Förment objektivitet

Är det fler än jag som har problem med opinionsundersökningar?

Mitt intryck är att det dräller av dem. Och då handlar det ändå bara om dem som medierna slår upp.

Så skulle det knappast se ut om inte opinionsmätningar hade blivit ett tacksamt sätt att bedriva propaganda. I stället för att yttra egna åsikter beställer man eller rapporterar om en undersökning av vad som rör sig på djupet i breda folklager. Samtidigt utformas och/eller tolkas studien så att svaren kan bekräfta den egna uppfattningen. Att den ger sken av  folkets röst ökar dess förmåga att påverka.

Ett aktuellt exempel är Demoskops undersökning av opinionen i frågan om bonussystemets stöd hos allmänheten. Den presenterades 3.4 på DN Debatt under rubriken ”Kritiserat bonussystem har klart stöd hos folket”. Vilket också kablades ut över landet via TT. Artikeln ledde till två repliker i samma tidning 7.4. De kommer säkert inte att avsätta några spår (lika lite som den här bloggen). Men argumenten är ändå värda att föra vidare.

I motsats till TT-journalisterna har Ola Larsmo på DN Kultur läst Demoskops undersökning och påpekar inledningsvis att den bara har 1000 personer som underlag. ”Än värre är att jag ingenstans hittar det där svaret att en majoritet gillar bonusar. Vad det finns stöd för är tanken att man, oberoende av arbetsuppgift, ska få lön – inte bonus! – efter prestation, en åsikt som inte förvånar någon som arbetat på ackord.” Den intressantaste uppgiften är dock en annan enligt Larsmo, nämligen att en betydande majoritet (72 %) anser att löneskillnaderna i Sverige är alldeles för stora. ”Också 53 % av de moderata väljarna tycker det.” Vart tog nu den uppgiften vägen?

Chalmersprofessorn Peter Jagers kritiserar opionionsundersökningar generellt på DN Debatt. Han påpekar

• att vi ibland inte ens får veta vem som ligger bakom en undersökning, eller syftet med den

• att opinionsundersökningar gärna leder till pseudodebatter, eftersom oreflekterade åsikter tenderar att lyftas fram på bekostnad av en genomtänkt argumentation

• att själva undersökningen ofta utförs av någon instans som redan har en bestämd uppfattning i de frågor som tematiseras, och att det är svårt att undvika att de intervjuade listar ut vart det bär hän

• att undersökningar som ställer många frågor kring samma tema, vilket är vanligt, skapar utrymme för svar som åtminstone i vissa fall bekräftar undersökarens egen ståndpunkt

• att medierna då de presenterar undersökningen sällan ser till helheten utan väljer ut delresultat och då har möjlighet att lyfta sådant som passar den egna agendan

• att det därför finns skäl att varna för en situation där ”starka intressegrupper dominerar beställningarna av opinionsundersökningar och kan utforma presentationen av resultaten”.

Till detta skulle jag vilja knyta ett par avslutande reflexioner.

I dag lever papperstidningen, särskilt morgonpressen, under hot om utplåning. En kortsiktig lösning som diskuteras är att närma sig ett populitiskt tilltal à la kvällspressen. Det skulle ge billigare journalistik – men också undergräva den auktoritet som (än så länge) kvarstår. Som alternativ diskuteras att tvärtom satsa på det som morgontidningarna traditionellt varit bäst på, nämligen fördjupning. Men det kräver att läsarna visar sig villiga att betala för journalister som bl a ger sig tid att läsa opinionsundersökningar innan resultaten kablas ut.

Nyligen visade en sådan undersökning att Sverigedemokraterna är på väg in i Sveriges riksdag i september 2010. Det satte fart på medierna. Mest omskrivet har Kalibers wallraffande blivit och särskilt ”avslöjandena” av att SD:s sångkultur bl a inbegriper en visa som anses frossa i mordet på Palme (att den härstammar från MUF har den borgerliga pressen noga undvikit att kommentera). Men i sak har inget nytt framkommit. Det gör det egentligen inte heller i Pontus Mattssons reportagebok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” som utkommit mycket lägligt. I sin recension av boken gör Dan Jönsson några intressanta reflexioner kring detta som berör svensk politisk kultur. Han menar att SD attraherar genom att inte ha lärt sig spelets regler. Partiets politik är främlingsfientlighet och inget annat och att påtala det blir att slå in en öppen dörr. Etablerade partier som i smyg närmar sig samma politik riskerar att få dörren i ansiktet. Jönssons slutkläm förtjänar att återges ograverad:

I en opportunistisk politisk kultur, där partierna ständigt slåss om att anpassa sin politik till de rådande åsiktskonjunkturerna, är det något kusligt med en motståndare som strider omaskerad och därmed saknar angreppspunkter, ett parti som inte har någon ”dold agenda” att avslöja eftersom den redan ligger i öppen dag.

Vad de etablerade partierna är rädda för, tror jag, är att se sig själva blottade på samma vis. Sverigedemokraterna har blivit hela den svenska politikens mörka skugga.

Min poäng är enkel. Ju starkare inflytande opinionsmätningar får på politiken, desto större risk för det slags opportunism som Jönsson pekar på.

Etiketter opinionsundersökningar, Demoskop, bonusar, Ola Larsmo, Peter Jagers, tidningsdöden, Dan Jönsson, Sverigedemokraterna