Ur Skrivbordsromanen #10 (slutet)

Det säjs att fantomerna kommer från dom djupa skogarna. Så sant. Mörker och tungsinne, det är skogen det. Inget är svartare än en granskog om natten. Det knäpper och prasslar och susar så det slår lock för örona. Vad det är som låter vågar man knappt gissa. Snart är man så skraj att man kan pissa på sej… Så vad gör man? Börjar snacka med sej själv, bara för att hålla det svarta på avstånd. Och innan man vet ordet av har man diktat opp en historia… med huvudpersoner, bipersoner, sidointriger… perspektivbyten… perversioner… polyfoni… allt man kan begära. Mörkret framkallar dille… av storslagna dimensioner.

Men så lätt kommer man inte undan. Mörkret står och väntar bakom varje gathörn. Mitt i storstan sköljer det över ett par ögon… zap! och nån får skallen inslagen. Av rädsla. ”Minns du”, säjer mörkret. ”Annars kommer jag tillbaka vid tillfälle.” Naturligtvis minns man… man har aldrig glömt, bara tänt några ordlyktor. Snackat på. Det spelar ingen roll om dom är rännilar som blinkar mot ljuset, bäckar som bubblar över sina bräddar, floder som dränker allt levande, historierna. När dom banar sej väg river dom med sej mörkersediment, hur obetydliga dom än är. Det är därför dom stora berättelserna knappt orkar röra sej… dom är stinna av skit.

*

Farsan kom aldrig fram till sina hemtrakter. I alla fall inte i detta livet.

Den där kvällen som jag berättat om rasade han nerför trappan till pensionatets bottenvåning i fyllan och villan och slog ihjäl sej. Så kom det att stå i polisrapporten, bara lite snyggare formulerat.

Själv har jag en minneslucka precis där det hände. Jag vet att jag talade om för farsan var toaletten låg. Sen är det tomt. Helt blankt.

Sonja hade hört bullret. Hon fick på sej morgonrocken i en hast och rusade ut i hallen där hon upptäckte farsans kropp och begrep vad som hänt. Hon blev med en gång säker på att farsan var död eftersom han ”stirrade så hemskt”. Jag måste också ha hört eftersom jag ”stod som fastfrusen” ett par trappsteg opp. Hon tänkte att jag måste ha fått en chock. Det var hon som larmade polis och ambulans. Allt enligt rapporten.

Det som etsat sej kvar i minnet är bilden av farsans ansikte. Han måste ha slagit i huvet rejält för över aniktshuden löpte ett finmaskigt nät, ett delta av små röda blodkärl som påminde om en anatomiplansch från skolan. Ut ur planschen stirrade dom oseende ögona, förvånat som om dom levde sitt eget liv. Kanske hann han inte ens bli rädd.

Polisrapporten var undertecknad Bernhard Einleiter. Om farsan fått läsa den kan jag höra honom förvränga efternamnet. Bernhard Enliter, he he.

Farsan och jag var tydligen dom enda gästerna den natten. Enligt Sonjas vittnesmål hade vi luktat sprit men hon släppte in oss i alla fall eftersom vi ”verkade rejäla”. Polisen hade hittat en tom sjuttifemma Renat på rummet. Vi hade inte varit tystlåtna men något gräl hade Sonja inte hört. Det fanns ingenting som pekade på brott, så dödsfallet betraktades som en olyckshändelse.

Nästa dag ringde jag morsan och berättade. Hon blev upprörd och grät en skvätt men lugnade sej och sa att det kunde man ju vänta sej att det skulle sluta på det viset. Jag sa åt henne att visa lite pietet. Det gjorde ont det samtalet.

Morsan ville inte se liket ens efter att begravningsfirman putsat opp det. Själva begravningen ägde rum i stillhet som det heter. Ett tiotal hade mött opp. Solen sken och prästen svettades i pannan. Jag grät lite fast jag försökte behärska mej.

Nå, det där tillhör det förflutna. Det är sånt man drar ett streck över och går vidare från. Och gått vidare kan man väl säja att jag gjort. På nåt sätt var det som om allting lossnade för mej när farsan gått bort. Han hade fyllt mycket så länge han fanns. Nu när han var borta kändes det som om jag sent omsider kunde sträcka på mej och bli vuxen. Först fick jag ett anbud om att bli redaktör på förlaget och tackade ja. Sen lurade en arbetskompis i väg mej på en tripp till Thailand. Tidigare hade jag sagt att det inte var min grej. Men jag blev fast som så många andra. Redan andra vändan träffade jag Sun. Hon var yngre förstås och påminde en smula om Fiona. Nästa gång följde hon med till Sverige och vi har levt lyckliga tillsammans sen dess, åtminstone tror jag det. Vi fick snart en dotter, Mia, och flyttade som alla andra nyblivna familjer ut på landet. Sun kunde data, pluggade svenska och började jobba deltid. Och när Mia fyllt 18 blev hon med barn, den ljuvliga Tessa. Så på många sätt har det gått bra för mej.

Men så är det drömmarna.

Egentligen är det bara en och samma dröm med små variationer. Den började några månader efter olyckan och har följt mej sen dess. I drömmen ligger jag och sover. Så hör jag liksom ett brus som närmar sej alltmer. Nåt stort och oformligt seglar in genom det öppna fönstret och slår sej ner på karmen vid sängens fotända. Jag blir rädd förstås, men så tycker jag att klorna som håller om räcket verkar bekanta. Det är ju farsans tånaglar, förlängda till gripverktyg. Jag fattar att det är han och att han har fått riktiga vingar och blir glad att han kan flyga. Då blir det ljusare i rummet och jag upptäcker att hans ansikte är ansiktet från fallet i trappan, fast näsan har blivit en rejäl örnnäbb. Det är fasansfullt men jag förmår inte blunda och min tunga är förlamad så jag kan inte skrika heller. Skräcken varar några sekunder. Sen ser jag att ögona inte står ut som på den döde, dom betraktar mej lugnt och stadigt, så efterhand ger paniken vika och jag börjar undra vad han vill mej. Jag säjer det också, ”vad vill du”, säjer jag, ”varför glor du så där?”. Men han svarar inte, dom döda talar inte i drömmen har jag förstått, han bara fixerar mej, inträngande och lite sorgset, som om han visste nåt som inte jag vet, och det går mej mer och mer på nerverna så i drömmen försöker jag provocera honom och säjer sånt som ”vad är det farsan, har du tappat målföret, det var nåt nytt”. Men det hjälper inte, hans blick liksom skruvar fast mej i sängen, jag kan inte röra mej, jag får panik igen och vaknar på riktigt, hes och svettig. Eller också har Sun lindat armarna om mej och väckt mej på ett tidigare stadium.

-Du måste göra nåt, säjer Sun. -Vad du behöver Igor är en terapeut.

Men jag vill inte träffa nån shrink. Jag vill få vara i fred och leva mitt liv, det som är kvar av det.

-Du måste få det ur dej, säjer Sun. Mia säjer detsamma. Men en gång föreslog hon, jag tror i alla fall det var hon, att om jag inte kände för att prata kunde jag ju pröva att skriva i stället. Jag gick och tänkte på saken en tid. Och nu har gjort det, prövat att skriva av mej. Inte vet jag om det kommer att hjälpa.

Och det är hela historien.

Jacko the Whacko

Ingen kan väl ha missat att Michael Jackson tagit ner skylten. Enbart i DN upptog nyheten 7 sidor. Samtidigt gick Willy Kyrklund bort. 1 sida. Willy who?

Om detta kan man tänka vad man vill. Vad Jackson beträffar är det svårt att hitta något att lägga till allt som redan blivit sagt. Men kanske ändå.

Per Sinding har i ett eftermäle satt Jackson i nivå med Elvis i rockhistorien. Det får stå för honom. Men på ett par punkter finns det onekligen likheter. Båda artisterna har lämnat tunga bidrag till rockens mytologi, och båda var i hög grad kroppsliga som artister. Delvis genom sin förmåga att låta kroppen komma till tals i rösten, men framför allt genom sättet de rörde sig på. Att tala om sex är för enkelt i sammanhanget, särskilt i Jackos fall. Som dansare var han svår att överträffa, han uppfann steg som inte fanns på kartan, han gled, snurrade, exploderade, hans kropp tycktes leva ett eget liv. Han var liksom Madonna, en annan 80-talsikon, som gjord för MTV. En kanal som inte Elvis hade tillgång till.

I rockmytologin är kroppen basal. Om det är något den hyllar är det drömmen om en evig ungdom. Hope I die before I get old. Forever young. Live forever. Jackson försökte vara Peter Pan, en gestalt som vägrade bli vuxen och klamrade sig fast vid ett inre barn. Därav hans sexuella tvetydighet. Som om inte det var nog ville han också utplåna sitt afroamerikanska yttre. Hans kropp blev avantgardistens experimentverkstad.

Men jag tror inte det som fängslat mest hos Jackson inskränker sig till att han i så hög grad levde upp till en konstnärsmyt med tillhörande tragik eller, för den delen, klassiska myter om människan som sin egen skapare, autogenes. För att myter ska uppfattas som giltiga måste de uppfattas som aktuella. Jag tror Jackson kom att förkroppsliga (just det) ett samtida fenomen som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe talar om som görbarhet.

Görbarhet handlar om att flytta gränser – särskilt gränsen mellan natur och kultur. Om vi håller oss till kroppen är det inte längesen den uppfattades mer eller mindre som ett öde. Man hade den kropp man hade; möjligheterna att förändra den var marginella med dåtidens teknik. I dag är kroppen ett oavslutat makeoverprojekt, åtminstone i de rika länderna. Vi får visserligen veta av reklammakarna att vi duger som vi är, men på ett sätt som antyder att det finns en del att jobba med, och det kräver gott självförtroende att säga emot. Enter hälsokost, terapier, gym, plastikkirurgi och (naturligtvis) en flod av skönhetsmedel. Hjälpmedel finns. Att inte utnyttja dem tyder på slapp moral och risk för vad Reinfeldt kallar utanförskap.

Ur det perspektivet kan Jackson ses som en föregångare, en sant senmodern hero, som stupade på sin post därför att han råkade driva den egna kroppens görbarhet ett varv för långt. Det, men inte företaget som sådant, skiljer honom från oss. Han ville något och gjorde om sig.

I DN har det en tid pågått en debatt om religion och ateism som jag inte ska gå närmare in på. Låt oss bara konstatera, i ljuset av utbredningen av islamisk och kristen fundamentalism å ena sidan och new age å den andra, att religiositeten är allt annat än död. I min första blogg betitlad ”Du skall inga andra gudar hava jämte dig” berörde jag detta men reserverade mig för den svenska statskyrkans möjligheter att rida på den nyreligiösa vågen. Jag menade att vi som sekulariserade västerlänningar hade svårt att underkasta oss Gamla testamentets oberäknelige Herre samtidigt som vi solade oss i Nya testamentets faderliga blick. För motsägelsefullt. I dag tänker jag att den gammaltestamentliga guden kanske är just en sådan bild av Lagen som den gränslösa människan behöver.

Läser man berättelsen om Michael Jackson på det viset blir den snarare en moralitet som handlar om hybris: hit men inte längre.  Den väcker inte bara beundran utan också en slumrande oro. I görbarhetens tid är steget mellan människa och monster kortare än någonsin.