Medan Israel än en gång tror sig säkra fred genom att föra ett krig som stöds av nationens stjärnförfattare, debatterar svenska kultursidor huruvida en kvinnlig journalist som skriver usla men bästsäljande dokumentärromaner har förbrukat sin kredd.
Jag förstår inte uppståndelsen kring Liza Marklund. Att det var bloggvärlden som uppmärksammade hennes fall och inte den officiella offentligheten är värt att notera men lägger strängt taget inget nytt till den betydligt viktigare insats bloggarna stod för i samband med FRA-debatten. I övrigt har debatten sällan överskridit vanlig kändisjournalistik.
I Marklund ser jag bara en entreprenör som trampat över gränsen. Tidigt uppfattar att läsarna begär mer ”verklighet” (något jag var inne på i inlägget ”Finsekter i kläm”), så hon gör en rip-off på uppslaget i Betty Mahmoodys gamla orientalistiska falsarium Inte bara min dotter, kallar resultatet för ”En sann historia” (men vet inte hur hon ska ha det i senare upplagor), spinner vidare på temat kvinnomisshandel i en inkomstbringande svit av böcker, får skit för att ha förvanskat det dokumentära stoffet i den första romanen och intar rollen av offer för ett mediedrev, trots att åtminstone hennes främsta kritiker Monica Antonsson tycks ha väl på fötterna.
Det är intressant att kritiken, liksom i bloggvärlden, först så småningom får fotfäste i offentligheten. Man håller varann, och Marklund, om ryggen i det längsta. Och när det till slut väger över gör liberala feminister som kan se kvinnoförtryck i nageltrång en utryckning: författaren till Gömda har visserligen burit sig ohederligt åt, men det är hon inte ensam om i den litterära världen, och så driver hon ju en angelägen fråga. Framför allt är hon kvinna, och därmed automatiskt underordnad. Att hon trots detta haft framgång, om än inte på det litterära planet, kan vändas till debattörernas fördel, eftersom framgångsrika kvinnor ju som bekant väcker ont blod hos män. Kort sagt bör hon inte dömas för hårt.
Jag skulle hellre vilja vända på resonemanget. One law for all. Alla som försöker sälja skitböcker med hjälp av politisk korrekthet, populära skräckscenarior och spekulationer i verklighetstörst ska ha på käften. (Synd bara att de är så många…)
Till Hanne Kjöllers och Ulrika Kärnborgs försvar ska anföras att de också bidrar med fakta och uppslag i målet. Kjöller (DN 15.1) påpekar att bakom bortrövande av barn står i verkligheten i 60 % av alla svenska fall en svensk kvinna. Det finns ingen anledning att bagatellisera mäns våld mot kvinnor, men man kunde ändå påminna om att i majoriteten av alla fall av personligt våld är män både förövare och offer, kanske t o m diskutera hur produktivt det är att hamra in budskapet att män som sådana är farliga. Kärnborg (DN 18.1) lyfter inte bara fram det orientalistiska arvet utan påpekar också att Marklunds fall på intet sätt är unikt utan hänger samman med att gränserna mellan biografisk-dokumentär och ren fiktionslitteratur håller på att avprövas på båda sidor om skiljelinjen mellan högt och lågt, fast på diametralt motsatta sätt: på den låga sidan säljer man sig med sanningsanspråk, på den höga tonar man hellre ner dessa anspråk.
Här rör debatten vid något som kanske borde intressera kulturkritiker mer än frågan om Marklund blivit rättmätigt uthängd eller inte. Är det inte så att det grundläggande problemet handlar om olika förväntningar? Att Marklunds breda publik begär en bokstavlig sanning, medan den mer skolade publik som dras till biografier accepterar de fiktiva drag som normalt tillhör genren och misstror alla anspråk på att kunna berätta hela sanningen?
I vilket fall som helst tycks det vara så att läsare på olika nivåer i dag sätter ett starkt värde på att ta del av ”sanna” berättelser. Varifrån, kan man undra, kommer nu detta intresse? Har det kanske att göra med en smygande osäkerhet om var gränsen mellan reellt och virtuellt egentligen går i ett genommedialiserat samhälle, snarare än i litteraturen? Någon?
Etiketter Betty Mahmoody, litteratur och sanning, Liza Marklund
januari 19, 2009 kl 11:04 f m |
ja… vad ska man säga… det hela vore inget problem alls om Liza Marklund inte hade lierat sig så hårt med makten… jag skrev en smula om det på min blogg… det här med sanningen… så klart det finns en sanning, men när allt blir ett politiskt projekt så går det före allt… också sanningen… vi har sett välden falla för att de förhöll sig så där lite politiskt-projekt-aktigt till sanningen och verkligheten… det bästa exemplet på senare tid är väl Sovjet…. och likadant förhåller det sig med kulturmaffian …. författarförbundets ordförande röstade senast med Fi… det skrev han själv om…. och då tycker han (vilket han också har sagt) att lögner är helt okej… för det politiska projektet går före….
januari 23, 2009 kl 10:12 e m |
Liza M ljuger för att nå framgång, vilket män alltid har gjort. Ansätts hon extra hårt just för att hon är kvinna?
Själv lade jag undan Gömda efter två sidor då jag tyckte att den är så fruktansvärt uselt skriven att jag inte pallade ta mig genom den.
Skulle en man tvingats kliva ner från ordförandeposten, som Mona Sahlin, pga en Toblerone? Knappast!
Jag tror att vi förväntar oss att kvinnor har en högre moral än män, klart att mamma inte gör fel. Det är intressant att diskutera.
Lizas litteratur är det inte.
januari 25, 2009 kl 9:41 e m |
Ett av problemen med Marklunddebtten är att den rör vid så mycket att alla kan få en skopa vatten på sin kvarn. Ann Helena, du reagerar på att Marklund ”lierat sig så hårt med makten”. Varför det? Hon har ju länge talat ur en maktposition. Och Doc följer Hanne Kjöller i spåren när du skriver att Marklund bedömts extra tuft för att hon är kvinna. Kanske det, men jag föredrar att tro att debattens intensitet har mer att göra med att hon för sina fans svikit vad de uppfattade som ett löfte i undertiteln till ”Gömda”, att tala sanning. Vilket gör det intressant att fråga sig varför ”sann” (i skiftande betydelser) har blivit ett så värdeladdat ord i samtidens kulturklimat. Vad i princip alla tycks eniga om är att Marklund gjort bort sig den här gången. Det får hon ta, kvinna eller ej (one law for all, tack).
januari 26, 2009 kl 1:07 f m |
Är du verkligen säker på att alla är eniga om att Marklund har gjort bort sig? Den debatt som till slut tog fart, gjorde det på grund av ihärdiga bloggattacker. Ett intressant fenomen som du berör i din text. Hur många har inte på grund av kommersiella eller ideologiska skäl slutit upp bakom Marklund?
Marklunds bok må vara usel. Klart är att den är en kommersiell jättesuccé. Klart är att den påverkat människors medvetande när det gäller de problem som tas upp i boken. Klart är också att inflytelserika personer har påverkats, vilket i sin tur också har påverkat politiken.
Jag har nu hunnit halvvägs i Monica Antonssons bok. Här avslöjas brutalt det cyniska spel som ligger bakom skapandet av projektet Gömda. Så går det ofta till vid så kallade realityberättelser tillkomst. Fantastiska historier som vore omöjliga i fiktiv form lyfter och blir attraktiva på grund av sanningsstämpeln.
Debatten i våra medier kom igång motvilligt och denna motvillighet präglar också själva debatten. Massmedierna kontrolleras och avger inga spontana kommentarer av vad som sker. Oviljan att verkligen ta itu med frågan om vad som hände när två män tvångstransporterades till Egypten, belyser tydligt hur medierna kalibrerar efter maktens intentioner.
januari 28, 2009 kl 9:09 e m |
Jag håller med dig, Igor, att fansen tycker att hon svikit dem eftersom den sanning hon utlovar är fiktion, men att man ställer högre krav på sanning från en kvinna/moder än en man. Fadersgestalter kan komma och gå, endast mamma består.
januari 30, 2009 kl 12:02 f m |
Vem sjutton är Liza Marklund? Är det en betydelsefull person på något sätt?