Jag har en god vän i Danmark som lider av ett sextitalstrauma. Han kan inte komma över att han inte var på plats när allt hände. Känslan av att festen redan var över när han trampat ur barnskorna har blivit så ingrodd hos honom att den inte går att rucka på.
Henrik är kanske extrem men långt ifrån ensam. 60-talet är kung. Vi som var med i svängen har skapat ett ok som fortfarande tynger senare generationers axlar. Särskilt det politiska 60-talet, det som brukar förkortas ”68”, har väckt starka känslor. När diskussionen kulminerade vid 40-årsminnet denna vår producerade den enligt DN 80 nya böcker i Frankrike. Och några svenska. Själv har jag bara läst historikern Håkan Arvidssons vidräkning med den svenska sextitalsvänstern, Vi som visste allt.
Arvidsson var liksom jag aktiv i vänsterkretsar i Lund. Han har skrivit en sympatisk, lite sorgsen berättelse, som gör intryck av att uppriktigt vilja förstå vad som gick snett och inte spara på självkritiken. I sak håller jag genomgående med honom. Att döma av de intervjuer som publicerats i dagspressen är det framför allt nedvärderingen av demokratin som de förra aktivisterna med rätta tar avstånd från. Så också Arvidsson. Svårare har jag för bokens monologiska karaktär. Inte sällan tycker jag att efterhandsperspektivet, tillrättaläggelsen, tar överhanden över det levda. Vilket inte betyder att det saknas slående ögonblicksbilder. I en av de roligaste sitter Arvidsson ordförande vid det famösa uppsalamöte 1968 där ”rebellerna”, som var fanatiska maoister, oväntat tar makten över Clarté, anförda av den karismatiske Francisco Sarrion. Sessionen antar alltmer karaktär av de väckelsemöten Arvidsson bevistade under sin ungdom i Jönköping och kulminerar i att Sarrion kastar sig för hans fötter och ber honom att inte förhärda sitt hjärta. ”Med en plötslig klarhet”, skriver Arvidsson, ”insåg jag att han bad för mig, och jag minns att jag övervägde om jag skulle slå ned honom med ordförandeklubban. Det gjorde jag emellertid inte, även om jag nu anser att det var vad jag borde ha gjort.”
Bilden av den svenska vänstervågen har efterhand blivit rätt entydig. Sin politiska betydelse fick den inte via några partisyftande smågrupper utan genom rörelser som bars upp av internationell solidaritet, feminism och musik (Vietnamrörelsen, Grupp 8, 70-talsproggen). Men sextitalet var inte bara -68. Intresserar man sig för vad det tillfört senare generationer bör man inte stirra sig blind på politiska reformer. Framför allt gjorde det om på familje- och sexuella relationer, boendeformer, konsumtion, kulturella vanor och opinionsbildning. En föreställning om hur allt detta kunde hänga ihop får man i Peter Birros TV-melodram Upp till kamp. Leif Nylén, en aktivist med helt andra utgångspunkter än Arvidsson, urskiljer tre faser i det svenska kulturklimatets utveckling under 60-talet i sin bok Den öppna konsten: ”den estetiska avantgardismen i början av decenniet, ungdomskulturens rebelliska expansion i mitten, den politiska radikaliseringen mot slutet”. Med tillägget att ”i realiteten handlade det mer om överlappningar och sammanblandningar, även om polemiken ofta kunde vara våldsam”.
Man kommer inte ifrån de sociologiska förklaringar till den så kallade ungdomsrevolten som med tiden blivit allmänt accepterade: stigande välfärd, stora ungdomskullar, en fyrdubbling av antalet universitetsstuderande, många klassresenärer osv. Det har också blivit vanligt att betrakta revolten i psykologiska termer som ett fadersuppror. Om man med det menar att den i huvudsak riktade sig mot ett efterkrigssamhälle där moderniseringen stelnat i traditionens grepp har jag inget att invända. Så sett skvallrar 60-talets frenetiska sökande efter nya meningar, koder och sätt att leva om att den kulturella friställning som den tyske socialpsykologen Thomas Ziehe talat om inletts. Det innebar ett genombrott för tankar som i dag blivit livsluft: ”it’s not where you come from, but what you’re at” – att vi är individer med förmåga att välja hur vi vill forma oss själva och inte offer för något öde.
Dessutom, säger Ziehe, har vi på gott och ont blivit mycket reflexivare än tidigare. Inte bara vet vi mer. I det globala informationssamhället är allt redan tematiserat och förvandlat till bilder. Därför tar medierna också ifrån oss något: upplevelsens omedelbarhet. Jag tror inte att 60-talshajpen enkelt kan förklaras i termer av den hållits vid liv av en stor och inflytelserik generation. Lika bidragande har, från andra hållet, varit tillväxten i reflexivitet. I dag är det betydligt svårare att vara lyckligt naiv på det sätt man ännu kunde vara för några decennier sedan. Det har gjort dessa decennier till attraktiva måltavlor för nostalgiska projektioner.
En av den brittiska kulturteorins fäder, Raymond Williams, har kritiserat kulturanalysen för att favorisera ett förflutet tempus, som förvandlar det levda till något färdigt, en produkt snarare än en formativ process. Därmed, skriver han i Marxism and Literature, skiljs också det sociala från det personliga, med beklagliga följder. Williams motdrag består i att lyfta fram ett slags socialt kännande och tänkande som existerar i embryonal form, innan det ännu diagnosticerats, och som bl a kan observeras i språkliga skiftningar. Detta kallar han ”structures of feeling”, känslostrukturer. Känslostrukturer är systematiska, därför ”strukturer”, men samtidigt ”in process, often indeed not yet recognized as social but taken to be private, idiosyncratic, and even isolating”. Williams betraktar dem som sociala erfarenheter av lösningar framför allt på det nyas problem. Detta skiljer ”känslostrukturer” från närliggande begrepp som ”tidsanda” eller ”mentalitet” och gör dem särskilt intressanta om man vill förstå hur en strömning börjar göra sig gällande.
I ett Williams-perspektiv skulle man kanske kunna påstå att sextitalet började runt 1963. Vid decenniets mitt tycks föreställningar om ändlösa möjligheter ha slagit igenom på bred front hos västvärldens unga. Håkan Arvidsson noterar mycket riktigt sådana stämningar när han kommer till Lund 1965. Men en extatisk upplevelse av att finna världen ligga öppen framför ens fötter kan avlyssnas redan i tidiga låtar av Beatles eller Beach Boys. Med 60-talet framträder ett slags ny energi, en lättrörlighet som kom att göra gränsöverskridanden mellan liv, konst och politik, olika konstarter och medier, publiker och producenter, högt och lågt, lagligt och olagligt till regel. (Kanske uppstod en jämförbar känslostruktur i östblocket under de processer som kulminerade i murens fall 1989). Det rör sig om en optimism av ett helt annat slag än 50-talets, som inriktade sig på att lämna kriget och knappheten bakom sig och i begränsad omfattning ifrågasatte de konventioner som gällde i ett hierarkiskt samhälle där det fortfarande gällde att bli vuxen så fort som möjligt.
Jag tror det som spökar för min danske vän Henrik framför allt är denna optimism, som han bara kan ta del av indirekt, via bild, musik, litteratur och andra tidsdokument. Den kunde förstås inte vara länge. The Doors sjöng ”We want the world, and we want it now”. Punkens slagord var ”No future”.
