”Life is goood!”
Hur kommer det sig att folk framstår som så jävla lyckade nuförtiden? Till och med de återhållsamma svenskarna skryter som aldrig förr, som Anders Mildner påpekar i Sydsvenskan Söndag 1.8. Facebook och Twitter svämmar över av notiser om det underbara liv man för. ”Köttet du grillar är alltid perfekt. Vännerna du dricker vin med är alltid fantastiskt trevliga.” Samma tendens hittar man i Sommar i P 1, där en stor del av programmen de senaste åren har stöpts efter framgångssagans nötta mall.
Nu ska man inte överdriva den förändring som skett. Forskare som undersökt vardagligt, muntligt berättande (bl a Charlotte Linde, 1993) betonar att det tillhör genren att tillrättalägga det berättade jagets roll för att vinna sympati. Men i det här fallet handlar det nog om mer än så. Sedan 80-talet har det varit legitimt att satsa på en fängslande yta och inte undra för mycket vad som finns bakom. Och nu tycks även de bysvenske ha lärt sig att hämningslöst framställa sig själva i önskvärd dager, vilket inte var så lätt i ett samhälle där alla visste vem man egentligen var. Alla hänger förstås inte med i rollspelet. ”Livet leker när man läser sina barns enbart lyckliga statusuppdateringar dag för dag”, säger en svärmor i SDS-artikeln. Man får hoppas att hon också möter familjemedlemmarna offline någon gång…
Här skymtar en paradox. För samtidigt som människor, särskilt i Väst, aldrig haft det så bra materiellt och gärna skryter om det, visar undersökningar på en stigande samhällelig orosnivå (vilket styrks av konsumtionen av lugnande medel). Hur kan det stämma, undrar Richard Wilkinson och Kate Pickett i sin uppmärksammade studie Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen (2009), att vi både blivit mer säkra på vårt eget värde och drabbade av oroskänslor?
Man kunde föreställa sig att denna utveckling hänger samman med en stigande medvetenhet om hot som miljöförstöring, terrorism och liknande. Men den oro som intresserar Wilkinson & Pickett handlar i stället om hur man tar sig ut i andras ögon. Vid sidan av människor med tillgång till en sund självkänsla urskiljer den forskning de stöder sig på en annan, växande grupp, som snarare lider av bräcklig självkänsla och hanterar risken att förlora ansiktet med förnekande och extrem självhävdelse (fenomenet kallas också narcissistisk störning). Samtidigt påpekar de – i linje med deras egentliga ärende – att oron för att bli sedd ner på hänger ihop med social status. ”Ju högre upp på den sociala stegen man befinner sig, desto lättare blir det att känna stolthet, respekt och självförtroende.” Samhällen med höga inkomst- och statusskillnader föder alltså oro. Dessutom försämrar ojämlikheten hälsa och livslängd (även för de rika), spär på antalet tonårsfödslar, våld och kriminalitet, försvårar social rörlighet mm.
Den fortgående individualiseringen gör inte saken bättre. Lacanianen Renata 
Salecl, författare till en liten bok med titeln On Anxiety från 2004, påpekar att problemet med ett samhälle byggt på valfrihet är dubbelt: dels tycks den Andre (samhället) ställa allt otydligare krav på subjektet, dels uppmuntras subjektet att finna sin egen väg. Samtidigt som vi lösgörs från traditionella kollektiv (familj, klass, hembygd etc) betalar vi den nyvunna friheten med ökat ansvar för vad vi gör av våra liv då allt framställs som möjligt. Det som verkligen skapar ångest, skriver Salecl, är inte en oförmåga att bli någon annan, utan en oförmåga att uppfinna sig själv.
Kanske är det mot en sådan bakgrund man bör se det s k skrytet på Facebook och Twitter. Den oro som bottnar i osäkerhet om vad den Andre egentligen begär av oss leder till att vi samfällt putsar upp bilden av vår livsstil, medan strävan att uppfinna sig själv schematiseras till försök att ”nischa sig”, skapa ett ”personligt varumärke” och ”sälja sig” på en hårdnande arbetsmarknad. I det sammanhanget borde det inte förvåna någon att man allt oftare ser Jantelagen, alternativt ”den svenska avundsjukan”, dammas av. Egentligen beskrev Sandemoses bevingade term småskurenheten på en liten ort. I det individualiserade samhället får den i stället förklara varför någon har problem med sin karriär. Det är de andra…
Etiketter Facebook, Jante, Jämlikhetsanden, Renata Salecl, Twitter
