Liza och ”sanningen”

Medan Israel än en gång tror sig säkra fred genom att föra ett krig som stöds av nationens stjärnförfattare, debatterar svenska kultursidor huruvida en kvinnlig journalist som skriver usla men bästsäljande dokumentärromaner har förbrukat sin kredd.

   Jag förstår inte uppståndelsen kring Liza Marklund. Att det var bloggvärlden som uppmärksammade hennes fall och inte den officiella offentligheten är värt att notera men lägger strängt taget inget nytt till den betydligt viktigare insats bloggarna stod för i samband med FRA-debatten. I övrigt har debatten sällan överskridit vanlig kändisjournalistik.

   I Marklund ser jag bara en entreprenör som trampat över gränsen. Tidigt uppfattar att läsarna begär mer ”verklighet” (något jag var inne på i inlägget ”Finsekter i kläm”), så hon gör en rip-off på uppslaget i Betty Mahmoodys gamla orientalistiska falsarium Inte bara min dotter, kallar resultatet för ”En sann historia” (men vet inte hur hon ska ha det i senare upplagor), spinner vidare på temat kvinnomisshandel i en inkomstbringande svit av böcker, får skit för att ha förvanskat det dokumentära stoffet i den första romanen och intar rollen av offer för ett mediedrev, trots att åtminstone hennes främsta kritiker Monica Antonsson tycks ha väl på fötterna.

   Det är intressant att kritiken, liksom i bloggvärlden, först så småningom får fotfäste i offentligheten. Man håller varann, och Marklund, om ryggen i det längsta. Och när det till slut väger över gör liberala feminister som kan se kvinnoförtryck i nageltrång en utryckning: författaren till Gömda har visserligen burit sig ohederligt åt, men det är hon inte ensam om i den litterära världen, och så driver hon ju en angelägen fråga. Framför allt är hon kvinna, och därmed automatiskt underordnad. Att hon trots detta haft framgång, om än inte på det litterära planet, kan vändas till debattörernas fördel, eftersom framgångsrika kvinnor ju som bekant väcker ont blod hos män. Kort sagt bör hon inte dömas för hårt.

   Jag skulle hellre vilja vända på resonemanget. One law for all. Alla som försöker sälja skitböcker med hjälp av politisk korrekthet, populära skräckscenarior och spekulationer i verklighetstörst ska ha på käften. (Synd bara att de är så många…)

   Till Hanne Kjöllers och Ulrika Kärnborgs försvar ska anföras att de också bidrar med fakta och uppslag i målet. Kjöller (DN 15.1) påpekar att bakom bortrövande av barn står i verkligheten i 60 % av alla svenska fall en svensk kvinna. Det finns ingen anledning att bagatellisera mäns våld mot kvinnor, men man kunde ändå påminna om att i majoriteten av alla fall av personligt våld är män både förövare och offer, kanske t o m diskutera hur produktivt det är att hamra in budskapet att män som sådana är farliga. Kärnborg (DN 18.1) lyfter inte bara fram det orientalistiska arvet utan påpekar också att Marklunds fall på intet sätt är unikt utan hänger samman med att gränserna mellan biografisk-dokumentär och ren fiktionslitteratur håller på att avprövas på båda sidor om skiljelinjen mellan högt och lågt, fast på diametralt motsatta sätt: på den låga sidan säljer man sig med sanningsanspråk, på den höga tonar man hellre ner dessa anspråk.

   Här rör debatten vid något som kanske borde intressera kulturkritiker mer än frågan om Marklund blivit rättmätigt uthängd eller inte. Är det inte så att det grundläggande problemet handlar om olika förväntningar? Att Marklunds breda publik begär en bokstavlig sanning, medan den mer skolade publik som dras till biografier accepterar de fiktiva drag som normalt tillhör genren och misstror alla anspråk på att kunna berätta hela sanningen?

   I vilket fall som helst tycks det vara så  att läsare på olika nivåer i dag sätter ett starkt värde på att ta del av ”sanna” berättelser. Varifrån, kan man undra, kommer nu detta intresse? Har det kanske att göra med en smygande osäkerhet om var gränsen mellan reellt och virtuellt egentligen går i ett genommedialiserat samhälle, snarare än i litteraturen? Någon?

 

 

Älska sitt jobb?

Djur har självbevarelsedrift, men hur är det med moderna människor?

Såg Forum på TV2 i går. Det handlade om stress. Man fick möta någon i farozonen, någon som redan hade bränt ut sig, forskare och professionella stresshanterare.

Slutsatsen var väl inte ny. Det är farligt att älska sitt arbete. Man blir lätt döv för kroppens varningsklockor. Det är ju så roligt. Framför allt kvinnor tycks tänka så.

Intressant blev det först när frågan ställdes vem som egentligen bär ansvaret om någon ”går in i väggen”, som det heter, med sitt jobb. Det är ju ingen som har tvingat personen i fråga att ta på sig så mycket…

För inte längesen hade de flesta arbeten tids- och prestationsmässiga ramar. Uppgifterna var sällan lustbetonade, självständiga eller kreativa. Men ansvaret var väl avgränsat, och man kunde ha en hel del kul med arbetskompisarna eftersom tempot var lägre och alla satt i samma båt. Stötar utifrån drabbade organisationen, inte enskilda medarbetare. Och man behövde i allmänhet inte ta jobbet med sig hem.

Vi var individer som medborgare, dvs som politiska subjekt, och naturligtvis privat, för familj och vänner. Men på det ekonomiska planet reglerades arbetskraftens värde i huvudsak kollektivt, och konsumtionen följde fortfarande tydliga klassmässiga mönster.

Sedan upptäckte marknaden att en organisation blir effektivare om den engagerar sina medarbetare genom att ge dem större ansvar – inom rimliga ramar, förstås. I dag är det självklart att man ska göra karriär. Inte säga ifrån. Tänka på sin anställbarhet. Se över sina nätverk. Skapa sig ett varumärke. Kanske konsultera en karriärcoach. Kort sagt betrakta arbetsmarknaden just så, som en marknad där det man säljer är sig själv, oavsett om man jobbar med ting eller människor, i privat eller offentlig sektor. Inte längre bara sin arbetskraft.

Många jobb (särskilt traditionella kvinnoyrken) bygger på relationer, på att man gör något för andra, oavsett om man tjänar på det eller inte. För relationer finns inga gränser. Det är bra ur organisationens synpunkt. Det är också bra om man har vad marknaden kallar ”personliga nätverk” (i motsats till ”professionella”), eftersom det avlastar individen så att han/hon presterar bättre. Ännu bättre är det om man också ägnar sig åt friskvård på fritiden.

Om man hinner och orkar, vill säga. För individualiseringen har också betytt att umgänge med barn, familj och vänner inte ser ut som förr. Då ”livspussel” var ett okänt begrepp.

Kort sagt är vi på väg att frivilligt rationalisera våra liv i grunden för att få njuta av marknadens fördelar. Individualiseringen har blivit en helig ko. Att den valfrihet den erbjuder i slutänden innebär nya former för tvång tycks vi bära med jämnmod. I alla fall vi som hittills undgått att loserförklaras. Det är snudd på ett perfekt system.

Omställningen går inte smärtfritt. Men hav tröst: enligt Forum-expertisen kommer vi att vänja oss på några decennier.

Om vi vill.