Förment objektivitet

Är det fler än jag som har problem med opinionsundersökningar?

Mitt intryck är att det dräller av dem. Och då handlar det ändå bara om dem som medierna slår upp.

Så skulle det knappast se ut om inte opinionsmätningar hade blivit ett tacksamt sätt att bedriva propaganda. I stället för att yttra egna åsikter beställer man eller rapporterar om en undersökning av vad som rör sig på djupet i breda folklager. Samtidigt utformas och/eller tolkas studien så att svaren kan bekräfta den egna uppfattningen. Att den ger sken av  folkets röst ökar dess förmåga att påverka.

Ett aktuellt exempel är Demoskops undersökning av opinionen i frågan om bonussystemets stöd hos allmänheten. Den presenterades 3.4 på DN Debatt under rubriken ”Kritiserat bonussystem har klart stöd hos folket”. Vilket också kablades ut över landet via TT. Artikeln ledde till två repliker i samma tidning 7.4. De kommer säkert inte att avsätta några spår (lika lite som den här bloggen). Men argumenten är ändå värda att föra vidare.

I motsats till TT-journalisterna har Ola Larsmo på DN Kultur läst Demoskops undersökning och påpekar inledningsvis att den bara har 1000 personer som underlag. ”Än värre är att jag ingenstans hittar det där svaret att en majoritet gillar bonusar. Vad det finns stöd för är tanken att man, oberoende av arbetsuppgift, ska få lön – inte bonus! – efter prestation, en åsikt som inte förvånar någon som arbetat på ackord.” Den intressantaste uppgiften är dock en annan enligt Larsmo, nämligen att en betydande majoritet (72 %) anser att löneskillnaderna i Sverige är alldeles för stora. ”Också 53 % av de moderata väljarna tycker det.” Vart tog nu den uppgiften vägen?

Chalmersprofessorn Peter Jagers kritiserar opionionsundersökningar generellt på DN Debatt. Han påpekar

• att vi ibland inte ens får veta vem som ligger bakom en undersökning, eller syftet med den

• att opinionsundersökningar gärna leder till pseudodebatter, eftersom oreflekterade åsikter tenderar att lyftas fram på bekostnad av en genomtänkt argumentation

• att själva undersökningen ofta utförs av någon instans som redan har en bestämd uppfattning i de frågor som tematiseras, och att det är svårt att undvika att de intervjuade listar ut vart det bär hän

• att undersökningar som ställer många frågor kring samma tema, vilket är vanligt, skapar utrymme för svar som åtminstone i vissa fall bekräftar undersökarens egen ståndpunkt

• att medierna då de presenterar undersökningen sällan ser till helheten utan väljer ut delresultat och då har möjlighet att lyfta sådant som passar den egna agendan

• att det därför finns skäl att varna för en situation där ”starka intressegrupper dominerar beställningarna av opinionsundersökningar och kan utforma presentationen av resultaten”.

Till detta skulle jag vilja knyta ett par avslutande reflexioner.

I dag lever papperstidningen, särskilt morgonpressen, under hot om utplåning. En kortsiktig lösning som diskuteras är att närma sig ett populitiskt tilltal à la kvällspressen. Det skulle ge billigare journalistik – men också undergräva den auktoritet som (än så länge) kvarstår. Som alternativ diskuteras att tvärtom satsa på det som morgontidningarna traditionellt varit bäst på, nämligen fördjupning. Men det kräver att läsarna visar sig villiga att betala för journalister som bl a ger sig tid att läsa opinionsundersökningar innan resultaten kablas ut.

Nyligen visade en sådan undersökning att Sverigedemokraterna är på väg in i Sveriges riksdag i september 2010. Det satte fart på medierna. Mest omskrivet har Kalibers wallraffande blivit och särskilt ”avslöjandena” av att SD:s sångkultur bl a inbegriper en visa som anses frossa i mordet på Palme (att den härstammar från MUF har den borgerliga pressen noga undvikit att kommentera). Men i sak har inget nytt framkommit. Det gör det egentligen inte heller i Pontus Mattssons reportagebok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” som utkommit mycket lägligt. I sin recension av boken gör Dan Jönsson några intressanta reflexioner kring detta som berör svensk politisk kultur. Han menar att SD attraherar genom att inte ha lärt sig spelets regler. Partiets politik är främlingsfientlighet och inget annat och att påtala det blir att slå in en öppen dörr. Etablerade partier som i smyg närmar sig samma politik riskerar att få dörren i ansiktet. Jönssons slutkläm förtjänar att återges ograverad:

I en opportunistisk politisk kultur, där partierna ständigt slåss om att anpassa sin politik till de rådande åsiktskonjunkturerna, är det något kusligt med en motståndare som strider omaskerad och därmed saknar angreppspunkter, ett parti som inte har någon ”dold agenda” att avslöja eftersom den redan ligger i öppen dag.

Vad de etablerade partierna är rädda för, tror jag, är att se sig själva blottade på samma vis. Sverigedemokraterna har blivit hela den svenska politikens mörka skugga.

Min poäng är enkel. Ju starkare inflytande opinionsmätningar får på politiken, desto större risk för det slags opportunism som Jönsson pekar på.

Ur Skrivbordsromanen #8

Det går inte att förneka: dom Goda Dagarna fanns.

   Jag sitter med farsan under ett träd. Han kisar mot solen och halsar en pilsner. Med ljudligt välbehag. ”Piló piló pilódikum, det spelar i mitt blod”, skaldar han. Han är uppfödd på nittitalisterna, särskilt Fröding och Karlfeldt, och när andan faller på spottar han ur sej oneliners som popcorn. Det är en God Dag, tidigt på sextitalet som fortfarande är som femtitalet, och vi är på hemväg från Franzéns lanthandel till sommarstället. Det var morsan som hittade det. Snart skulle hon börja jobba deltid och skaffa bil, men än så länge cyklade vi. Farsan trampade en svart rishög av märket Primo som han kommit över billigt. Sadeln stack opp som huvudet på en vadare. Ingen annan hade det märket. Det var han stolt över. ”Primo betyder den första och främsta”, brukade han påpeka.  

   Goda Dagar, det var såna som lät farsan vila från sina demoner. Problemet var att man inte kunde vara säker på hur länge en God Dag skulle vara. Rätt som det var kunde han ge sej av till stan. Sen hördes han inte av på nån vecka eller mer. Och när morsan och jag cyklade hem från sommarstället växte oron för varje tramptag… Så kom man fram och det luktade fan i hela lägenheten… inte bara instängt. Man sniffade sej fram till skafferiet… öppnade dörren… storknade… i skummet låg nåt som kanske ännu gått att tvinga ner för en vecka sen men nu var täckt av krälande vita larver. Hjärtat sjönk ner i knähöjd… nu visste man vad som var att vänta. Demon time, everybody.

   Om farsans demoner visste man allt. Därför skulle man förstå, förlåta och trösta. Klart man ställde opp. Men vad kan en tiåring göra när gubben låser in sej på toan och hotar skära opp handlederna … hans far skar ju halsen av sej vid Kreugerkraschen… med rakkniv… kvar blev fyra ungar och deras morsa. Och hon brukade råda enda dottern att hålla sej undan ”dom otäcka pojkarna”… påstod farsan. Men när allt kom omkring ville han leva… kom ut omsider och hade rispat sej lite … för syns skull… morsan höll sej kall men mej tog det ett bra tag att fatta att det var show.

   Men det var då det. Nu satt vi i bilen på väg norrut alla tre. Motorn spann, som det heter, och solen skötte sej. I baksätet snusade den gamle, ryckt ur snutens käftar, i hawaiiskjorta och fräscha shorts. Den slitna baskern fungerade som skärm mellan flinten och sidorutan. Hans stora näsa stack ut som ett flyttblock i ett eroderat landskap, skuggat av ett par enorma buskar till ögonbryn. Om det inte var ett monumentalt ansikte hade det i alla fall karaktär så det räckte. Jag sneglade på mej själv i spegeln. Rena barnrumpan trots skäggstubb och solglas.

   Men såna detaljer kunde inte dämpa euforin. Det här var absolut en God Dag. Farsan fri om än med vissa förbehåll, vi hade fått veta det kunde bli åtal av. Nå, den dagen, den sorgen… Och Fiona vid min sida målande naglarna. Million dollar baby.

   -Dagens hjälte tar igen sej, sa Fiona. -Han är riktigt söt med baskern på sned så där. Man ser ni är släkt.

   -Hur så?

   -Samma näsa … Aj!

   Jag nöp henne i låret. Strafen!

   -Om du inte körde skulle du få igen med ränta…

   Men det är just det jag gör, tänkte jag. Dessa stockholmare… dom tror att deras små holmar är hela världen… finns det nåt mera inskränkt än en öbo? jag bara frågar… där traskar dom omkring i dom osunda ångorna från det skitiga vattnet som långsamt stiger dom åt huvet… förvrider synen på dom… ger dom feber… storhetsvansinne… elefantiasis… Tänk bara på engelsmännen… läspande masochister som njutningsfullt vrider sej under klacken på en torykärring… eller dom vita australierna, ättlingar till brittiska straffångar… det är öbor i ett nötskal! Fast somliga överlever i hygglig kondition… med fin figur… grymt oppkäftiga förstås… men ruttna in i märgen kan man inte kalla dom… det finns öbor och öbor… rättvisa framför allt!

   Det rasslade till av nåt på min axel. När jag kikade i spegeln såg jag ett par små stickande ögon och en sniffande nos. För böveln! Fionas råtta hade kommit lös i limousinen! Här gällde det att hålla huvudet kallt.

   -Fiona, sa jag, please, din råtta klänger på mej. 

   -Oj då… jag måtte ha glömt att stänga buren ordentligt… Kom här Signe! Är hon inte söt?

   Hon la djuret mot sin kind. Nyss hade hon tyckt att farsan och jag var söta. Hur jag än ansträngde mej kunde jag inte se nån större likhet. Faktiskt var Signe rätt motbjudande i helfigur, utsträckt på Fionas skuldra, med sin fjälliga svans, sina spretande ben, sin hängbuk… herregud, hon var väl inte… hur många ungar kan en råtthona få? Horder, såvitt jag begrep… som i sin tur parar sej… tanken svindlade. Men så fick jag en idé.

   -Du, Oskar är en riktig djurvän… låt honom bekanta sej med Signe.

   -Nej för guds skull! kom det från baksätet … så var det med den sömnen! -Råttor förstår jag mej inte på. Och inte dom som har dom som sällskapsdjur heller!

   -Bläh! Fiona vände sej om och räckte ut tungan åt honom. -Gamle man, du skulle bara veta hur skönt det är med en råtta innanför tröjan när det är kallt ute.

   -Biter hon dej aldrig i tuttarna, undrade jag.

   -Ha ha ha. Typiskt manlig kommentar… hon biter bara främmande. Inte skulle du bita matte, Signe?

   Nu gjorde farsan comeback i samtalet.

   -Jag trodde det mest var såna där, va heter dom, ungdomarna… såna med indianfrisyrer… att det var såna som gick omkring med råttor. Flickorna alltså.

   -Du menar punkare. Fiona vände sej mot honom. -Vadå, vem som helst kan väl gilla råttor… du tror visst att alla som har en tam råtta är knäpp va? Men jag ska säja dej att råttor är jävligt smarta… mycket smartare än vi mänskor! Det är därför vi hatar dom1 Så ligger det till… vi tål inte att ett jävla djur kan vara klokare än vi… djuren, dom ska veta sin plats! leverera kött och mjölk! Vi gillar bara djur som vi kan kontrollera… och det går inte med råttor! Dom har sin egen vilja dom! Och vet du vad den går ut på? Att överleva! Det kan råttorna! Det sitter i generna på dom! Dom äter nästan vad som helst… blir fort immuna mot gifter… dom klarar av ett kärnvapenkrig! Så sega är dom… Folk tycker liksom, ä vafan råttor… dom är bara äckliga. Precis som du! Råttorna hör hemma i skiten, tycker dom. Men det kommer att bli råttorna som får sista ordet! Det kan ni hoppa opp och sätta er på!

   Hon flammade av stridslust. Men vi var slagna sen länge… för att inte säja tillintetgjorda.

-Hm, sa farsan försiktigt, i en ton som avslöjade att han var imponerad men inte hundraprocentigt vunnen för råttans sak… ifall man kände honom väl. Fiona överblickade slagfältet. Till slut bevektes hon av våra blottade strupar och drog ner farsans basker över ögona på honom i en överdådig gest. Case dismissed.

   Jag såg vi behövde tanka. Kanske äta nåt också. Så vi körde av och rastade, fortfarande i hög stämning. Det var nånstans norr om Uppsala. Sen rullade vi vidare med en blandtejp i spelaren. På låg volym för farsans skull. Han gillade inte pop och rock, och jazz tyckte han lät så deprimerande att han brukade gå ut om jag spelade nåt på radiogrammofonen därhemma.

   Det började skymma så smått när vi blev omkörda av en BMW som hade jävligt bråttom. Sen saktade den ner och la sej tätt framför, så tätt att man inte kunde undgå att läsa nummerplåten.

   -Shit. Fiona satte sej kapprak.

   -Vad är det?

   -Det är Iovans bil. Helvete!

   Jag kastade en blick i backspegeln och hajade till. Tio meter bakom låg en Landrover och föraren verkade bekant, han med. Inget tvivel, det var Kenta. Han flinade och gav oss fingret.

   -Kika bak, sa jag.

   Fiona lydde.

   -Fan, fan, fan! Hur har dom kunnat spåra oss? Vad ska vi göra? Hitta på nåt, Iggy!

   -Vad är det? undrade farsan.

   -Trubbel, farsan. Trubbel. Dom onda har hittat oss.

   Jag tänkte febrilt men till ingen nytta. Nu började BMW:n långsamt sakta farten, och med Kenta nosande i häcken var jag tvungen att göra detsamma. En utbrytning verkade för riskabel… man lattjar inte med en Landrover! Vi satt som köttskivan i en burgare. Jag började svettas i pannan. Fiona satt stel och rak och stirrade framför sej.

   Så blinkade BMW:n höger och körde ut på en rastplats. Kenta gav mej en liten puff. Jag hängde på… Och där blev vi stående på rad alla tre med motorerna i gång.

  Dörrarna på BMW:n öppnade sej samtidigt. På förarsidan klev det ut en skallig typ i skinnjacka som jag inte sett förut. På andra sidan sträckte Iovan på sej i kostym och rosa skjorta. Han verkade inte ha nån brådska. I backspegeln såg jag att Kenta satt kvar i Landrovern.

   Iovan tog ett par loja kliv och stannade vid Fionas fönster. Hon tryckte in låsknappen, la armarna i kors, fortsatte att stirra på ingenting. Han knackade på fönstret. Ingen reaktion. En gång till, samma resultat. Han sa nåt till den skallige som öppnade bagageutrymmet, fiskade upp en kofot och langade den till Iovan. Nu började det likna allvar.

  Fiona sa ”Skitstövel” och vevade ner rutan. Iovan la ifrån sej kofoten och kikade in. Han såg inte illa ut för en yuppie. Bakåtstruket tjockt svart hår, vårdad skäggstubb, bruna ögon, en bekymrad rynka i pannan. Inte särskilt gangsterlik heller. Och när han började snacka var det med den sortens röst som brukar kallas kultiverad.

   -Jag beklagar, sa han förbindligt och riktade blicken mot mej, men jag tror ni har fått med er nåt som tillhör mej.

   Världens filmreplik… den förstärkte känslan av overklighet… sånt här händer bara inte i Sverige!  Vilken fräck typ! Vem trodde han egentligen att han var? Nyss var jag rejält nervös, nu blev jag förbannad.

   -Hörrudu, sa jag, slaveriet är avskaffat, har du inte fattat det? Ingen äger en annan människa, vem det än är!

   Nu kvicknade visst farsan till därbak. -Bra talat, pojk, sekunderade han.

   Iovan log lite. Sen sa han stillsamt: -Du missförstår mej. Jag pratar inte om Fiona. Det handlar om nåt annat. En småsak som hon inte borde ha tagit med sej.

   -Vad då för småsak?

   Han smålog igen. -Fråga henne själv.

   Hon gav mej en snabb blick. Sen sa hon lågt: -Dra åt helvete, Iovan.

   -Vad har du sagt till dina vänner? Ska du eller jag berätta sanningen?

   Fiona återtog sin tidigare pose. Men händerna arbetade. Hon öppnade och knöt dom, öppnade och knöt.

   -Hörnu, sa jag. -Fan vet hur du lyckades nosa opp oss, men nu är det nog. Vad är det för skit du snackar? Det här är inte Vilda Västern!

   Iovan log igen. – Jag råkar ha en god vän på motellet där ni rastade. Han visste att jag letade efter Fiona och ringde mej. Jag beklagar, men jag kan inte låta er åka utan att hon och jag har klarat upp våra affärer. Ju förr desto bättre.

   Det blev tyst en sekund. Sen vände sej Fiona mot honom.

   -OK Iovan. Hon var hes på rösten. -Om du får vad du vill ha, låter du oss gå då?

   -Naturligtvis. Jag litar på er diskretion.

   Fiona lyfte upp Signes bur. Ett ögonblick trodde jag hon tänkte släppa sin råtta lös i Iovans plyte. Men hon bara räckte honom buren genom fönstret.

   -Den har dubbla bottnar. Det ligger i den understa.

   Hon såg rakt fram igen. Iovan lämnade buren vidare till den skallige utan att röra en min. Han stack in handen nertill, halade ut en nåt och räckte det till Iovan. Det såg ut som en Jiffypåse. Iovan skickade den tillbaka. Den skallige öppnade den och trevade med handen.

   -Är det allt? frågade Iovan.

   -Verkar så.

   -Det är det, jag lovar, sa Fiona. -Iovan… förlåt. Jag har varit dum.

    Iovan sa inget. Men han liksom bytte gestalt. Armarna började hänga rätt opp och ner som om dom väntade på en order som aldrig kom. Det ryckte i hans vältrimmade ansiktsmuskler och rynkan i pannan försvann. 

   Sen öppnade Fiona dörren och klev ut. Där blev dom stående mitt emot varann. Solen höll på att gå ner och det var så tyst att man kunde höra en syrsa fila i närheten. Och så gick Iovan ner på knä på asfalten med armarna utsträckta. Jag svär!

   -Fiona, sa han. -Jag kan inte leva utan dej. Fiona.

    Patetiskt? Inte alls. Tvärtom, det grep tag i en… det är vackert med romantik! Vi stirrade, farsan med gapande mun… han menade allvar, den där juggen! Och Fiona, min Fiona föll ner på knä hon med och kysste honom, och då stack den skallige två fingrar i mun och visslade, och Kenta klev ut och dom började vissla och applådera bägge två, och under andra omständigheter hade jag bidragit till familjelyckan jag med… men som det nu var kände jag inte riktigt för det. Av naturliga skäl… Faktum var att jag inte kände nåt alls. 

   Nu stod dom opp och parlamenterade. Iovan höll Fiona i båda händerna och nickade åt nåt hon sa. Sen drog han och den skallige sej tillbaka några meter. Fiona slank in igen bredvid mej. Jag undvek att se åt hennes håll.

   -Tro mej, sa hon ostadigt, jag ville inte att det skulle gå så här. Framför allt ville jag inte skada nån. Men det har jag gjort i alla fall. Jag har ljugit för dej, Iggy. Utnyttjat er bägge två. Jag tog chansen… och det smög sej.

   Hon la handen på mitt knä. Jag stelnade till och hon drog tillbaka den.

   -Jag har ingen dotter, sa hon. -Det hittade jag bara på… och det var fult av mej. Men jag behövde en startplåt om jag skulle börja om… och så visste jag att Iovan hade ett tablettförråd hos sina föräldrar… bara ifall att… Så jag snodde påsen. Blandat uppåttjack om du vill veta, jag skulle tro för tjufem-trettitusen, kanske mer…

   Hon gjorde en paus.

   -Jag ber dej inte förlåta mej… det är för mycket begärt. Men ni har varit så gulliga bägge två… så schysta. Det har verkligen gett mej mycket att träffa er… Jag har skitdåligt samvete, tro mej eller inte. Men jag kunde inte handla på nåt annat sätt… Likadant nyss. Först var det för er skull som jag gav honom grejerna, men när han låg där på knä kände jag att vi hörde ihop trots allt… lika barn leker bäst… Han behöver mej, och jag behöver honom om jag ska komma nån vart… det är en tuff bransch, musikbranschen. Jag önskar bara att du inte ska tänka för illa om mej bara… vem vet, vi kanske ses igen.

   Hon sträckte sej fram och kysste mej på kinden. Jag kände absolut ingenting. Så slank hon ut och gick bort mot Iovans BMW. Han höll opp dörren för henne. Och det var det sista jag såg av DJ Death, Nattens Drottning, Fiona.