Längst bort på parkeringen stod en husvagn. Där förde några ett duktigt liv. Bortsett från serveringen fanns inte många ställen att leta på så jag drog mej närmare. Nån hade ställt upp ett bord bakom vagnen, fullt med flaskor och käk. Där satt folk och smorde kråset… och vid ena bordsänden tronade farsan. Han mådde prima, det syntes lång väg. Närmast honom häckade två små svarthåriga ungar. Farsan höll just på att visa dom sitt tändsticksknep. Han hade en bindvävssjukdom i höger hand som gick att operera men det hade han struntat i. Det var därför den var så krokig. Och mitt i handen satt ett litet hål där man kunde kila in en tändsticka. Genom att sträcka och böja på fingrarna kunde farsan få den att vippa fram och tillbaka. Han var stolt över sitt lilla trick… det gjorde alltid verkan. Nu också, ungarna skrattade så dom kiknade, dom höll på att ramla under bordet, en vuxen fick hugga dom i kragen och räta opp dom. Föräldrarna såg ut att vara sydeuropéer eller latinamerikaner, kortvuxna och knubbiga. Vid andra bordsänden satt en äldre dam och blixtrade med vita tänder, farmor eller mormor antagligen. En stilig kvinna med tjockt hår som fortfarande var kolsvart.
-Nämen hej, sa farsan, jag kunde väl tro att du skulle hitta mej… Det här är min grabb det, han heter Igor. Och det här är mina goda vänner Felipe och Juanita, dom är från Chile. Och Luisa här mittemot är Felipes mamma. Hon kan inte ett ord svenska.
Jag undrade förstås hur han blivit upptagen i gänget men det var inte läge att reda ut det nu. I stället blev det handskakningar laget runt. Jag tömde mitt spanska ordförråd och mumlade ”Mucho gusto”. Det gillade dom, Juanita hällde opp ett glas rött och Felipe tryckte ner mej på en campingstol och så skålade vi. Hyggliga prickar och bra på svenska visade det sej… fast när dom blev osams inbördes gick dom över till spanska. Felipe ursäktade sej med att det inte funkade lika bra att skälla på svenska. Äldsta grabben, vad han nu hette, hade redan lagt sej till med samma sträva röst som dom vuxna fast han inte kunde vara mer än 7-8 år.
Felipe och Juanita hade som så många andra chilenare kommit över som flyktingar efter militärkuppen 73. Nu hade dom hämtat farmor också för att visa henne Sverige. Husvagnen hade dom hyrt. Vi diskuterade vad hon borde få se tills jag kom ihåg att vi måste ha fatt i ett rum för natten. Det gick bra. Men nu började det bli sent och mina fältstudier väntade, så jag gav farsan en nyckel och bröt upp från sällskapet under ömsesidiga hedersbetygelser.
Jag har alltid berörts av musik. Det säjs att musiken för mänskor samman… så sant. När jag gick i gymnasiet rekryterade jag ett gäng som brukade skolka en dag då och då och träffas hemma hos nån med två arbetande föräldrar. Sen gick skivspelaren oavbrutet. I början var det modern jazz, Miles, Mingus, Coltrane, sen rock och pop, Stones och Beatles och Who. Ibland skramlade vi till en flaska som nån storebror köpte ut men det var musiken som var drogen… Vi växte så det knakade, men den öppnade dörr efter dörr så vi skulle få plats. Ute blåste det snålt… det kalla kriget rasade, det blev Kubakris… snart smäller det, tänkte man. Här gäller det att få opp värmen! Och musiken svarade och eldade under våra drömmar. Det finns nåt annat, sa den, du behöver inte bli som dom, farsan och morsan, why don’t you just f-f-fade away… Paradoxen är att musik för samman genom att skilja åt. Och det handlar inte bara om generationer. Tjejer, till exempel … dom var inte som vi, dom ville bara dansa. Eller ta alla töntar som fanns på plugget… vi var väl lika förvirrade som dom men musiken skaffade oss en cool fasad som dom saknade.
Dom där åren gällde det att hålla kvar. Sen skulle man göra lumpen och börja läsa. Bli vuxen. Det behövdes en motkraft. Och den fanns. Det måste ha varit 73 jag hörde en Stooges-platta första gången, antagligen Raw Power… rockens svar på Nietzsche. Stooges kom från slummen i Detroit, dom var vita men vräkte ur sej den vildaste, skitigaste, mest desperata ljud jag nånsin hade hört, och dom hade en kille som kallade sej Iggy Pop som sångare. Att döma av bilderna på skrivomslaget brukade han klänga omkring på PA-stackarna som en kålmask i makeup, lamébyxor och bar bringa medan han raspade fram rader som ”I’m the wayward son of the nuclear A-bomb”. Att jag hade kallats Iggy i gänget gjorde inte saken sämre. Vid det laget hade studentrevolten kroknat… det var uppförsbacke till revolutionen… och politik hade aldrig varit min grej… för många skägg och för mycket snack. Iggy sopade rent efter dom. Jag lyssnade på Iggy och pluggade, jag hade lätt för språk… började få ett och annat ströjobb som översättare… efter några år var jag inne i branschen. Och på den vägen är det fortfarande.
Men det jag håller på att berätta om hände på 80-talet och då var det andra tider. Thatcher och Reagan hade funnit varann och nu gällde det att satsa på sej själv. Iggy hade varit den första punkaren men nu var punken död, Ian Curtis var död och popscenen hade tagits över av synthesizers, professionella crossdressare och MTV. Inget var sej likt utom jobbet (då hankade jag mej fram som översättare) och kärlekslivet, och ingendera var nåt att skryta med om sanningen ska fram… På DN:s kultursidor gick en lång artikelserie om postmodernismen. Den sa att verkligheten höll på att upplösas i bilder, att det inte längre gick att tro på allmängiltiga berättelser eller nån personlig kärna, att det enda som återstod var ”språkspel”. För nu levde vi ”efter modernismen”… Deprimerande läsning. Höll jag på att bli gammal, passé, post? Jag gillade inte tanken på att bli avhängd och frånkörd. Och jag insåg där jag traskade fram i mörkret att det var därför jag på väg till en obskyr förortsklubb i förhoppning om att få höra nåt som kändes levande.
På torget körde några tonårskillar fram och tillbaka och stegrade sina moppar framför en klunga tjejer. Dom var förstås aldrig påtänkta som publik. I dörren till klubben stod en smal svartklädd typ med armarna i kors, Jag fick en ingivelse och flaxade med id-kortet utan att vila på steget. Han klev snällt åt sidan… Innanför satt två hårdsminkade brudar i nätstrumpor och kursade biljetter. Jag räckte över en mindre summa, blev stämplad på handen och tog emot en vit ansiktsmask. Normal procedur bortsett från masken. Om dom hade några synpunkter på min ålder var det inget dom skyltade med.
Bakom tjejerna hängde ett tjockt svart draperi. Jag trevade mej fram till en öppning och trängde mej igenom.. Musiken slog emot mej som en vägg, men bortsett från volymen kunde jag inte höra nåt särskilt med den, det lät bara … disco. Jag blev stående på nåt slags podium med räcken där folk hängde. Utan masker, så jag lät min hänga kvar om halsen… Framför mej gick en trappa ner till dansgolvet under den obligatoriska snurrande globen. Till vänster låg baren, till höger skymtade jag toalett- och garderobsskyltar. När ögona vant sej vid halvdunklet upptäckte jag också en pytteliten scen på andra sidan dansgolvet. Med geografin i ordning gick jag över till antropologin. Lokalen tog kanske 200 personer. Så många var det inte än i alla fall, men jag fick ändå armbåga mej fram till baren där en ensam kille i zebrarandiga brallor svettades med utportioneringen. Han avvek starkt från mängden, där var det helsvart som gällde… huvudstans alla depprockare måste ha letat sej dit. Jag beställde en vanlig stor stark och klämde in mej vid räcket där sikten var fri över dansgolv och scen.
Det blev ett ögonblicks paus. Sen drog musiken i gång igen, högre, hårdare, monotonare. Samtidigt studsade ett gogopar ut på scenen, två fosforescerande benrangel som hängde och slängde med lemmarna under var sin spotlight. Nu började grytan koka under mej. Plötsligt virvlade det av vita masker som ljuset från globen fick att lysa i kapp med alla vita armar… resten var en enda svart massa. Det var rejäla masker som dolde hela ansiktet utom mun, ögon och näsöppningar… vem som helst kunde stå och gnida häcken mot en och själv kunde man ta sej vissa friheter utan att behöva stå till svars om man var lagd åt det hållet. Men när jag såg närmare efter verkade alla köra sitt eget race, utan inbördes kontakt, som om dom var hypnotiserade. Efterhand började musiken äta sej in också i mej… immunförsvaret sviktade under trycket… men jag blev stående som en annan Sven Dufva.
Hur som helst försvann gogoparet efter ett tag. I stället började en projektor spotta fram svartvita bilder på en filmduk i rasande fart. Och det var inga familjefoton. Massgravar… Auschwitzoffer… Hiroshimaoffer… utmärglade barnlik… arkebuseringar… giljotineringar… hängda… styckade… lemlästade… en hel hög med vidriga prov på mänsklig kreativitet flimrade förbi varvade med bilder av Liemannen himself till tung hotfull musik. Jag började få svårt att andas. Men stammen nere i grytan verkade tycka det var vardagsmat… dom dansade på, om möjligt ännu mer extatiskt än förut… kanske dom var påtända hela bunten? Var det inte nån som skrek? Svårt att avgöra när basen får revbenen att vibrera… Där kom det igen… och plötsligt delar den ångande, gungande, klibbiga massan av kroppar sej och släpper fram en kille med bar överkropp som blöder som en gris ur ett vackert snitt tvärsöver kinden… men han bara ler, på övervåningen är ingen hemma… han styr kurs mot trappan… två andra killar hinner ikapp honom, lägger hans armar om sina axlar och försvinner ur synfältet. Musiken avbryts av en röst som uppmanar folk att lugna sej lite, bilderna slocknar, nåt stillsamt börjar ljuda ur PA-anläggningen. Skönt.
I nästa ögonblick blev jag medveten om en oro bakom mej. Två kostymnissar i trettiårsåldern passerade just genom draperiet. Den ena var en skallig, tuggummituggande best med ring i örat och sneakers. Han höll opp skynket för den andre, en yuppietyp med långt hår. Dom blev stående ett ögonblick, sen gick yuppien nerför trappan, korsade dansgolvet och försvann genom en sceningång. Det gick snabbt, golvet var i stort sett tomt, folk hade börjat fylkas i baren i stället.
Den skallige dröjde sej kvar på plattformen. Vaktpost, antog jag. Efterhand fick jag en obehaglig känsla av att vara iakttagen och vred på huvudet. Han var på väg åt mitt håll. Han ställde sej intill mej, lutade sej fram och sa nåt. Det gick inte att höra vad så jag kupade handen. Han skrek: -Har´e brunnit på ålderdomshemmet? Samtidigt skrockade han lite så jag skulle förstå det var ett skämt.
Jättekul. Men nu var det han som lyfte skrot till vardags och inte jag. Så jag svarade i samma anda:
-Nä, jag slängde en TV genom fönstret och rymde.
-Jaha du. Undrar bara. Du e ju’nte nån snorunge längre.
-Jag bara gick rätt in.
Han tuggade ett par vändor medan han funderade. Sen satte han munnen till mitt öra igen.
-Du e väl inte från nån tidning?
-Nej för fan, jag är… ungdomsforskare, och så blev jag nyfiken på affischen när jag kom förbi.
-Säjer du de.
Han pausade igen.
-Va heter du? Viggo… Jaha. Ja kallas Kenta. Vill du ha en bira?
Han väntade inte på svar utan tecknade åt killen i baren.
-Du festår, Viggo, den här klubben e’nte öppen för vem som helst… man måste va medlem, ja fattar’nte att dom släppte in dej. Men nu e du här och du verkar reko… du kan nog knipa käft om man ber dej vackert… eller hur?
-Absolut.
-Tänkte väl de… Han dunkade mej i ryggen. -Där kommer bärsen! Skål pårej, Viggo! On de house!
Hur det nu kom sej fick min sejdel lite för hög fart när vi klirrade… och där stod Kenta med bara handtaget kvar av sin medan ett gigantiskt fläcksystem bredde ut sej över T-shirt och kavaj. Gonatt! Han bara gapade medan allt stod stilla… jag hörde inte själv mitt bleka ”förlåt”… ölet droppade från hakan på honom… … det började susa i örona… nu jävlar! Men så ryckte det lite i hans mungipor och han la opp ett riktigt gapflabb medan han borstade av sej. Faran över! Jag fyllde på med en fals ters. He he…
-Ja jävlar, skrek han med ett stänk av beundran i rösten, du e’nte rädd om livhanken, Viggo!
