-Bäst du stannar här, sa jag till Fiona. Kommer strax.
Upprörda röster hördes på håll. Borta vid husvagnen var det en mindre folksamling. I mitten stod en lönnfet typ i min egen ålder med solbrillor och mustasch. En liten fettvalk trängde ut ur glipan mellan hans vita jeans och en svart T-shirt med nån slogan som jag inte kunde se eftersom han höll armarna i kors. Han lyssnade på Felipe som gestikulerade vilt medan han snackade. Bakom Felipe tryckte sej ungarna mot Juanita med stora ögon. Bordet var uppställt och farmor Luisa tronade på hedersplatsen precis som om dom hållit party hela natten. Det var det som var kruxet, visade det sej… man fick inte sitta på motellets parkering och käka, det skulle man göra på cafeterian… och ännu mindre fick man dricka vin där. Tänk om svenskarna började göra likadant… hur skulle det se ut?
-Ja har de från en säker källa, sa den lönnfete. Här dracks alkohol å fördes oväsen i går kväll. De e förbjudet. Fattaru? Parkeringen e ingen jävla camping! Som sagt… Ner me bordet bara å stick härifrån! På direkten!
Felipe var på defensiven.
-Vi tänkte bara… lite mat, sedan åka… Vi visste inte det är förbjudet… jag ber om ursäkt.
-Orrsäkt, härmade mustaschen. Du fattar visst långsamt… på direkten vare! In me kärring å ungar å iväg! Ska jag stava det för dej, spagge? Måste ja sätta en fot i röven pårej?
Han såg sej om efter bifall. Folk runt omkring nickade. Dom såg ut att gotta sej… så ska dom tas, svartskallarna! Ner med bommen innan dom hinner få över släkten! Jag såg Luisa knyta och öppna händerna om bordsduken.
Men innan jag hann röra en fena hade farsan hört nog och klev fram och ställde sej vid sidan av Felipe. Ögonbrynen gick opp och ner på honom som skutor i storm. Han var störtförbannad.
-Vad är det jag hör? röt han så saliven stänkte. Fascist! Krämarsjäl! Eländiga fetknopp! Dom här mänskorna är mina vänner! Fina mänskor, begriper du? Inte såna som du som det går tretton på dussinet av… tyvärr! Vad tror du dom ska tänka om oss svenskar nu? Va? Ta tillbaka det du sa! Och rör du ett hårstrå på min vän Felipe ska du få med mej att göra!
Han intog en boxarpose. Jag trängde mej fram: -Hörnu farsan…
Den lönnfete höll sej kall.
-Oj va rädd ja blir, sa han hånfullt. Ta du å lugna ner dej bara, farfar… de här angår inte dej. Blanda dej inte i!
Om det var nåt gubben ogillade så var det att bli kallad ”farfar”. Den lönnfete hade knappt hunnit till punkt förrän farsan tog ett kliv fram och hämtade opp en rejäl rallarsving från asfalten. Han missade förstås… var väl inte riktigt stadig på bena… och fortsatte av bara farten rätt fram mot fienden, som gav honom en knuff tillbaka. Mer behövdes inte för att farsan skulle tumla baklänges som om en tromb hade sugit opp honom, han var ingen tungviktare längre, Oskar, och dra med sej bordet som kapsejsade, vek sej på mitten och drällde all maten över honom. Juanita och ungarna till att gasta i himlens sky. Det tog bara nån sekund… poff! och katastrofen var ett faktum. Själv högg jag tag i Felipe så han inte skulle göra nåt dumt… det har man inte råd med om man är i hans position. Han var stark som en oxe och och jag hängde i för glatta livet medan han vrålade att han skulle ta livet av den där fascisten… strypa honom, gissar jag, han hade gått över till spanska. Säkert hade han löst uppgiften con brio. Hur som helst gjorde det nog inget gott intryck på dom bägge snutar som plötsligt fanns på plats.
Den gamle kravlade sej långsamt opp ur spillrorna av bordet och strök några spaghettiormar ur hårfästet. Dom lämnade ett ketchupspår efter sej som såg ut som en krigsmålning. Och när han föll hade han tydligen kört vänstra handen i en bytta som fortfarande satt fast som en udda boxhandske. Nåt slags dricka hade sköljt över grenen på byxorna så man kunde tro han pissat på sej, och när jag hjälpte honom opp i stående ramlade resterna av en ost från ryggen på honom. Inget att undra på att snutarna höjde på ögonbrynen när dom fick korn på honom… han såg verkligen ut som nåt katten släpat in. Dessutom luktade han fränt av ammoniak… det var väl osten, kantänka.
Men tro nu inte att missödet stämt ner gubben! Nej, så snart han kunde öppnade han språklådan igen, och inte skrädde han orden heller. Övervåld… samhällsfarliga element… kryptonazister… stridslust forsade ur honom medan jag borstade av honom så gott det gick. Folk pekade och grinade så dom vek sej dubbla. Så fick snuten sej en släng. Dom tyckte visst det var dags att komma nu? Var hade dom hållit hus innan månntro? Ute på en liten lusttur i den svenska sommaren? Det gjorde knappast Bill och Bull blidare stämda. Dom höll sej passiva… men så började Bill vädra lite i luften… och Bull hängde på… gubben osade, det gick inte att ta miste på… alkohol och ammoniak i skön förening! Snutögona smalnade… så upptäckte paret den våta fläcken i grenen och utbytte nya blickar… dom la ihop två och två… aj aj, nu var visst loppet kört!
Mycket riktigt… plötsligt hugger dom farsan under var sin arm och ber honom följa med. Dom ber Felipe också, och mustaschen, som pekar på farsan och förklarar att ”det var puckelryggen som la sej i”. Men han är tydligen bekant, för dom anlägger ett förstående tonfall. Jag invänder att Oskar är min farsa och att jag kan ta hand om honom. Men nix, här skulle anställas förhör… fallet måste redas ut… och förresten behövde han sova ruset av sej på stationen. Full som ett ägg så tidigt på dan… inte bra. Dom baxade in sin fångst. Farsan spjärnade inte emot direkt, men han höll inte käften heller. Nu hade han fått nytt vatten på sin kvarn. Korruption… rättsröta… pang! Där slog dörren igen bakom honom och kärran började rulla. Fan också.
Folksamlingen började skingras. Jag sökte opp Juanita och försökte trösta henne lite. Vi sopade opp dom sorgliga resterna av bordet och måltiden medan farmor satt och ruvade ungarna med oseende ögon. Sen letade jag mej tillbaka till Fiona.
Jag berättade vad som hänt. Det som intresserade henne mest var förstås nåt som jag inte haft vett att fråga: vart hade snuten kört Oskar? Men det tog bara sekunder innan hon hade räknat ut vilken station som låg närmast och letat opp numret dit. Jag ringde och jodå, där var han. Förhör pågick. Antagligen skulle han hållas kvar över natten… eventuellt var ett åtal att vänta. Jaha. Jag lämnade mitt namn och motellets nummer och rapporterade till Fiona. -Så vi får väl vänta, tyckte jag.
-Va? Du menar väl inte att vi ska lämna honom i en fyllecell över natten? Din egen farsa! Har du inga känslor i kroppen? Och varför anmälde du dej inte som vittne? Nej, hördu Igor, lite action om jag får be! Nu åker vi och hämtar honom så vi kommer härifrån nån gång! Och tar med lite rena kläder!
Hon hade rätt förstås. Det var bara att lägga i en växel.
5)
