Kärleksbarn, älskade barn.
Det är höst i parken, eller kanske vår. Solen silar in från höger och jag har min bruna mockajacka. Du hänger som en vante i luften medan jag snurrar runt, dina händer i mina. Så liten du är. Om jag släppte taget skulle du flyga baklänges in i framtiden som Klees ängel.
Jag vet inte riktigt hur gammal du kan vara. Två kanske? Låter du någonting? Jag föreställer mig att du är road men tyst. Du var aldrig något högljutt barn.
Det jag berättar låter som något det inte är: ett minne. För jag vet inget om omständigheterna och inte heller vad jag egentligen upplevde, varken den gången eller de säkert otaliga andra gånger som jag lekte samma lek med min dotter. Ändå är det den här scenen som först uppenbarar sig när jag tänker tillbaka på de där åren då jag var ung nybliven far och 60-talet ännu inte hade trampat ur barnskorna från 50-talet. Förklaringen är på ett sätt enkel: händelsen finns på bild. Just den här gången stod mamma tillhands med kamera och svartvit film. Allt fotot betyder för mig i dag har tillkommit i efterhand. Och det är en hel del. Det har blivit en förtätning eller knutpunkt där bilder från en förlorad tid flyter samman.
Att minnet sviker är ingen nyhet. Vi minns selektivt, vi minns ofta fel, och vi förser det erinrade med nya betydelser. Trots detta utgör det stommen i varje livsberättelse. Minnet säger: jag var där. Men i själva verket ligger det nästan alltid något slags raster mellan oss och händelserna som skapats av andras berättelser, andras röster, andras bilder. Ibland hjälper en representation, t ex ett foto, oss att aktualisera något vi glömt. Men det omvända är också möjligt. Bilder kan dölja, fungera som täckminnen. Eller också mattas den ursprungliga upplevelsen av med tiden, vilket bäddar för en situation som den jag just beskrivit där representationen lägger sig över minnesluckan och ersätter upplevelsen av hur det var.
Filmvetaren Annette Kuhn har skrivit en liten bok om minnesarbete med hjälp av fotografier. I boken, som har den eggande titeln Family Secrets, liknar hon det förflutna vid en brottsplats. Det är för alltid borta men har lämnat spår efter sig som gör det möjligt att rekonstruera vad som hände. I hennes fall är spåren foton – mest familjebilder, men också bilder av offentliga händelser. Och de sätt som dessa olika bilder smälter samman på i minnet är något av det mest intressanta med Kuhns bok.
Ju längre man läser, desto mer råkar begreppet ”minnesbild” på glid. Ställd inför två offentliga representationer från andra världskrigets London, ett foto och en dokumentärfilm, upplever Kuhn att hon känner igen det som visas fast hon själv föddes först efter kriget. Kan man komma ihåg något utan att själv ha varit närvarande? Kuhns förklaring är att element från dessa båda representationer smält samman med andra, personliga minnesbilder och satt tidens flykt ur spel. Och hennes slutsats är att vi kanske bör föreställa oss minnet, inte som ett arkiv över vad som varit utan snarare som en position eller ett perspektiv vi anlägger i nuet, och för nuets skull (”as much for, as much as in, the present”).
Vilket för mig tillbaka till mitt fotografi, mitt perspektiv. Det är många känslor den där bilden sätter i rörelse. Saknad, naturligtvis. Men det är inte så enkelt att jag saknar åren som gått sen dess eller just den tiden. Jag granskar inte fotot för att återuppleva något särskilt tillstånd eller försjunka i bitterljuva känslor. Snarare för att söka försoning. För fotot rymmer också en portion skuld, som handlar om att inte ha varit närvarande så mycket som jag borde, och så som bilden lögnaktigt tycks påstå att jag var. Figuren i mockajacka är en tom plats som jag nu försöker fylla ut. Han var alltför upptagen av allt som hände runtom och så småningom skulle forma bilden av 60-talet – studier, kärlek, poesi, musik, politik. Jag tror inte han såg hur liten hon var. Det gör jag nu. Och för att jag kan se det har fotot blivit en skatt som jag vakar över och inte riktigt vet om jag vill rota mer i. Det förflutna är som det är. Och ändå inte.
Etiketter Annette Kuhn, faderskap, Klee, minnesbilder
april 30, 2008 kl 8:33 f m |
Kanonbra. Jfr också Paul Ricœurs magistrala utläggning Minne, historia, glömska, och Adam Phillips Close-Ups (finns på nätet). Phillips skriver bl a:
“Only by describing repeated actions as a defence against memory is the distance between the past and the present constructed. Repetition is the sign of traumatic history that must not or cannot be remembered as such; wherever there is repetition in the Freudian individual’s life there is, there has had to be, a breakdown in the making of history. Freud adds repeated action to the stock of available evidence of the past. Distancing – the mapping, in language and/or symptoms, of time on to space – is a prerequisite for psychic survival. And the personal past – re-presenting itself as dream, as screen-memory, as symptom or slip, as desire or repeated action – from a psychoanalytic point of view comes, as Mark Phillips says history writing should come, ‘as a family of related genres, rather than (as customarily) a simple unitary one.”
maj 3, 2008 kl 1:54 e m |
Intressant. Läs gärna http://jahaja.blogsome.com/2007/05/09/historieskrivning/
Får jag länka till dig, som Igor?
maj 6, 2008 kl 1:22 e m |
Nu har jag läst Dagermans novell, Den främmande mannen. Mycket obehaglig historia. Dagerman goes Kafka. Men ändå inte. Fantastiskt hur han lyckas fånga sådant som man känner igen på någon nivå och driva upp det till det nästan outhärdligas gräns.
Hör av dig när du har sett “Till världens ände”. Om du inte redan har.
maj 8, 2008 kl 7:50 e m |
Jag känner igen mig så väl. Det får två funderingar att poppa upp i huvet.
Finns det ett behov hos oss att ständigt omforma vår forntid utifrån vilka vi är idag; kanske för att vi utvecklas och vill vara någon annan nu än förr, och att vi då också måste rita om kartan hur vi kom hit? Måste vi ta oss rätten att vara våra egna kartritare, utrustade med ett stort suddgummi?
Den andra funderingen är hur detta kommer att förändras på grund av dagens digitala videoteknik. I dag filmas nära nog allt (eller som det heter: dokumenteras! “Älskling, kom du ihåg att dokumentera lilla Lisas skolpjäs?”) och kan ses exakt som det var. Då blir det svårare att rita om kartan. Eller så struntar vi i att titta på de gamla filmerna och suddar och ritar om likförbannat. Jag hoppas på det sistnämnda.