I somras var det kulturdebatt i pressen och P 1. Det handlade om högt och lågt. Inte precis färskmat, kan man tycka. Förläggaren Svante Weyler tog upp tråden i Expressen 15 augusti, och eld upphör blåstes, mer eller mindre, med Jonas Thentes blogg i DN den 27 samma månad.
Man kan undra hur många, och i så fall vilka, som fortfarande upplever gränsdragningen mellan hög och låg, fin- och populärkultur som relevant. Kanske är de fler än man skulle tro. Thente gör det inte för egen del, säger han, men han har ett bud på andra som gör det. Men det är inte de som (i likhet med debattörerna) kommer från finkulturen utan ”de populärkulturella”. ”Den inhemska finsekten Svenska Akademien höll för något år sedan ett stort seminarium om populärkulturen. Kan någon tänka sig en liknande hearing om finkulturen på Debaser? På svenska Animeklubben?”
Av debatten att döma existerar det faktiskt två läger. Egentligen är det väl underförstått när man talar om att blanda högt och lågt, om gränsöverskridande hybrider, om rörlighet mellan polerna. Samtidigt råder osäkerhet om skillnadernas beskaffenhet. Weyler är den ende som vågar sig på en definition av högt respektive lågt: producenter av högkultur har till avsikt att säga något väsentligt om världen, medan populärkultur visserligen kan säga något väsentligt, men i så fall utan avsikt… Som Clas Wahlin påpekar i sitt svar är en sådan bestämning på många sätt ohållbar.
I sin artikel tycker sig Weyler se hur det låga ”vägrar nöja sig med publiken och pengarna” och i dag kräver samma slags erkännande som traditionellt tillkommit det höga. ”Siffrorna från marknaden ger upphov till ett slags litterär auktoritet”, skriver han, och som följd därav krymper utrymmet i medierna, både för en konst som vill säga något och för en värderande journalistik. Upprätthåller inte kulturens institutioner en skillnad mellan högt och lågt, ”då vinner det låga”.
Weyler är i gott sällskap. Det är inte så länge sedan filmaren Roy Andersson skrev en bok om vår tids brist på allvar, som den hette. Och vid millennieskiftet hävdade germanistikprofessorn Andreas Huyssen att det låga redan vunnit kampen om själarna i Amerika.
Frågan är om sällskapet har rätt. Om det finns ett hot, hänger det inte samman (som Wahlin är inne på) med att ”det höga” i dag måste kvalificera sig för en marknad där det inte som förr kan förlita sig på draghjälp från skolor och universitet? Vad är i så fall priset?
Låt oss se på några tendenser i samtiden.
1. Även om högkulturen tenderar att framstå som en nisch bland många andra har den knappast spelat ut sin roll som valuta, varken på det professionella eller det vardagliga planet. Men valutans värde har relativiserats. Ett symptom är uppkomsten av uttryck som ”pretto”. Det karaktäriserar ett populärkulturellt sätt att närma sig högkulturen, som gör smak för det höga till något valbart, till stil. Det betyder att det höga kan vara ”inne” eller ”ute” alltefter konjunkturen.
2. Från 60-talet och framåt har mottagaren successivt ersatt konstnären som fokus för estetiska betraktelser. Att försöka förstå vad någon vill säga mig har underordnats frågan ”Vad angår det mig?” – den fråga som ligger till grund för populärkulturens existens. Liksom i fallet ”pretto” kan detta i sin tur antingen uppfattas som en tilltalande respektlöshet eller som en trivialisering, beroende på var man står.
3. Man kan invända att det publika intresset för konstnärer, inte minst författare, snarast tycks stegras. Men även detta kan relateras till en utbredning av populärkulturella receptionsformer. T o m Horace Engdahl har blivit om inte stjärna så kändis. Trenden avspeglas kanske tydligast i en växande marknad för biografier och, allmänt sett, ”liv”. Unga i dag, som fötts in i en medievärld där gränserna mellan representation och det representerade alltmer flyter, betraktar det som en bonus om något ”hänt i verkligheten”.
4. Det är inte bara receptions- utan också presentationsformer som står under förändring. De etablerade institutionerna lever under ett starkt siffertryck. Framför allt gäller det att ragga yngre konsumenter. Det öppnar för strategier som redan utprövats inom populärkulturen, som att satsa på unga skribenter med något slags subkulturell kredd snarare än, låt oss kalla det perspektivrikedom. Hittills är det framför allt för kvällspressen som rockjournalistiken varit en förebild. Men skillnaden mellan högt och lågt gäller också på kulturredaktionerna. Populärmusikforskaren Simon Frith gjorde för några år sedan en rolig karta över olika slags kritikers status på Sunday Times, där han skrev om rock under en period. Konst-, musik- (klassisk), teater- och litteraturkritikerna utgjorde eliten. Det skulle de förmodligen göra även i dag. Men ska man ta Weylers oro på allvar verkar rockkritikerna bättre rustade för framtiden. De kan sin nisch och lämnar den sällan, de behöver inte så mycket utrymme, de skriver ofta ohämmat subjektivt och impressionistiskt, de är goda berättare och språkligt uppfinningsrika = underhållande att läsa (jämför studien Rock Criticism from the Beginning).
Om det räcker även i andra nischer är en öppen fråga.
