Jag ser att Annika Norlin har öppnat en blogg om poptexter. Skulle någon tvivla på att orden betyder en hel del för rock- och poplyssnare är det bara att gå till http://waitingaroundtodie.blogspot.com/ för att få sig en tankeställare. På köpet får man en massa tips om värdefulla texter. Det är bloggens affärsidé.
Nu är rock- eller poptexter (jag tänker inte skilja dem åt) ett ämne som alla slags människor har synpunkter på, från fans som lär sig vartenda ord och kritiker som kryddar recensionerna med oneliners till kristna fundamentalister som ropar på censur och forskare som lägger pannan i djupa veck över Dylan. Därför är det lite synd att Waiting Around to Die bara vädjar till fans som vill utbyta guldklimpar. Jag saknar debatt.
Med tanke på att de flesta poptexter ändå är rätt likgiltiga och utbytbara mot varandra kan man undra varför de över huvud taget väcker så stort intresse. Ett skäl är väl att de bjuder på ett slags folklig poesi som är tillgängligare än tryckta dikter. Men ännu viktigare är kanske att när man vill få grepp om vad musiken ”handlar om” går man till orden. Dem kan man alltid prata om. Det är värre med musiken. Därför skulle man kunna misstänka att även om det är texten man refererar till, behöver det faktiskt inte vara den som har gjort störst intryck. Handen på hjärtat, skulle du läsa texten om inte musiken fanns? Kanske står orden för en totalupplevelse, som inkluderar både låten, andra låtar och diverse texter om artisten som man har kommit i kontakt med.
Hur viktiga orden egentligen är tror jag inte man kan säga något bestämt om. Det beror på vem man hör, vilket språk som används, vilket slags låt det rör sig om, i vilket sammanhang man lyssnar och inte minst på vem som lyssnar. Ballader, berättelser och rap inbjuder till ett fokus på texten som helhet. Men för många lyssnare och inte så få textförfattare är texten snarare detsamma som låtens ”hakar”, en titel, en refräng, någon slagkraftig oneliner.
Det finns två grundläggande sätt att se på rocktexter. Antingen betraktar man dem som dikter utan hänsyn till musiken. Då är de något man läser. Så presenteras de flesta texterna i Annika Norlins blogg. Eller fungerar de som ett slags talhandlingar, där orden inte går att skilja från det musikaliska sammanhanget. Då är de något man hör. Beroende på vilken utgångspunkt man väljer kommer man fram till rätt skilda svar på frågan vad en bra rocktext är. Det tänker jag visa genom att lägga fram och kommentera några förslag till kriterier, som man ofta hör när det pratas rock och pop.
1) En bra rocktext är en text som har sådana litterära kvaliteter att den kan läsas för sig själv.
Detta är en mycket vanlig ståndpunkt, dock inte alltid bland artister. Ray Davies i Kinks lär ha sagt: ”I was standing at the bar the other day and a guy came up to me and said, ’Ray, I like your songs, I think you’re a very underrated song writer, a poet really.’ So I hit him over the head with a bottle.” I botten ligger ett antagande om att texten är ett äkta uttryck för artistens medvetande som var nytt på 60-talet, då rocken upphöjdes från underhållning till konst. Det ledde till krav på egna, ”betydande” texter, begrepp som ”rockpoeter” och publicering av texter inte bara på skivkonvolut utan också i antologier, plus ett växande antal seriösa studier (enbart Dylan-litteraturen är numera svår att överblicka).
Men ska poptexter bedömas efter normer som lånats från bedömning av dikter blir det inte många som håller måttet. Inte heller är det säkert att textförfattare som sneglar åt lyrik når goda resultat. Kritikern Robert Christgau har hävdat att sångtextförfattare med ”djupa” ambitioner oftast bara kläcker en som-om-lyrik: ”Many rock lyrics sound like poems, especially to those who don’t read poetry, which is almost everyone”.
Jag menar inte att kriteriet ska förkastas men kanske bör läsbarheten hellre ses som en bonus. Risken är att man missuppfattar mediet om man har skriven lyrik för ögonen. I en sång tolkar ord och musik ömsesidigt varandra: orden styr lyssnarens tankar i en viss riktning, och musiken strukturerar dem, förlänger en stavelse här, förskjuter en accent där, framhäver vissa associationer och undertrycker andra. Sådana effekter kommer helt enkelt inte till sin rätt vid läsning. Ett exempel. I sång presenteras orden lineärt, efter varandra, medan läsning tillåter att man rör sig fram och tillbaka i texten. Den skillnaden spelar Kent med i refrängen till ”I stället för ljud”:
Fyll min mun med din
Fyll min tid med någonting
Fyll min mun med din
Alldeles för kalla tunga
Efter ”Fyll min mun med din” är det en liten paus i sången, tillräckligt lång för att man ska börja undra hur nu det skulle gå till. Raderna efter håller kvar spänningen, slutraden löser gåtan. Men den som läser kan ta in hela texten på ett ögonblick och hinner knappast uppleva någon gåta.
Här går jag över till några varianter av det andra synsättet: att poptexter är texter avsedda att höras.
2) En bra rocktext är en text som ”passar till artisten”.
Synpunkten kan verka självklar men har sina begränsningar: om Britney Spears beställer en sång blir väl sångens konstnärliga värde inte större för att den är specialskriven för henne. Musikaliskt sett har det sina fördelar; det melodiska registret kan anpassas efter artistens. När Springsteen sjunger ”The River”, spricker hans röst på en punkt där texten samtidigt når ett innehållsmässigt klimax. Men ”passar till artisten” tycks framför allt betyda att tematiken verkar förenlig med artistens image. I de fall där trovärdigheten står på spel är detta helt basic. Om lyssnaren förväntar sig tecken på ”seriösa avsikter” går det inte att säga vad som helst med anspråk på att bli tagen på allvar.
3) En bra rocktext är en text som ”passar till musiken”.
Liksom föregående är detta en vanlig synpunkt som kräver vissa förbehåll. Populärmusik utmärks av att lyssnaren förses med en massa överflödsinformation; ord och musik tas inte bara om, de säger ofta samma sak, fast på lite olika sätt. Men det utesluter inte spänningar, särskilt inte i svart musik, som gärna kombinerar klagande texter och dansanta rytmer. Här kunde man också diskutera valet av språk, inklusive den klassiska motsättningen mellan modersmålet och amerikansk engelska. Det brukar anses att orden tas mer på allvar om man sjunger på sitt modersmål, och så är det väl i allmänhet. Annars är regeln ju ”naturligare”, desto bättre. Fraserna ska inte pressas in i det musikaliska schemat och ordval och syntax inte avlägsna sig för mycket från vardagligt talspråk. Detta är en synpunkt man ofta hör från artister – kanske var det därför Ray Davies ville slå en flaska i huvudet på den som kallade honom ”poet”. Det som i slutänden gör texten till ett slags upphöjt tal är melodin, inte som-om-lyrik. Det är därför som många kompositörer värjer sig mot att tonsätta texter som redan klingar väl: det blir tårta på tårta.
4) En bra rocktext är en text som ”låter bra”.
Detta kriterium överlappar delvis det föregående. Det som låter ”naturligt” ligger, som många låtskrivare uttrycker det, ”bra i munnen”. I praktiken kan det innebära en förskjutning av lyssnarens uppmärksamhet från ordens betydelse till deras klang, så att de ”musifieras”. Det förklarar varför så många poptexter leker med nonsensfraser (”Tutti Frutti”). Annars är ju rim, särskilt slutrim, den vanligaste formen av musifiering i rock och pop. I en folklig föreställningsvärld betecknar rim fortfarande ”poesi”, och i rapestetiken utgör förmågan till många och oväntade rim ett avgörande kännetecken på rapparens ”skill with words”.
Språket kan dessutom musifieras genom den behandling sångaren utsätter det för. I många slags musik, som afro-amerikansk (jazz, rock och soul), tenderar den hörda texten att avvika rejält från hur den ser ut på papperet. Det stannar inte vid suckar, grymtningar, stönanden och utfyllnadsord; artister som James Brown lägger också till hela fraser, som adresserar uppförandesituationen. Vad man hör är inte så mycket en text utan mer en röst, som jobbar med ord som sitt råmaterial.
5) En bra rocktext är en text med lyckade ”hakar”.
Många gånger är det svårt att uppfatta vad en rocksångare sjunger, särskilt om det rör sig om ord på ett främmande språk och i ett högt tempo. Man snappar bara upp fragment av texten. För fans är det kanske inget större problem, eftersom det numera är så lätt att hitta texter utlagda på nätet. Men för alla andra gäller att vad man hör av texten ska vara betydelsebärande. Den måste ha några hakar, som sticker ut ur mediebruset, fångar uppmärksamheten och ger lyssnaren en ledtråd till vad sången ”handlar om”. Chuck D i Public Enemy har sagt: ”I don´t make records. I make titles”. Naturligtvis kan en lyssnare också stanna för andra formuleringar som slår an en personlig sträng. Annika Norlin är generös med sådana oneliner-förslag i sin blogg.
De flesta experter som yttrat sig i frågan är ganska eniga om att musiken (sound och beat) gör ett omedelbarare intryck än orden. Men frågan är vilka ord som experterna tänker på. Är det hakar, oneliners eller hela texten? Helt klart behöver orden i det första fallet inte alls vara sekundära i betydelse.
6) En bra rocktext är en text som uppmuntrar till reproduktion.
Precis som musik gör ord mera lättillgängliga tillåter orden, särskilt i förbindelse med en melodi, människor att ta till sig sånger för sina behov. Några fraser ur en sång är ett behändigt hjälpmedel att återkalla förflutna musikupplevelser. Men sångtexter har också förmågan att tala för människor på ett sätt som många finner mirakulöst: någon annan tycks ha kikat in i ens själ och gett röst åt vad man känner, fast bättre än man någonsin skulle kunna göra själv. Och så har man ju möjlighet att sjunga (eller rappa) med. Detta kriterium har inte nödvändigtvis något att göra med inneboende litterära kvaliteter men desto mer med hur texter kan användas av sina mottagare.
7) En bra rocktext är en text som förmedlar en motståndsestetik.
Mycket av det jag sagt skulle också kunna tillämpas på andra sånggenrer. Detta sista kriterium är mer ett försök att fånga något av det innehåll som från början ansågs skilja ut rocken från annan kommersiell musik. Rocken var i 60-talets ögon en populärmusik som kritiserade sin egen varukaraktär. Dåförtiden var det en paradox att vara både rebellisk och populär. I texterna tog det sig uttryck i en förkärlek för symboler för det ursprungliga och primitiva, det låga, det gränsöverskridande osv (för en utförlig provkarta se Simon Reynolds & Joy Press, Sex Revolts. Gender, Rebellion and Rock’n’roll).
Sen dess har det blivit en kliché att vara rebell i rock och pop. Formatet är begränsat och många iscensättningar av rebellrollen har blivit standardiserade och/eller daterade. Å andra sidan kan motstånd turneras i både estetisk och politisk riktning. Den franske musikologen Antoine Hennion menar att goda sångtexter både spelar med ”citatord” (klichéer) och ”nyckelord”, typ Dylans ”Idiot Wind”, som tillför texten något mystiskt och främmande. Motstånd kan bestå i punkens emfatiska nej till modernitetens välsignelser eller Annika Norlins uppgörelse med våldtäkt i ”Allt som är mitt”. Men det kan också ta sig uttryck i ett främmandegörande av vanliga tankefigurer som öppnar ögonen. Ta Smokey Robinsons ”I don’t like you, but I love you” – i mina ögon ett vassare försök att komplicera tänkande i motsatser än Håkan Hellströms “Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”.
