Ingen kan väl ha missat att Michael Jackson tagit ner skylten. Enbart i DN upptog nyheten 7 sidor. Samtidigt gick Willy Kyrklund bort. 1 sida. Willy who?
Om detta kan man tänka vad man vill. Vad Jackson beträffar är det svårt att hitta något att lägga till allt som redan blivit sagt. Men kanske ändå.
Per Sinding har i ett eftermäle satt Jackson i nivå med Elvis i rockhistorien. Det får stå för honom. Men på ett par punkter finns det onekligen likheter. Båda artisterna har lämnat tunga bidrag till rockens mytologi, och båda var i hög grad kroppsliga som artister. Delvis genom sin förmåga att låta kroppen komma till tals i rösten, men framför allt genom sättet de rörde sig på. Att tala om sex är för enkelt i sammanhanget, särskilt i Jackos fall. Som dansare var han svår att överträffa, han uppfann steg som inte fanns på kartan, han gled, snurrade, exploderade, hans kropp tycktes leva ett eget liv. Han var liksom Madonna, en annan 80-talsikon, som gjord för MTV. En kanal som inte Elvis hade tillgång till.
I rockmytologin är kroppen basal. Om det är något den hyllar är det drömmen om en evig ungdom. Hope I die before I get old. Forever young. Live forever. Jackson försökte vara Peter Pan, en gestalt som vägrade bli vuxen och klamrade sig fast vid ett inre barn. Därav hans sexuella tvetydighet. Som om inte det var nog ville han också utplåna sitt afroamerikanska yttre. Hans kropp blev avantgardistens experimentverkstad.
Men jag tror inte det som fängslat mest hos Jackson inskränker sig till att han i så hög grad levde upp till en konstnärsmyt med tillhörande tragik eller, för den delen, klassiska myter om människan som sin egen skapare, autogenes. För att myter ska uppfattas som giltiga måste de uppfattas som aktuella. Jag tror Jackson kom att förkroppsliga (just det) ett samtida fenomen som den tyske kulturteoretikern Thomas Ziehe talar om som görbarhet.
Görbarhet handlar om att flytta gränser – särskilt gränsen mellan natur och kultur. Om vi håller oss till kroppen är det inte längesen den uppfattades mer eller mindre som ett öde. Man hade den kropp man hade; möjligheterna att förändra den var marginella med dåtidens teknik. I dag är kroppen ett oavslutat makeoverprojekt, åtminstone i de rika länderna. Vi får visserligen veta av reklammakarna att vi duger som vi är, men på ett sätt som antyder att det finns en del att jobba med, och det kräver gott självförtroende att säga emot. Enter hälsokost, terapier, gym, plastikkirurgi och (naturligtvis) en flod av skönhetsmedel. Hjälpmedel finns. Att inte utnyttja dem tyder på slapp moral och risk för vad Reinfeldt kallar utanförskap.
Ur det perspektivet kan Jackson ses som en föregångare, en sant senmodern hero, som stupade på sin post därför att han råkade driva den egna kroppens görbarhet ett varv för långt. Det, men inte företaget som sådant, skiljer honom från oss. Han ville något och gjorde om sig.
I DN har det en tid pågått en debatt om religion och ateism som jag inte ska gå närmare in på. Låt oss bara konstatera, i ljuset av utbredningen av islamisk och kristen fundamentalism å ena sidan och new age å den andra, att religiositeten är allt annat än död. I min första blogg betitlad ”Du skall inga andra gudar hava jämte dig” berörde jag detta men reserverade mig för den svenska statskyrkans möjligheter att rida på den nyreligiösa vågen. Jag menade att vi som sekulariserade västerlänningar hade svårt att underkasta oss Gamla testamentets oberäknelige Herre samtidigt som vi solade oss i Nya testamentets faderliga blick. För motsägelsefullt. I dag tänker jag att den gammaltestamentliga guden kanske är just en sådan bild av Lagen som den gränslösa människan behöver.
Läser man berättelsen om Michael Jackson på det viset blir den snarare en moralitet som handlar om hybris: hit men inte längre. Den väcker inte bara beundran utan också en slumrande oro. I görbarhetens tid är steget mellan människa och monster kortare än någonsin.
Etiketter görbarhet, kropp, Michael Jackson, populärmusik, Thomas Ziehe
