Lagt märke till att det i dagarna firats 60-årsjubileum för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Eller har Nobelfesten lagt sig som våt ludd över uppmärksamheten?
Man kan tycka att deklarationen är utopisk som världen ser ut. Alternativt att den präglas av västerländska ideal. Ändå finns det antagligen inget dokument som är viktigare som rättesnöre för en formell jämlikhet mellan individer av olika kön, med olika hudfärg, kulturell, politisk och religiös tillhörighet. Genom sina anspråk på universell giltighet bidrar deklarationen till att definiera vad en människa är, eller kunde vara.
Men som många redan påpekat är jubilaren i fara. Det beror bl a på att den intensifierade jakten på energiresurser och förskjutningar i den globala maktbalansen har satt spår i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, där det ingår 47 medlemsstater av vilka flertalet är mer eller mindre maskerade diktaturer. Lisbeth Lindeborg har särskilt uppmärksammat lobbygruppen Organisation of Islamic Conferences bearbetning av rådets delegater, EU och nationella parlament i syfte att ”skydda islam”. Arbetet har haft vissa framgångar. Nyligen antog FN:s generalförsamling en HRC-resolution som förbjuder kritik mot islamiska stater, där kvinnoförtryck och inskränkningar i yttrande- och tryckfrihet är legalt. Kritik av religioner jämställs alltså med diskriminering av människor.
Men om det ser mörkt ut för de mänskliga rättigheterna beror det inte bara på en ny världskarta, utan också på hur västvärlden har hanterat motståndet mot deras giltighetsanspråk. Å ena sidan har man försvurit sig åt universella principer, å andra sidan lämnat plats för en identitetspolitik som markerar differenserna mellan olika grupper. Det är ingen lätt balansgång. Som Torbjörn Elensky skriver i sin kommentar till jubiléet är det bra om erkännandet av skillnader leder till ökad tolerans och förståelse för andra, men dåligt när man använder kultur och traditioner i syfte att åstadkomma ”en särbehandling som åsidosätter individens rättigheter till förmån för gruppens”. Västerländska intellektuella – och politiker, får man tillägga – har svikit sitt ansvar på den punkten, ”antagligen av rädsla för att sammanblandas med rasister”. De har misslyckats att ställa dem till svars som ”missbrukar postkolonial teori och maktanalys för att underbygga den egna maktutövningen och ogiltigförklara kritik från väst såväl som inhemska dissidenter”.
I praktiken är människors identiteter, som redan Strindberg visste, flytande lapptäcken av tillhörigheter (klass, kön, etnicitet, familj, religion, nationalitet, utbildning, yrke, ålder, livsstil, sexuell läggning etc). Identitetspolitikens antagande är att sådana sociala positioner också representerar bestämda sätt att erfara världen på och i förlängningen distinkta politiska och/eller kulturella gemenskaper. I We Gotta Get Out of This Place riktade cultural studies-forskaren Larry Grossberg redan 1992 en skarp i kritik mot sådana antaganden. Jag ska kort återge några av kritikens huvudpunkter. För det första: även om den kan ifrågasätta likhetstecknet mellan identitet och erfarenhet, tenderar identitetspolitik att fetischera skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper: ”Every group is different and that difference must be respected and accomodated before all else” (364). För det andra: eftersom det inte finns någon nödvändig koppling mellan ett visst erfarenhetsområde eller en viss social position och en bestämd politisk agenda, tvingas man gripa till ”falskt medvetande” eller liknande daterade begrepp för att förklara varför somliga inte tycks inse sina rätta intressen. För det tredje uppmuntrar identitetspolitiken lätt till föreställningar om att varje handling som utförs av en underordnad social grupp är ett autentiskt uttryck för gruppens sociala position och som sådan möjlig att hylla i motståndstermer. ”All subordination is evil; all subordinated groups are good!” (366). Slutligen har identitetspolitiken skapat en skuldens politik (”a politics of guilt”), enligt vilken ens sociala position avgör om man har rätt att yttra sig eller inte om ett ämne. Eventuellt kunde man komplettera med en fråga: Bidrar inte identitetspolitiken också till att skapa det som den talar om, dvs särart, även i sammanhang där förespråkarna i praktiken skulle vinna mer på att se sociala och kulturella fenomen i deras verkliga komplexitet?
Identitetspolitiken har lärt oss misstro allt fagert tal om ”människan”. Genom att gång på gång visa att bakom ordet döljer sig regelmässigt någon form av maktutövning har den stått i undertryckta gruppers intresse. Men samtidigt har den skapat ett tvång till politisk korrekthet, som icke-demokratiska krafter gärna rider på.
Kanske är det dags att sluta fega nu. I sista hand är vi faktiskt människor. Därför måste FN-deklarationen försvaras. Ibland kan det t ex vara nödvändigt att, som det brittiska överhuset, driva kampanjer med namnet ”One law for all”.
