-Jösses, sa farsan, har du sett på maken? Också han hade fått korn på skylten när han baxat sig ur bilden. -Man kunde tro man hade hamnat i Vilda Västern! Det är ju rena farsoten som det amerikanska sprider sig!
Han uttalade ”amerikanska” med kort a i mitten.
Nu var han pigg som en mört. Att reta sej på jänkarna satte fart på honom… han fortsatte grumsa medan vi tog oss in i cafeterian. Sen försvann han i riktning mot toaletterna och jag började köa vid disken. Det var fullt med folk därinne. I ena hörnet höll ett gäng ungdomar på med spelautomater som förde ett jävla liv. I det andra, under en skylt där det stod ”Pub”, kastade några stadiga bitar dart. Det verkade inte vara ett långtradarhak, dom flesta såg ut som Svenssons på semester. Vid sidan om entrén hade nån riggat upp en fin gammal jukebox, men den var tyst och det satt en lapp ”Ur funktion” på den. Väggarna kantades av ramade affischer och foton. Vad jag kunde se föreställde allihop Elvis. Han log snett åt hela konkarongen ur sin oberörbarhet.
Dagens var pannbiff med lök. Jag tog en åt oss var, och var sin folköl. Vi lyckades hitta ett bord under tak därutanför och slog oss ner. Det kändes inte så tokigt att sitta still och lyssna på regnet och bilarnas sus mot asfalten efter maten.
Farsan pulade med DN:s söndagskryss. Med brillorna slokande på nästippen påminde Oskar Press starkt om en annan allvetare som ofta var ute och cyklade: Uggla i Nalle Puh. När man växte opp hände det inte så ofta precis att han blev sittande helt fredligt med egyptiska solgudar … då var det andra bullar! Rena Jekyll och Hyde! Var han på fyllan blev man beslagtagen. Då öste han ur sej om sin uppväxt… sludder och vrøvl … timme in och timme ut. Sånt sätter sina spår… jag tål inte storsnackare, jag slår dövörat till när dom kör igång… Efter ett tag började ögona stå ut som på en död torsk, kring munnen la sej en liten krans av vit fradga… man kunde inte låta bli att stirra på den där kransen… ju längre han höll på desto mer främmande kändes han. Försökte man dra sej undan kunde han försvinna hemifrån och sen visste man aldrig om han inte skulle vara ännu vrångare när han dök opp igen… det var en typisk lose-lose-situation. Ibland var man rädd han skulle få slag, men nix, farsan var stark som en oxe.
Som väl var hade han lugnat sej med åren. Somliga blir etter värre, dom liksom ilsknar till medan dom kroknar, och till slut har dom blivit elaka som anakoluter… Om pensionärerna i Helsingborg där jag jobbade ett tag berättades det att dom blev som förryckta när dom fick höra det var extrapriser på danska sidan Sundet. Djungeltelegrafen går och så samlas dom i hamnen… Lytta, blinda, dövstumma, sittande i rullstolar, haltande på kryckor eller käppar som döljer välslipade stiletter, stapplande i tunga Doc Martens-kängor med tåhättor av stål ockuperar dom färjestationen och bildar kompakta murar framför insläppet som inte ens en fjärt skulle kunna smyga sej igenom… några får förstås inte luft, dom pallar inte trängseln, börjar fäkta omkring sej, vänder opp ögonvitorna… ingen märker nåt, dom förblir stående tills portarna plötsligt slås opp och hela gamflocken börjar röra på sej… då hänger dom inte med längre utan dimper i golvet till höger och vänster… dom får vara glada om dom inte blir överkörda av nån rullstol och knäcker ett par revben! Men cirkusen har bara börjat. Nu gäller det att hugga åt sej ett bord i cafeterian, en tätposition i fikakön, en dito vid nån av kioskerna… Så ögona smalnar… tandproteser blottas… svordomar och käppar börjar vina i luften… Å hej och hå! Ett spräckt nyckelben här, en knäskål där… man kan också haka kryckan om smalbenet på en konkurrent, dom är bra till lite av varje dom där hjälpmedlen! Med bara armbågarna kommer man inte långt… en rullstol i knävecken och man kan säja adjö till specialerbjudandena om oxfilé för en hundring kilot och två liter kirsebær för tretti danska. Smack! En handväska bottnad med tegel i örat… Kras! En benprotes över näsryggen… Klick! Där blänker den första stiletten… Bårbärarna som färjebolaget hyrt in i förväg ränner i skytteltrafik… dom har fullt opp med att sköta sitt jobb utan att själva bli massakrerade… man kan inte klandra dom för att dom stoppar på sej en eller annan utslagen guldtand. Kaoset är obeskrivligt… det enda som tillfälligt kan avleda gamlingarna från att puckla på varann är ifall några ungdomar lyckats nästla sej ombord… dom blir det synd om! Dom väcker minnen… av sånt som gått förlorat… och det är farliga saker!
Sådär går det till i starten… sen slickar åldringarna sina sår en stund, och så börjar alltihop om när dom ska i land … och fortsätter i butikerna. Framåt skymningen återvänder dom överlevande med sitt byte… i triumf, fulla som ägg… en riktig heldag har dom haft! Och det är dom råaste, hänsynslösaste och vildsintaste av hela bunten. Så fungerar det naturliga urvalet… snuten vågar inte lyfta ett finger där dom drar fram.
Jag blev långsamt medveten om nåt som kröp på insidan av ena låret. Det var en liten orangesvart humla kavade runt med spretande ben och baken i vädret. Vad den nu höll på med. Jag försökte lirka in en servett under humletårna men det ludna krypet satte sej direkt på tvären och grabbade tag i jeansen för glatta livet. När jag envisades började det surra med vingarna på ett hotfullt sätt, så jag retirerade och såg mej om efter mer vapenkraft.
-Vad letar du efter? Farsan höjde ögonbryna och kisade.
-Det sitter en humla på låret.
-Säjer du det. Han sjönk tillbaka i Söndagskryssets famn. Ingen hjälp att hämta där. Farsan hade aldrig intresserat sej för insektsplågan. Han gav fanken i insekter. Dom fick stickas och bitas bäst dom kunde vad honom anbelangade.
Kniven! Där var lösningen. Försiktigt torkade jag den ren från brun sås och närmade den till humleröven. Krypet verkade aningslöst, så jag snärtade till. Svisch! Där for det till väders! Evigheten nästa! Belåten lutade jag mej tillbaka. Det var det. Om man skulle gå en vända…
-Tålig som en häst, läste farsan. Sex bokstäver.
-Enkelt. Stoisk.
-Hm. Kanske det ja.
-Jag går en sväng. Hänger du med?
-Nja… tror jag hellre gör krysset färdigt. Blir du länge borta?
-Nejdå. Vi ses.
Inne bland tallarna låg en vitkalkad länga med dörrar i massor. Det var väl rummen. En stig ledde vidare in i talldungen. Jag följde den. Det luktade gott i duggregnet. Stigen gick tydligen i en slinga, för rätt som det var stod jag vid vägbron och såg silhuetterna av köpcentret vi hade passerat framför mej. Som runda var det i kortaste laget, så jag bestämde mej för att knalla över.
Där såg ut som man kunde vänta sej. Standardsverige. Ett kringbyggt torg med bänkar av betong och några trän som kurade i mitten. Välkommenbanderoller utspända som skrik men knappt en levande själ. Det fanns post och bank och en fritidsgård, en pizzeria, ett fik, en pressbyråkiosk, ICA… Bolaget… Konsum. Bara kiosken och pizzerian höll öppet. Över bortre delen av härligheten ruvade ett gäng höghus. Man kunde få noja för mindre.
Det var på väg från kiosken jag upptäckte en dörr fullsmetad med affischer. Ovanför hängde en skylt som det stod Club 21 på. Jag stannade och skummade vad som bjöds. Söndag 24 … det var ju i dag. Insläpp 22. DJ Death. Tävling. Priser. Vem fan var DJ Death? Vadå för tävling? En suddig svartvit bild på en ensam figur i motljus med det långa håret som en gloria om huvudet. Det var det hela. En fritidsgårdsgrej? Nej… för sen start på kvällen. Kunde det vara en undergroundgrej …här ute? Tja… det var inte långt till huvudstan … Jag började bli nyfiken. 21 kanske var åldersgränsen neråt? Fanns det nån övre gräns också, eller släppte dom in 40-åringar? Vi kunde ju faktiskt övernatta på motellet, om det inte var fullbokat.
När jag kom tillbaka till motellet var allt sej likt bortsett från en liten detalj: farsan var försvunnen. En skånsktalande familj bredde ut sej vid där vi hade suttit och dom sa där hade varit tomt när dom kom för en stund sen. Så var det med det. Den gamle hade väl tänkt om och tagit sej en egen bensträckare. Jag slog mej ner så strategiskt jag kunde med uppsikt över vägen åt båda håll och väntade.
