När jag nu, långt senare, skriver detta snöar det stillsamt. Det känns bra även om det inte blir mycket av den, snön. Vintrarna är inte vad dom brukade vara. Inte heller det samhälle jag växte opp i existerar längre. Och väl är det, på många sätt.
I går frågade mina ögons ljus, mitt fyraåriga barnbarn Tessa varför man ska förstå allting. Jag blev nog svaret skyldig. Saker och ting är som dom är, gjort är gjort, det ena griper tag i det andra och så rullar det på. När allt kommer omkring har hela grunden för ens existens lagts av andra. Man blir bokstavligen utsatt i livet. Varsågod och ta för dej! Man väljer vare sej tid, plats eller föräldrar. Man bad inte ens att bli född. Man gör så gott man kan när man nu ändå är här, men man ska inte inbilla sej att man ”gör nån skillnad”, som det nu heter när man vill smickra nån. Dom flesta av oss är utbytbara och snart glömda. Fast det sa jag förstås inte.
Vad alla vill är att bli bekräftade. En gång när jag väntade på att kunna stiga av ett tåg blev jag tilltalad av ett fyllo i utrymmet mellan dörrarna. -Hörrudu, sa han, kan du säja mej varför man dricker? Jag gav honom ett ögonkast och högg till med ”För att glömma”. Ett litet ljus tändes i hans grumliga blick. -Säjer du det…
*
-Vänta, jag köper en ny, lovade jag och började bana mej väg till baren utan att vända mej om… Raska tag! Han kunde ju komma på andra tankar… mindre godmodiga… bäst att ta time out!
Medan jag väntade ändrade musiken karaktär och blev mer maskinell. En synthbas pumpade rått och monotont och spejsade fraser droppade ner här och var från diskanten. Sången lät vänta på sej och när den kom till slut var den bara några viskningar där det enda jag kunde höra var ordet ”house”. Det var det senaste på klubbfronten jag hörde, acid house, men det visste jag inte då.
Efterhand som dansgolvet kallade glesnade leden framför mej. Jag fick min öl och styrde stegen tillbaka mot podiet. Men Kenta syntes inte längre till, han hade gått opp i rök. Kanske hade yuppien dragit i väg med honom under tiden. Skönt, då kunde jag pusta ut lite.
Scenen var dimmig av rök som skiftade färg i ljuset av spottarna ovanför. Mitt i diset upptäckte jag en liten spinkig typ i vit T-tröja och blåjeans som rörde sej knyckigt i takt med musiken så det långa ljusa håret flög omkring ansiktet som i en schamporeklam. Var det DJ Death? Det kunde vara en tjej lika väl som kille under håret och den halva ansiktsmasken. Runt om stod ett gäng maskiner och då och då pluggade figuren in nån av dom så att en ny loop började köra. SIS SIS SIS SIS… RRRFSCHUIT! KAHÁR KAhár kahár… Och varje gång svarade dansgolvet med ett extra ryck.
Efter ett tag märkte jag att min öl stod orörd på räcket. Blicken hade fastnat på den där figuren. Det var sättet den rörde sej på som gjorde det… en sorts dans, men i så fall av en graciös spastiker, utan mönster, komplett oförutsägbar, men hela tiden i synk med musiken och ett sömlöst byte av skivspår och ljudpålägg. Det var som om nån skalat bort alla lager av hud, ben och bindväv så att man kunde se det nakna hjärtat bulta. KABOOM KABOOM KABOOM … Det var lika obscent som det var proffsigt, och effekten gick rätt in i mej. Jag måste bara komma närmare.
Så jag tog mej runt praktiskt taget hela golvet till sidan av scenen. Knappt hade jag tagit plats förrän DJ Death i en svepande rörelse rev av sej masken. Under den blänkte det vita ansiktet av svett och längre ner kunde jag se hur bröstvårtorna avtecknade sej mot det svettiga tyget i T-tröjan. En tjej… Sen frös hon över ett trumbreak… rätt opp och ner, bara händerna rörde sej runt, runt… vilade i sej själv med slutna ögon… så vacker hon var! När hon till sist slutade blunda försökte jag fånga hennes blick men den vandrade oseende över rummet… Se hit! Se hit, manade jag. Och så gjorde hon det… hennes blick stannade på mej, bara en mikrosekund, innan Nattmaskinen började spy rök och eld igen.
Det finns en dikt av Baudelaire som handlar om ett möte med en förbipasserande kvinna på en gata i Paris. Mötet är chockartat fast det enda som händer är att de utbyter blickar. ”Ett blixtsken… Så dödsmörkt! – Och ingenting sker” skriver Baudelaire. Nej, ingenting sker, det är det sorgliga, ”du som jag skulle ha älskat och som visste det”, kvinnan i hans dikt, går bara vidare liksom poeten själv. Världen har rämnat men allt fortsätter som förut. Så var det. I morgon skulle DJ Death vara försvunnen. Jag visste inte ens vad hon hette, kanske inbillade jag mej bara att hon sett mej, och även om hon hade gjort det var jag antagligen för gammal för henne… riktigt dåliga odds för en fortsättning.
Så släckte dom ner scenen. Applåder och visslingar. Discodunket satte i gång igen. Det hade jag fått nog av, så jag svepte min öl på stående fot och traskade ut i natten. Det var stjärnklart och månljust och fortfarande ljumt i luften fast klockan var närmare två. Örona ringde men rätt beskedligt, man kunde höra syrsorna fila. Inte en katt på vägen. Jag drog in syre för fullt och försökte vädra ut tumultet i bröstet.
-Pst.
Den kom från vägkanten. En viskning. Jag stannade och glodde ut i halvmörkret.
-Pst. Du där.
Det var nån bland buskarna. En tjej, lät det som.
-Vad är det?
Ett huvud stack opp. -Har du bil?
-Kanske det ja.
-Jag är i knipa. Ingen får se mej. Förstår du?
-Jaha…
-Kom hit! Ser nån dej på vägen måste dom ju undra vad du står där för.
Det lät vettigt. Jag tog några kliv ut i terrängen och rätt som det var började hjärtat dundra så det slog lock för örona. Var det inte hon? DJ Death, Nattmaskinens drottning, fast utan det långa ljusa håret? Tjejen framför mej hade kort och mörkt och såg totalt androgyn ut. Ändå var jag säker. Det var hon.
-Jag måste härifrån, fattar du? Kan du hjälpa mej?
Sjungande norrländsk röst. Extremt tydlig, man hörde varenda stavelse. Jag närmade mej min siren tills vi stod mitt emot varann. I månljuset var hon ännu vackrare.
-Snälla, säj nåt då!
-Varför just jag?
Hon stampade med foten.
-För att du ser schyst ut… räcker inte det? Vi kan inte bara stå här!
-Hör på. Om du vill så har jag ett rum på motellet inte långt bort. Du kan få min säng. Jag orkar inte köra nånstans i natt. För övrigt är jag inte ensam…
Hon tvekade. -Är det OK då? Men jag vill inte gå mitt på vägen. Kan du tänka dej hämta bilen och plocka opp mej i stället? Blinka ett par gånger så jag vet att det är du.
Jag ryckte på axlarna. -Som du vill. Vi ses. Halvsprang tillbaka, blodet forsade genom systemet, låste opp bilen, körde tillbaka, blinkade. I nästa ögonblick dök hon opp, slängde in en liten väska och rullade ihop sej i baksätet. Oj, hon måtte verkligen vara rädd… Men när jag parkerade på motellets baksida satte hon sej opp med en vinare i handen.
-En sängfösare kanske?
På andra sidan rumsdörren hörde man farsans snarkningar breda ut sej som ringar på vattnet. Jag förklarade hur det låg till och låste opp. Tände några värmeljus som stod på bordet, letade opp en korkskruv och ett par glas. När korken ploppade ur satte sej farsan opp och sa ”Va?”. Sen föll han tillbaka med en grymtning och raspade ett par gånger med tånaglarna mot väggen.
-Skål då.
-Skål.
-Jag såg dej på klubben. Fin föreställning.
-Tack.
-Ska jag kalla dej Death eller?
Hon drog på smilbandet. Det var rena soluppgången.
-Asch, det var bara ett artistnamn. För kvällen. Annars kallar jag mej Torch. Men jag heter Fiona. Det är ett italienskt namn… tror jag.
-Igor … Iggy. Ryskt namn. Igor alltså. Angenämt.
Vi skakade hand. Hennes var liten men fast, en ärlig, allvarlig hand. Det blev tyst en stund. Värmeljusen ritade små blinkande punkter i hennes pupiller och de gröna irisarna djupnade i färgen. Det syntes att hon samlade ihop sej, så jag teg.
-Jag vill inte dra in dej i nåt, började hon, inte din farsa heller, för den delen. Men jag behöver hjälp att ordna en sak… och nu letar dom antagligen efter mej, killen jag har bott ihop med och hans drängar. Det är han som äger klubben plus några andra ställen i stan där jag har dj-at. En av hans killar skulle ha kört mej hem. Och dom typerna är inte att leka med, tro mej. Dom menar allvar… I åratal har jag inte kunnat ta ett steg utan att den idioten höll ögona på mej. Pa-to-logiskt svartsjuk! Patologiskt! Men i kväll kände jag att jag hade fått nog, så jag bestämde mej för att rymma efter giget… bara sticka min väg!
Hon grävde fram en cig och tände den. Jag började dra örona åt mej. -En yuppietyp? Hon nickade, och jag berättade vad jag hade sett.
-Iovan kollar alltid att det går som det ska med affärerna… själv dealar han inte, det har han ett gäng småungar som gör.
-Iovan?
-Ja… han är jugge från början. Jag var bara 18 när vi blev ihop… men skit i det, problemet är att jag blev med barn… Hanna är fem nu och smart som jag vet inte vad. Och jag kan ju inte bara åka ifrån henne… jag måste åtminstone förklara att det inte är för alltid.
Hanna fanns nu hos Iovans föräldrar i en lägenhet i Farsta.
-Vi gjorde opp om delad vårdnad när vi separerade för ett halvår sen. Dom är snälla, Iovans föräldrar, men gamla. Och dom har inte en susning om vad han sysslar med.
-Vad vill du jag ska göra?
-Hjälpa mej så jag kan träffa Hanna en lstund… och kanske ge mej lift ut ur stan. Vart är ni på väg?
Jag förklarade. -Men träffa Hanna… det blir nog inte så enkelt. Om Iovan är lika misstänksam som du säjer räknar han säkert med att du tar kontakt med henne det första du gör.
Hon suckade. -Jag vet. Men det måste gå. På nåt sätt…
-Vi hittar på nåt i morron.
Det kom nåt varmt i hennes ögon och hon la handen på min. Jag kände en eldtunga löpa uppför armen, borra sej in i nackkotorna, slå följe med ryggraden, dela sej i bäckenet och ebba ut i tårna.
-Säkert att du vill?
Jag kunde sagt att jag ville göra vad som helst för henne men nickade bara. Ute ljusnade det redan. Såg ut att bli en fin dag… Jag kände plötsligt hur trött jag var. Och vid närmare påseende saknade inte Fiona ringar under ögona hon heller.
-Ska vi sova på saken?
-Har du några öronproppar då? Nick åt farsans håll. -Honom sa du inget om…
-Hade du hängt med om jag gjort det?
Jag började rigga rummets enda fåtölj medan Fiona försvann på toa. När hon kom tillbaka och såg resultatet brast hon i skratt.
-Du får aldrig en blund i ögona om du ska sova så. Kom och ligg hos mej i stället och håll om mej lite.
Jag gjorde som hon bad.
