Med ”kidsen” menar jag inte ungdomar över huvud taget. Det är klart att dom som har det förspänt från början blir stämplade som läsare och skrivare i skolan. Jag tänker på alla dom andra, dom som utgör skolans underklass, förortsungdomar, arbetarbarn.
Som nybakad svensklärare jobbade jag en gång på en gymnasieskola med enbart praktiska linjer. Där gick, om jag minns rätt, blivande byggare, bil- och verkstadsmekaniker, elektriker, rörläggare, plåtslagare, målare, processtekniker, servitörer och kockar, affärs- och kontorsanställda. Fyra av fem var killar och etniskt svenska. I dåtidens arbetarklass var de som hette Nemed eller Mustafa ett fåtal.
Skolan var en gammal, rätt nersliten f d yrkesskola som låg i ett industriområde. De teoretiska ämnena fick man sparka i gång från scratch. Svenskan var inhyst i en skrubb. De skönlitterära titlarna kunde räknas på en mans fingrar. Trots det trivdes jag och stannade längre än jag hade trott. Det var kidsens förtjänst.
När jag nyligen rensade bland gamla papper visade det sig att jag hade sparat de gulnade bladen till en skrivuppgift, så jag läste om dem. Inslaget gick ut på att lära sig skilja på objektiv och subjektiv framställning och avslutades med att eleverna skrev om skolmaten, antingen renodlat positivt eller negativt. Gissa vilket som var mest attraktivt… Hur som helst förlöste uppgiften ett språk som jag dittills inte sett mycket av i skrift. Orsakerna ska jag inte spekulera i, men av texterna delar jag gärna med mig några utdrag.
De är genomgående utformade som kronologiska berättelser, men som ämnet kräver ligger tyngdpunkten på beskrivning. Att överdrifter är tillåtna har tänt fantasin och satt bildspråket i rörelse. Här är några prover:
Kön som ringlar över gården är som en folkhop som flyr skrikande, knuffande och sparkande undan en farsot.
Man skulle kunna tro att det är en lönkrog sen spritförbudet på 30talet i USA.
Vakten liknar varulven en liten klen luden typ.
Och stora flader möss hänger i taket och stirrar på en.
Bistik visst fan finns de men även dom fylda med maträster och det värsta är när man sticker in gaffeln i munnen kommer dom ut i örat så krogia e di.
Muggarna är gjorda hos verkstadsmekanikerna här på skolan.
Maten som levereras direkt från reningsverket sprider en behaglig odör i hela salen.
Potatisen får man dela med en luftdriven huggmejsel.
Såsen är proces tekniska linjens prover svavelsyra och dyligt. Fisk Ha Ha Ha den kommer från torsk kriget utanför island.
Och på Norra vägen finns en dörr som där står skrivet med stora bokstäver ”Magpumpning”.
Och ambulanserna kör i skuteltrafik.
Slut DUNK AHHH
Hos några individer händer så att bildledet tar överhanden. Jag återger en uppsats i sin helhet där verkligheten mer eller mindre upplöses i en karneval av muterade sinnesintryck:
Matkabinettet
För det första får man stå och vänta så det växer mögel i knävecken. När man står i kön så inhalerar man armsvett och tåfjams. Sen är det någon som tar en i arselet. Plötsligt öpnnas den grådassiga matkabinett dörren och man rusar som små, stora, långa, feta gamar till den så kallade sista måltiden. Där står man och ser den ena kärringen efter den andra, sneda och förvridna så dom liknar en morot som fått spetälska. Sen är det en liten fet gubbe som spriner runt och spelar Allan eller 007, vilket det är vet jag ej, men! Vad han skulle behöva är att ligga med huvudet i en myrstack och försöka räkna hur många myror som är kastrerade.
Potatisen den liknar mest en hamster som fått en hudsjukdom. Och den övriga maten är som en grävling som håller på att jaga en sork i en hästspillning. Mjölken är utspädd med destillerat råttgift. Brödet är som bönor som ligger och ruvar på en stekplatta och får fnatt. Smöret är inlagt med en infödings armsvett.
Omgivningen, miljön är densamma som ett pornografiskt säte för röda negrer. Man får liksom kramp i stortån och tummen så sprallar det i näsborrarna. Man skall inte tala om dessa frenetiska rapningar som kommer smygande genom atmosfären, stannar vid potatisen och slår en dubbel mollbergare och hamnar i mjölken med ett dovt plask som dämpas av en snoring. Man slänger ju förstås 9/8 av maten i deras snuskiga sopnedkast som mest liknar en utdragen gristarm som förlängts med en getnjure lappad med en duvhjärna. Kniv och gaffel existerar ej. Man får äta med tummen och stortån. Går inte det får man ta retur Landskrona-Köpenhamn, sen går det nog. Trapporna är hala av spy och spottavlagringar. Klarar man trapporna med att se någotsånär normal ut kan man kanske gå upp där nästa dag och försöka att bli objektiv.
Happy days With Matkabinettet
Klart kidsen kan skriva. Om dom får chansen.
