Jag minns fortfarande hur tyst det blev omkring oss. Som om nån rullat in oss i en heltäckningsmatta. Eller satt parentes om oss. Därute körde väl naturen sitt program med inslag av fågelkvitter, filande syrsor, kväkande grodor, vad vet jag. Min fjärrkontroll stod på Off. Men inne i bilen hördes minsta ljud knivskarpt: knäppet från farsans portfölj, ljudet av en kork som skruvades upp, vätska som skvalpade, en mun som svalde… Fyra klunkar, jag räknade till fyra. Och så började det osa Renat.
-Vill du smaka? Du kanske behöver en styrketår?
Jag skakade på huvudet.
- Har du tänkt på att om vi kör till närmsta polisstation och säjer dom har narkotika i bilen åker dom dit hela gänget. Va? Vad säjer du?
Jag skakade på huvudet igen.
Det klunkade där bak. En, två. Farsan harklade sej.
-Kvinnor, sa han, dom är finare av sej… men bara utanpå. När det kommer till kritan är dom djur dom också. Det måste man ha klart för sej. Annars står man där som du. Där blev du blåst, Igor! Där gick rullgardinen ner,! Utan vidare spisning… Erkänn bara! Du fattar ingenting… noll och intet! Du ligger nere i skoskaften och ruvar. I en bombkrater ligger du… Vad hände, frågar du dej. Hur kunde det gå så snett? Eller hur? Jag vet hur det känns, tro mej… har varit med om både det ena och det andra som du vet. Men jag har lärt min läxa! Samlat erfarenhet! Och erfarenheten är plåstret på ålderdomens sår. Hm… det lät bra! Kom jag på det själv? Hur som helst… lyssnar du? Vi män är drönare, Igor. Vi tror vi är herrar i kupan. I helsike vi är! Det är vad kvinnorna låter oss tro… att det är vi som styr och ställer. Men egentligen är vi bara underleverantörer. Vill drottningen svärma gäller det att hänga på! Utan kvinnokroppen ingen samhällskropp! Det är ur den livet spirar… även om vi hjälper till en smula.
Han tystnade. Men det var bara tillfälligt.
-Biologi, Igor, det har du aldrig varit nåt vidare på va? Eller hur? Vad hade du i slutbetyg? Inget att skryta med precis, kan man tänka! Men det är biologin som styr… hannarnas kamp om honorna… den sexuella konkurrensen, det är vad det handlar om! Har du tänkt på det? Typiskt att du skulle fastna för den där Sara som inte kunde få några barn. Även om hon hade sina goda sidor, jag säjer inte annat. Men nån kvinna var hon inte! Ja så ser jag på saken… och det begrep du visst till slut. Men har du blivit klokare med åren? Tveksamt! Knappast! Hur gammal är du nu igen? Nästan 40? Och så sitter du och sörjer över att en 20-åring inte vill ha dej. Vad hade du väntat dej? Hon är ung och yppig… full av safter. Och du har redan parkerat i den biologiska utförsbacken. Vet du att den manliga potensen når toppen före 20? Hur tror du din förslöade säd ska stå sej mot en yngre mans? Va? Ett sånt bagage kan man bara kompensera med gods och guld, och det har du inte heller.
Han tog en klunk till. I tystnaden fortsatte hans röst att eka i skallen. Rena tortyren. Jag orkade inte be honom hålla klaffen. I stället startade jag bilen och svängde ut på vägen. Farsan märkte ingenting. Han snackade på.
-Du borde tänka på vad det står i psalmen… ”Ingen hinner fram till den eviga ron Som sig ej eldigt framtränger”. Känner du till dom raderna? Nej, det gör du förstås inte, ungdomen lär sej väl inga psalmer nuförtiden… Dom är saken i ett nötskal! Av miljoner sädesceller är det bara en som når ända fram. En! Vilket slöseri, säjer du. Ja, somt faller på hälleberget. Men naturen vill vara på den säkra sidan! Här gäller det att fortplanta sej! Och det ger makten åt kvinnorna. Dom kan välja och vraka… instinkten styr dom mot den som är utsedd att bli far till deras barn. Utan att dom vet om det… Jag hade velat ha fler barn men din mor sa nej. Det vet du va? Vad hade jag att sätta emot? Kan du svara mej på det? Va?
Han gjorde en psykologisk konstpaus.
-Vet du vad jag har tänkt, Igor? Att du kanske inte vill ha barn egentligen… låter det konstigt? Du menar att det vill väl alla mänskor. Jag undrar det… Tror du verkligen det är en slump att alla fruntimmer du ger dej i lag med är hopplösa fall? Tror du det? Nej du, det är nåt kemiskt, nåt du signalerar. Och det snappar dom opp, fruntimren… Felet med dej, vet du vad det är? Du vägrar bli vuxen! Fast du snart fyller 40. Den där rockmusiken du hör på jämt… när tänker du växa ifrån den egentligen? Jag har funderat mycket på dej, Igor… vad är det du är rädd för? Va? Har jag varit en dålig förebild? Är det mitt fel? Så tänker jag.
Det blev tyst ett ögonblick.
-I alla fall kan du inte klandra flickebarnet för att hon ångrade sej… Det var instinkten. Hennes ofödda barn. När han juggen föll på knä så var det dom hon såg framför sej. Den vackraste synen i världen, Igor! Den kunde hon inte stå emot. Tyvärr, får man väl lägga till… Ja så tänker jag. Om det är rätt eller inte är inte lätt att veta… Nej, jag begriper mej inte dej, pojk. Varför vill du inte skaffa barn? Du är i alla fall inte lastgammal som jag. Och som skalden säjer, mister du en står dej tusende åter. Tänk på det!
-Och ditt jobb, fortsatte farsan. Du berättar aldrig nånting om vad du gör. Översätter medicinsk litteratur, var det så? Trivs du med det? Tjänar du nånting att tala om? Ska du hålla på med det hela livet? Va?
Där stängde jag av. Jag tänkte att jag måste i alla fall hitta nån annan plats att sova än i bilen. Det var det enda jag ville. Farsan snackade åtminstone inte i sömnen. Från höjden vi var på kunde man se ljusen tindra i ett litet samhälle en bit bort. Jag fick Per Martin Hambergs gamla sång ”Nu tändas åter ljusen/ i vår lilla stad” i huvudet. Det var skönt som omväxling. Jag svängde av och rullade snart utmed det som verkade vara huvudgatan. Inte en själ syntes till, men rätt som det var dök det opp en Bed and Breakfast-skylt utanför ett tvåvånings trähus. Jag lämnade farsan i bilen och knackade på. Efter en evighet öppnades dörren av en robust medelålders dam i nattrock som visade sej heta Sonja. Jodå, vi kunde få ett rum på ovanvåningen.
Så vi installerade oss. Farsan svajade betänkligt i trappan men tog sej opp, portföljen i hand, och slog sej ner vid ett litet bord med två stolar.
-Vill du ha en tuting? Han knäppte opp låset och lyfte ur en sjuttifemma. Den var halvfull. Varför inte? Bedöva sej och stupa i säng. Kunde det bli bättre? Jag hämtade två tandborstglas och han hällde opp utan att darra på handen. Men ögona började bli blodsprängda och han sluddrade lite när han sa skål.
Jag bemannade mej och tömde glaset i ett par drag. Har aldrig gillat ren sprit. Men det här var ett nödläge. Det smakade lika jävligt som jag hade väntat mej. Men värmde gjorde det. Jag sköt fram glaset för påfyllning.
-Ja dränk du dina sorger, Igor, sa farsan och hällde opp. Synd vi inte har mer. Det är skönt för skalder att få sova.
Han började snacka på igen. Och då kände jag det välla fram inombords. För helvete, farsan! Det räcker nu… jag ser hur du stretar för att nå fram! Det är bra så… det är bara det att det här är inte rätta tillfället. Gud hjälpe oss från såna tröstare som du… trösta har du aldrig kunnat… inte ens dej själv. Ska jag ta dej på allvar, vill du det? Sover du framför teven därhemma? Hur har det kunnat undgå dej att det föds för många ungar i världen och inte för få? Du kan ta din unkna socialdarwinism och stoppa opp den… Du kommer aldrig att fatta, aldrig. Det är en ny tid nu, farsan! Nu handlar det inte om att överleva utan om att leva! Det goda livet, farsan! Hur hittar man det? Det har du ingen aning om! Du har bara gjort som andra och det har du inte pallat. Enter the bottle. Men om man nu vägrar? Några måste väl få förbli snorungar och säja det som behövs: åt helvete med det gamla! Ner me’ t i skiten! För det är inget tryck i det gamla! Inget larrm! Det sveder inga vingar, det är bara boring! Dött! Stendött! Fatta att det inte är den Fiona du har sett som jag sörjer. Det är musikern, Hennes Majestät Snorungen… Henne hade jag velat ha barn med… fantasifoster. Såna som hon håller man inte fast, farsan! Jag skulle bara låtit bli att försöka…
Men jag sa ingenting. Bara drack och kände fyllan sprida sej i kroppen. Hörde knappt vad farsan sa längre. Men något måste det ha varit. För plötsligt öppnade sej en brunn framför mej, och när jag lutade mej ner såg jag ett rum med fördragna gardiner, en unge i en säng… en riktig bleknos… och två vuxna, på var sin sida om ungen. Som var jag.
Jag är 10-12 år och har lunginflammation. Den är inte att leka med. Tvärtom, läget är kritiskt, det har jag förstått av dom vuxnas halvkvädna visor. Man brukar inte dö av sånt, men är fallet misskött så… Det är det jag ligger och hörmorsan upprepa.
-Ahlström sa att fallet var misskött, upplyser hon farsan. Då är det väl han som har misskött det då! Jag har i alla fall inte gjort det… så det så! Oförskämt att säja på det viset… Och den ska vara läkare!
Händerna darrar lite när hon öppnar medicinburken. Det är en brun glasburk med gula kapslar i. Stora som barnfingrar är dom, det går åt ett helt glas vatten för att få ner en enda… och ändå fastnar dom i halsen så att morsan får dunka mej i ryggen. Det är för att jag inte är van än, tröstar hon. Annars är jag ingen svår patient, bara matt och lite dimmig av febern som inte vill krypa ner, jag hostar knappt längre, och det som bekymrar mej mest är att jag gör mina föräldrar oroliga. För dom har annat att tänka på också, vardan ska gå runt… alla vuxna är fulla av bekymmer, dom dras till dom som nattfjärilarna till fotogenlyktorna i sommarstugan vi skaffade i fjol. Men snart ska det vara förbi tack vare dom gula kapslarna som är nåt alldeles nytt, rena underverket enligt morsan. Så kallas dom också kungsmedicin. Det är nåt att tänka på att kungen käkar samma medicin som jag.
Det var doktor Ahlström som skrev ut dom gula kapslarna åt mej till slut när inget annat hjälpte. Antagligen är dom svindyra. Ahlström ser ut som en uggla i sina svartbågade brillor, håret är benat mitt på skulten, det ligger som limmat på ömse sidor om mittbenan. Han har fluga, och så luktar han cigarr och talar uppsvenska med hög röst. En gång, det var långt innan han misskötte fallet, nöp han mej hårt i kinden… sådär utan vidare. Jag är lite skraj för honom.
Nu öppnar jag gapet snällt som en kajunge och låter morsan stoppa in den stora gula masken medan jag famlar efter vattenglaset… Glp, glp… stjälper jag i mej en liter och känner hur den rycks med av floden så den kan borra sej in i systemet.
-Jag förstår inte var Igor kan ha fått sina dåliga lungor ifrån, hör jag farsan säja. Jag har redan sett att han fått i sej en hutt eller två. -En sak är klar och det är att dom i varje fall inte kommer från min släkt.
-Jaså minsann? Morsan går direkt till motangrepp. -Hur är det med din fine bror Edvin då… han som skröt med att han var A-student… dom betygen skulle jag velat se! Låg inte han på sanatorium för några år sen? Innan han blev hallick i Stockholm alltså… det har du själv berättat! Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus! Det borde du tänka på i stället för att springa ute var helg och låte mej sitta och vaka över pojken! Snygg far du har, Igor! Han har aldrig tänkt på nån annan än sej själv! Han skulle inte stanna hemma om du så låg för döden!
-Hördudu! försöker farsan. Hördudu… nu kniper du käft! Passa dej för att snacka skit om mina bröder! Om det är nån som gett Igor dåliga anlag så är det du och din släkt! Dog inte en av dina morbröder i lungsot kanske? Kan du förneka det? Jag skulle inte vara så styv i korken om jag var du… jag skulle använda små bokstäver när jag öppnade mun… mycket små!
-Hör på honom, Igor… hör på din far! Som han står och ljuger en rätt opp i ansiktet! Så det är min släkt du brås på, stackars barn… Men jag ska säja dej som det var att morbror Per hade inte alls tbc… han åkte till Amerika och bara försvann. Just det! Men din fine bror, han låg på Orup han… kan du förneka det? Inför pojken?
Rummet börjar gunga… det snurrar allt häftigare… Jag kniper ihop ögonen och sätter händerna för örona. Sluta, sluta, sluta! Morsan upptäcker det och höjer rösten.
-Titta bara så du plågar pojken… hur tror du han ska kunna bli frisk med en fyllhund till far som bara kommer hem för att ställa till liv och väsen? Att du inte skäms… känn så het han är! Att den inte börjar verka snart, den där medicinen! Om han inte klarar sej så vet vi i alla fall vems felet är, hör du det! Just det, gunstig herrns och ingen annans!
Hon bryter ut i tårar. Jag hör inte vad farsan svarar, vill inte heller. Det är ju mitt fel att dom bråkar. Allting känns blytungt och jag tar nästan till lipen själv. Jag skäms över att vara så svag. Om jag ändå var långt härifrån. Men det är jag inte. Jag sitter fast i ett hål och ingen ser mej.
Nu lyfter blicken och kikar upp ur brunnen. Jag är en kamera som ser farsan resa sej och fråga efter toaletten. Igor säjer att den ligger intill trappan. Kameran ser farsan slira ut genom dörren och följer efter. Han går ostadigt och kameran har svårt att hålla fokus när den följer efter. Vid trappkanten blir farsan stående och glor vilset först till vänster och sen till höger. Men kameran fortsätter rakt fram. I objektivet kommer farsans rygg allt närmare. Dom utstående vingarna växer.
