berättar låter som något det inte är: ett minne. För jag vet inget om omständigheterna och inte heller vad jag egentligen upplevde, varken den gången eller de säkert otaliga andra gånger som jag lekte samma lek med min dotter. Ändå är det den här scenen som först uppenbarar sig när jag tänker tillbaka på de där åren då jag var ung nybliven far och 60-talet ännu inte hade trampat ur barnskorna från 50-talet. Förklaringen är på ett sätt enkel: händelsen finns på bild. Just den här gången stod mamma tillhands med kamera och svartvit film. Allt fotot betyder för mig i dag har tillkommit i efterhand. Och det är en hel del. Det har blivit en förtätning eller knutpunkt där bilder från en förlorad tid flyter samman.

Att minnet sviker är ingen nyhet. Vi minns selektivt, vi minns ofta fel, och vi förser det erinrade med nya betydelser. Trots detta utgör det stommen i varje livsberättelse. Minnet säger: jag var där. Men i själva verket ligger det nästan alltid något slags raster mellan oss och händelserna som skapats av andras berättelser, andras röster, andras bilder. Ibland hjälper en representation, t ex ett foto, oss att aktualisera något vi glömt. Men det omvända är också möjligt. Bilder kan dölja, fungera som täckminnen. Eller också mattas den ursprungliga upplevelsen av med tiden, vilket bäddar för en situation som den jag just beskrivit där representationen lägger sig över minnesluckan och ersätter upplevelsen av hur det var.

Filmvetaren Annette Kuhn har skrivit en liten bok om minnesarbete med hjälp av fotografier. I boken, som har den eggande titeln Family Secrets, liknar hon det förflutna vid en brottsplats. Det är för alltid borta men har lämnat spår efter sig som gör det möjligt att rekonstruera vad som hände. I hennes fall är spåren foton – mest familjebilder, men också bilder av offentliga händelser. Och de sätt som dessa olika bilder smälter samman på i minnet är något av det mest intressanta med Kuhns bok.

Ju längre man läser, desto mer råkar begreppet ”minnesbild” på glid. Ställd inför två offentliga representationer från andra världskrigets London, ett foto och en dokumentärfilm, upplever Kuhn att hon känner igen det som visas fast hon själv föddes först efter kriget. Kan man komma ihåg något utan att själv ha varit närvarande? Kuhns förklaring är att element från dessa båda representationer smält samman med andra, personliga minnesbilder och satt tidens flykt ur spel. Och hennes slutsats är att vi kanske bör föreställa oss minnet, inte som ett arkiv över vad som varit utan snarare som en position eller ett perspektiv vi anlägger i nuet, och för nuets skull (”as much for, as much as in, the present”).

Vilket för mig tillbaka till mitt fotografi, mitt perspektiv. Det är många känslor den där bilden sätter i rörelse. Saknad, naturligtvis. Men det är inte så enkelt att jag saknar åren som gått sen dess eller just den tiden. Jag granskar inte fotot för att återuppleva något särskilt tillstånd eller försjunka i bitterljuva känslor. Snarare för att söka försoning. För fotot rymmer också en portion skuld, som handlar om att inte ha varit närvarande så mycket som jag borde, och så som bilden lögnaktigt tycks påstå att jag var. Figuren i mockajacka är en tom plats som jag nu försöker fylla ut. Han var alltför upptagen av allt som hände runtom och så småningom skulle forma bilden av 60-talet – studier, kärlek, poesi, musik, politik. Jag tror inte han såg hur liten hon var. Det gör jag nu. Och för att jag kan se det har fotot blivit en skatt som jag vakar över och inte riktigt vet om jag vill rota mer i. Det förflutna är som det är. Och ändå inte.   

 

 

Big Brother i parken

Jag har mött honom ett par gånger innan. Man 50+, kraftigt byggd, sportklädd, går med raska steg.

I dag säger han: -Tack för att du har hunden kopplad.

Tidigare har han dykt upp när hunden gått lös och snusat bredvid mig. Styrt kurs rakt på:

-Har du sett anslaget vid ingången?

-Uh, ja.

-Men det skiter du i?

-Nja, det gör jag väl inte direkt.

-Det gör du väl eftersom du inte har hunden i koppel. Du skiter i det.

Han är varken hövlig eller ohövlig i tonen, bara saklig. Eftersom jag redan gått med på att snacka med honom försöker jag förklara att jag tränar doggen att följa mig och kopplar honom om vi möter en annan hund eller barnvagn. Men han lyssnar inte på det örat.

-Du har inte tänkt på att många människor är hundrädda?

Så där håller han på tills man tröttnar. Det känns som att vara huvudnumret på ett AA-möte. Jag är bin Laden med hund. Så är det. Jag ska bara klämma fram det själv så kommer han att applådera. 

Första gången blev jag tagen med garden nere. Nästa gång käftade jag emot. I dag är jag på rätt sida om lagens råmärken sen tre minuter tillbaka och skördar Big Brothers gillande. Men det retar mig att han fortsätter ta sig rätten att upplysa mig om rätt och fel. Tror han verkligen det är hans förtjänst att jag har kopplat hunden?

Och så är det något skumt med hans ordval. Något som skaver. ”Tack för att du …”.  Vad svarar man på det? ”Ingen orsak?” Så talar dom däruppe. Medan Sverige var på väg att bli rökfritt hette det ”Tack för att du inte röker här”. Alternativt ”För allas trevnad röker vi inte här”. Nu har arbetsplatserna skyltar som prisar oss för att vi diskar upp efter oss, och vi blir tackade för att vi handlar svenskt eller miljövänligt antingen vi gör det eller ej.

Tack för-formeln bygger på ett slags gåvologik, där tacket uppfordrar en till att göra sig förtjänt av det. En skillnad är att formeln inte nöjer sig med engångsföreteelser, tacket kräver ett upprepat gott beteende (”Tack för att du brukar göra si eller så”). Det är inte helt oproblematiskt. Men formeln är dessutom förbunden med skrift och opersonliga avsändare.  Därför känns det så fel när den används i en face-to-face-situation. Man börjar undra vem det egentligen är som talar. Är mannen i parken i själva verket en Big Brother-inkarnation, en robot späckad med artificiell intelligens, och inte som jag föreställt mig en ex-cop, vän av ordning eller knäppskalle?   

Den amerikanske etnologen Thomas de Zengotita, som jag nämnt i en tidigare blogg, har skapat ett begrepp jag ska utveckla mer en annan gång. Vi lever, säger han, i en mediebaserad smickerkultur där vi själva är stjärnorna. I en sådan kultur gäller det att stryka medhårs, linda in och jämna väg, så vi berömmer t o m när vi vill ge kritik. Frågan är förstås om någon låter sig luras. Rökarna hade  t ex all rätt att känna sig exkluderade från ”alla” i trevnadsanslaget. Tack för-formeln är antagligen en effektivare sorts språklig manipulation. 

En annan kulturteoretiker, Slavoj Zizek, har påpekat att Lagen inte skulle fungera om den upprätthölls bokstavligt. Det har storebror i parken inte förstått. Men han tycks heller inte ha förstått att bokstaven är viktig. Att tacka samtidigt som man begär något ger fel signaler (nämligen att man inte förväntar sig att folk gör som man ber). Vi behöver få höra ”hit men inte längre” så vi har möjlighet att välja om vi vill ta konsekvenserna av att träda över gränsen eller inte.

I New York finns det gatuskyltar som säger ”Don’t even think of parking here”. Mer sånt och mindre tack-för-att-du, om jag får be.