Kommentarer till Do you remember?

Av: Doc Stojevksij

Doc Stojevksij — Thu, 08 May 2008 18:50:44 +0000

Jag känner igen mig så väl. Det får två funderingar att poppa upp i huvet.
Finns det ett behov hos oss att ständigt omforma vår forntid utifrån vilka vi är idag; kanske för att vi utvecklas och vill vara någon annan nu än förr, och att vi då också måste rita om kartan hur vi kom hit? Måste vi ta oss rätten att vara våra egna kartritare, utrustade med ett stort suddgummi?
Den andra funderingen är hur detta kommer att förändras på grund av dagens digitala videoteknik. I dag filmas nära nog allt (eller som det heter: dokumenteras! ”Älskling, kom du ihåg att dokumentera lilla Lisas skolpjäs?”) och kan ses exakt som det var. Då blir det svårare att rita om kartan. Eller så struntar vi i att titta på de gamla filmerna och suddar och ritar om likförbannat. Jag hoppas på det sistnämnda.

Av: Eva Nygren

Eva Nygren — Tue, 06 May 2008 12:22:24 +0000

Nu har jag läst Dagermans novell, Den främmande mannen. Mycket obehaglig historia. Dagerman goes Kafka. Men ändå inte. Fantastiskt hur han lyckas fånga sådant som man känner igen på någon nivå och driva upp det till det nästan outhärdligas gräns.

Hör av dig när du har sett ”Till världens ände”. Om du inte redan har.

Av: Eva Nygren

Eva Nygren — Sat, 03 May 2008 12:54:47 +0000

Intressant. Läs gärna http://jahaja.blogsome.com/2007/05/09/historieskrivning/

Får jag länka till dig, som Igor?

Av: Sven-Erik Klinkmann

Sven-Erik Klinkmann — Wed, 30 Apr 2008 07:33:35 +0000

Kanonbra. Jfr också Paul Ricœurs magistrala utläggning Minne, historia, glömska, och Adam Phillips Close-Ups (finns på nätet). Phillips skriver bl a:
”Only by describing repeated actions as a defence against memory is the distance between the past and the present constructed. Repetition is the sign of traumatic history that must not or cannot be remembered as such; wherever there is repetition in the Freudian individual’s life there is, there has had to be, a breakdown in the making of history. Freud adds repeated action to the stock of available evidence of the past. Distancing – the mapping, in language and/or symptoms, of time on to space – is a prerequisite for psychic survival. And the personal past – re-presenting itself as dream, as screen-memory, as symptom or slip, as desire or repeated action – from a psychoanalytic point of view comes, as Mark Phillips says history writing should come, ‘as a family of related genres, rather than (as customarily) a simple unitary one.”