Big Brother i parken

Jag har mött honom ett par gånger innan. Man 50+, kraftigt byggd, sportklädd, går med raska steg.

I dag säger han: -Tack för att du har hunden kopplad.

Tidigare har han dykt upp när hunden gått lös och snusat bredvid mig. Styrt kurs rakt på:

-Har du sett anslaget vid ingången?

-Uh, ja.

-Men det skiter du i?

-Nja, det gör jag väl inte direkt.

-Det gör du väl eftersom du inte har hunden i koppel. Du skiter i det.

Han är varken hövlig eller ohövlig i tonen, bara saklig. Eftersom jag redan gått med på att snacka med honom försöker jag förklara att jag tränar doggen att följa mig och kopplar honom om vi möter en annan hund eller barnvagn. Men han lyssnar inte på det örat.

-Du har inte tänkt på att många människor är hundrädda?

Så där håller han på tills man tröttnar. Det känns som att vara huvudnumret på ett AA-möte. Jag är bin Laden med hund. Så är det. Jag ska bara klämma fram det själv så kommer han att applådera. 

Första gången blev jag tagen med garden nere. Nästa gång käftade jag emot. I dag är jag på rätt sida om lagens råmärken sen tre minuter tillbaka och skördar Big Brothers gillande. Men det retar mig att han fortsätter ta sig rätten att upplysa mig om rätt och fel. Tror han verkligen det är hans förtjänst att jag har kopplat hunden?

Och så är det något skumt med hans ordval. Något som skaver. ”Tack för att du …”.  Vad svarar man på det? ”Ingen orsak?” Så talar dom däruppe. Medan Sverige var på väg att bli rökfritt hette det ”Tack för att du inte röker här”. Alternativt ”För allas trevnad röker vi inte här”. Nu har arbetsplatserna skyltar som prisar oss för att vi diskar upp efter oss, och vi blir tackade för att vi handlar svenskt eller miljövänligt antingen vi gör det eller ej.

Tack för-formeln bygger på ett slags gåvologik, där tacket uppfordrar en till att göra sig förtjänt av det. En skillnad är att formeln inte nöjer sig med engångsföreteelser, tacket kräver ett upprepat gott beteende (”Tack för att du brukar göra si eller så”). Det är inte helt oproblematiskt. Men formeln är dessutom förbunden med skrift och opersonliga avsändare.  Därför känns det så fel när den används i en face-to-face-situation. Man börjar undra vem det egentligen är som talar. Är mannen i parken i själva verket en Big Brother-inkarnation, en robot späckad med artificiell intelligens, och inte som jag föreställt mig en ex-cop, vän av ordning eller knäppskalle?   

Den amerikanske etnologen Thomas de Zengotita, som jag nämnt i en tidigare blogg, har skapat ett begrepp jag ska utveckla mer en annan gång. Vi lever, säger han, i en mediebaserad smickerkultur där vi själva är stjärnorna. I en sådan kultur gäller det att stryka medhårs, linda in och jämna väg, så vi berömmer t o m när vi vill ge kritik. Frågan är förstås om någon låter sig luras. Rökarna hade  t ex all rätt att känna sig exkluderade från ”alla” i trevnadsanslaget. Tack för-formeln är antagligen en effektivare sorts språklig manipulation. 

En annan kulturteoretiker, Slavoj Zizek, har påpekat att Lagen inte skulle fungera om den upprätthölls bokstavligt. Det har storebror i parken inte förstått. Men han tycks heller inte ha förstått att bokstaven är viktig. Att tacka samtidigt som man begär något ger fel signaler (nämligen att man inte förväntar sig att folk gör som man ber). Vi behöver få höra ”hit men inte längre” så vi har möjlighet att välja om vi vill ta konsekvenserna av att träda över gränsen eller inte.

I New York finns det gatuskyltar som säger ”Don’t even think of parking here”. Mer sånt och mindre tack-för-att-du, om jag får be.

Etiketter American Psycho, Slavoj Zizek, Thomas de Zengotita