Läslista

 

Så bekvämt det är med listor. Perfekta för nätet. Är man nere på noll kan man alltid göra som antihjälten i Erlend Loes Naiv. Super, sätta sig och räkna upp några saker. Bara vad man känner. Ingen diskussion. Den rena smaken.

Det här är romaner jag läst de sista 4 månaderna, rankade i fallande ordning. (Väl många män kanske).

1)   W G Sebald, Saturnus ringar. Omläst. Överblivna landskap och människor på svindlande prosa. 00-talets bästa roman?

2)    William Faulkner, As I Lay Dying. Omläst white trash-modernism. Att den var så j-a bra…

3)    Jonathan Littell, De välvilliga. 900 sidor om en nasse som kunde varit du.

4)    Richard Yates, Revolutionary Road. Den definitiva suburbia-romanen.

5)    Amanda Svensson, Hey Dolly. Blåser liv i vem som helst.

6)    P-O Enquist, Ett annat liv. Lysande start, seg i mitten, lyfter igen mot slutet.

7)    Ernest Hemingway, En fest för livet. Omläst bild av 20-talets Paris. Gillar man skvaller om kollegor så.

  Mircea Cartarescu, Nostalgia. Tja… ”sensuell barndomsskildring”. Räcker inte.

9)    Malte Persson, Edelcrantz förbindelser. B-o-r-ing. Fjolårets största svenska hajp kan inte gestalta.

10)  Klas Östergren, Orkanpartyt. Dystopia möter asagudarna på smaklös prosa≈ totalhaveri. 

Liza och ”sanningen”

Medan Israel än en gång tror sig säkra fred genom att föra ett krig som stöds av nationens stjärnförfattare, debatterar svenska kultursidor huruvida en kvinnlig journalist som skriver usla men bästsäljande dokumentärromaner har förbrukat sin kredd.

   Jag förstår inte uppståndelsen kring Liza Marklund. Att det var bloggvärlden som uppmärksammade hennes fall och inte den officiella offentligheten är värt att notera men lägger strängt taget inget nytt till den betydligt viktigare insats bloggarna stod för i samband med FRA-debatten. I övrigt har debatten sällan överskridit vanlig kändisjournalistik.

   I Marklund ser jag bara en entreprenör som trampat över gränsen. Tidigt uppfattar att läsarna begär mer ”verklighet” (något jag var inne på i inlägget ”Finsekter i kläm”), så hon gör en rip-off på uppslaget i Betty Mahmoodys gamla orientalistiska falsarium Inte bara min dotter, kallar resultatet för ”En sann historia” (men vet inte hur hon ska ha det i senare upplagor), spinner vidare på temat kvinnomisshandel i en inkomstbringande svit av böcker, får skit för att ha förvanskat det dokumentära stoffet i den första romanen och intar rollen av offer för ett mediedrev, trots att åtminstone hennes främsta kritiker Monica Antonsson tycks ha väl på fötterna.

   Det är intressant att kritiken, liksom i bloggvärlden, först så småningom får fotfäste i offentligheten. Man håller varann, och Marklund, om ryggen i det längsta. Och när det till slut väger över gör liberala feminister som kan se kvinnoförtryck i nageltrång en utryckning: författaren till Gömda har visserligen burit sig ohederligt åt, men det är hon inte ensam om i den litterära världen, och så driver hon ju en angelägen fråga. Framför allt är hon kvinna, och därmed automatiskt underordnad. Att hon trots detta haft framgång, om än inte på det litterära planet, kan vändas till debattörernas fördel, eftersom framgångsrika kvinnor ju som bekant väcker ont blod hos män. Kort sagt bör hon inte dömas för hårt.

   Jag skulle hellre vilja vända på resonemanget. One law for all. Alla som försöker sälja skitböcker med hjälp av politisk korrekthet, populära skräckscenarior och spekulationer i verklighetstörst ska ha på käften. (Synd bara att de är så många…)

   Till Hanne Kjöllers och Ulrika Kärnborgs försvar ska anföras att de också bidrar med fakta och uppslag i målet. Kjöller (DN 15.1) påpekar att bakom bortrövande av barn står i verkligheten i 60 % av alla svenska fall en svensk kvinna. Det finns ingen anledning att bagatellisera mäns våld mot kvinnor, men man kunde ändå påminna om att i majoriteten av alla fall av personligt våld är män både förövare och offer, kanske t o m diskutera hur produktivt det är att hamra in budskapet att män som sådana är farliga. Kärnborg (DN 18.1) lyfter inte bara fram det orientalistiska arvet utan påpekar också att Marklunds fall på intet sätt är unikt utan hänger samman med att gränserna mellan biografisk-dokumentär och ren fiktionslitteratur håller på att avprövas på båda sidor om skiljelinjen mellan högt och lågt, fast på diametralt motsatta sätt: på den låga sidan säljer man sig med sanningsanspråk, på den höga tonar man hellre ner dessa anspråk.

   Här rör debatten vid något som kanske borde intressera kulturkritiker mer än frågan om Marklund blivit rättmätigt uthängd eller inte. Är det inte så att det grundläggande problemet handlar om olika förväntningar? Att Marklunds breda publik begär en bokstavlig sanning, medan den mer skolade publik som dras till biografier accepterar de fiktiva drag som normalt tillhör genren och misstror alla anspråk på att kunna berätta hela sanningen?

   I vilket fall som helst tycks det vara så  att läsare på olika nivåer i dag sätter ett starkt värde på att ta del av ”sanna” berättelser. Varifrån, kan man undra, kommer nu detta intresse? Har det kanske att göra med en smygande osäkerhet om var gränsen mellan reellt och virtuellt egentligen går i ett genommedialiserat samhälle, snarare än i litteraturen? Någon?

 

 

Älska sitt jobb?

Djur har självbevarelsedrift, men hur är det med moderna människor?

Såg Forum på TV2 i går. Det handlade om stress. Man fick möta någon i farozonen, någon som redan hade bränt ut sig, forskare och professionella stresshanterare.

Slutsatsen var väl inte ny. Det är farligt att älska sitt arbete. Man blir lätt döv för kroppens varningsklockor. Det är ju så roligt. Framför allt kvinnor tycks tänka så.

Intressant blev det först när frågan ställdes vem som egentligen bär ansvaret om någon ”går in i väggen”, som det heter, med sitt jobb. Det är ju ingen som har tvingat personen i fråga att ta på sig så mycket…

För inte längesen hade de flesta arbeten tids- och prestationsmässiga ramar. Uppgifterna var sällan lustbetonade, självständiga eller kreativa. Men ansvaret var väl avgränsat, och man kunde ha en hel del kul med arbetskompisarna eftersom tempot var lägre och alla satt i samma båt. Stötar utifrån drabbade organisationen, inte enskilda medarbetare. Och man behövde i allmänhet inte ta jobbet med sig hem.

Vi var individer som medborgare, dvs som politiska subjekt, och naturligtvis privat, för familj och vänner. Men på det ekonomiska planet reglerades arbetskraftens värde i huvudsak kollektivt, och konsumtionen följde fortfarande tydliga klassmässiga mönster.

Sedan upptäckte marknaden att en organisation blir effektivare om den engagerar sina medarbetare genom att ge dem större ansvar – inom rimliga ramar, förstås. I dag är det självklart att man ska göra karriär. Inte säga ifrån. Tänka på sin anställbarhet. Se över sina nätverk. Skapa sig ett varumärke. Kanske konsultera en karriärcoach. Kort sagt betrakta arbetsmarknaden just så, som en marknad där det man säljer är sig själv, oavsett om man jobbar med ting eller människor, i privat eller offentlig sektor. Inte längre bara sin arbetskraft.

Många jobb (särskilt traditionella kvinnoyrken) bygger på relationer, på att man gör något för andra, oavsett om man tjänar på det eller inte. För relationer finns inga gränser. Det är bra ur organisationens synpunkt. Det är också bra om man har vad marknaden kallar ”personliga nätverk” (i motsats till ”professionella”), eftersom det avlastar individen så att han/hon presterar bättre. Ännu bättre är det om man också ägnar sig åt friskvård på fritiden.

Om man hinner och orkar, vill säga. För individualiseringen har också betytt att umgänge med barn, familj och vänner inte ser ut som förr. Då ”livspussel” var ett okänt begrepp.

Kort sagt är vi på väg att frivilligt rationalisera våra liv i grunden för att få njuta av marknadens fördelar. Individualiseringen har blivit en helig ko. Att den valfrihet den erbjuder i slutänden innebär nya former för tvång tycks vi bära med jämnmod. I alla fall vi som hittills undgått att loserförklaras. Det är snudd på ett perfekt system.

Omställningen går inte smärtfritt. Men hav tröst: enligt Forum-expertisen kommer vi att vänja oss på några decennier.

Om vi vill.

One law for all

Lagt märke till att det i dagarna firats 60-årsjubileum för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Eller har Nobelfesten lagt sig som våt ludd över uppmärksamheten?

 Man kan tycka att deklarationen är utopisk som världen ser ut. Alternativt att den präglas av västerländska ideal. Ändå finns det antagligen inget dokument som är viktigare  som rättesnöre för en formell jämlikhet mellan individer av olika kön, med olika hudfärg, kulturell, politisk och religiös tillhörighet. Genom sina anspråk på universell giltighet bidrar deklarationen till att definiera vad en människa är, eller kunde vara.

Men som många redan påpekat är jubilaren i fara. Det beror bl a på att den intensifierade jakten på energiresurser och förskjutningar i den globala maktbalansen har satt spår i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, där det ingår 47 medlemsstater av vilka flertalet är mer eller mindre maskerade diktaturer. Lisbeth Lindeborg har särskilt uppmärksammat lobbygruppen Organisation of Islamic Conferences bearbetning av rådets delegater, EU och nationella parlament i syfte att ”skydda islam”. Arbetet har haft vissa framgångar. Nyligen antog FN:s generalförsamling en HRC-resolution som förbjuder kritik mot islamiska stater, där kvinnoförtryck och inskränkningar i yttrande- och tryckfrihet är legalt. Kritik av religioner jämställs alltså med diskriminering av människor.

Men om det ser mörkt ut för de mänskliga rättigheterna beror det inte bara på en ny världskarta, utan också på hur västvärlden har hanterat motståndet mot deras giltighetsanspråk. Å ena sidan har man försvurit sig åt universella principer, å andra sidan lämnat plats för en identitetspolitik som markerar differenserna mellan olika grupper. Det är ingen lätt balansgång. Som Torbjörn Elensky skriver i sin kommentar till jubiléet är det bra om erkännandet av skillnader leder till ökad tolerans och förståelse för andra, men dåligt när man använder kultur och traditioner i syfte att åstadkomma ”en särbehandling som åsidosätter individens rättigheter till förmån för gruppens”. Västerländska intellektuella – och politiker, får man tillägga – har svikit sitt ansvar på den punkten, ”antagligen av rädsla för att sammanblandas med rasister”. De har misslyckats att ställa dem till svars som ”missbrukar postkolonial teori och maktanalys för att underbygga den egna maktutövningen och ogiltigförklara kritik från väst såväl som inhemska dissidenter”.

I praktiken är människors identiteter, som redan Strindberg visste, flytande lapptäcken av tillhörigheter (klass, kön, etnicitet, familj, religion, nationalitet, utbildning, yrke, ålder, livsstil, sexuell läggning etc). Identitetspolitikens antagande är  att sådana sociala positioner också representerar bestämda sätt att erfara världen på och i förlängningen distinkta politiska och/eller kulturella gemenskaper.  I We Gotta Get Out of This Place riktade cultural studies-forskaren Larry Grossberg redan 1992 en skarp i kritik mot sådana antaganden. Jag ska kort återge några av kritikens huvudpunkter. För det första: även om den kan ifrågasätta likhetstecknet mellan identitet och erfarenhet, tenderar identitetspolitik att fetischera skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper: ”Every group is different and that difference must be respected and accomodated before all else” (364). För det andra: eftersom det inte finns någon nödvändig koppling mellan ett visst erfarenhetsområde eller en viss social position och en bestämd politisk agenda, tvingas man gripa till ”falskt medvetande” eller liknande daterade begrepp för att förklara varför somliga inte tycks inse sina rätta intressen. För det tredje uppmuntrar identitetspolitiken lätt till föreställningar om att varje handling som utförs av en underordnad social grupp är ett autentiskt uttryck för gruppens sociala position och som sådan möjlig att hylla i motståndstermer. ”All subordination is evil; all subordinated groups are good!” (366). Slutligen har identitetspolitiken skapat en skuldens politik (”a politics of guilt”), enligt vilken ens sociala position avgör om man har rätt att yttra sig eller inte om ett ämne. Eventuellt kunde man komplettera med en fråga: Bidrar inte identitetspolitiken också till att skapa det som den talar om, dvs särart, även i sammanhang där förespråkarna i praktiken skulle vinna mer på att se sociala och kulturella fenomen i deras verkliga komplexitet?

Identitetspolitiken har lärt oss misstro allt fagert tal om ”människan”. Genom att gång på gång visa att bakom ordet döljer sig regelmässigt någon form av maktutövning har den stått i undertryckta gruppers intresse. Men samtidigt har den skapat ett tvång till politisk korrekthet, som icke-demokratiska krafter gärna rider på.

Kanske är det dags att  sluta fega nu. I sista hand är vi faktiskt människor. Därför måste FN-deklarationen försvaras. Ibland kan det t ex vara nödvändigt att, som det brittiska överhuset, driva kampanjer med namnet ”One law for all”.

Ur Skrivbordsromanen (6)

Jag vaknade av trycket från blåsan. Det första jag såg var Fionas nacke. Jag drog in den rena doften av hennes hår och önskade jag kunde bli liggande så… riktigt länge. Men jag måste opp.

Farsans säng var tom. Han var morgontidig av sej så det var inget att undra över. Jag gjorde i ordning ett par muggar Neskaffe och förde en av dom fram och tillbaka över Fionas huvud. Hennes näsborrar vidgades… sniff sniff… hon vred på sej och öppnade ögonen. Ansiktet sprack opp i ett smil när hon kände igen mej. Det värmde.

-Neskaffe… Allt som finns.

-Mm.

-Skål.

-Skål. Och tack för i går.

Vi drack några klunkar under tystnad. Jag tände en cig åt henne.

-Vad är klockan?

-Halv nie.

Hon fick syn på farsans tomma säng. Jag förklarade att han antagligen gått ut en runda.

-Vad tror du han tänkte när han såg mej i din säng?

-Tja… jag är inte säker på att han såg dej.

-Du skojar… Det måste han väl ha gjort ändå!

-Du känner inte farsan…

Hon drog ett tankfullt bloss.

-Jag har en plan. Om du inte har ångrat dej…

-Shoot.

 

*

 

-Här är det… men stanna inte, kör förbi och vänd.

Vi rullade längs en lång förortsgata, kantad av likadana fyravånings hyreshus. Den var tom bortsett från en rad parkerade bilar, det var fortfarande söndagmorgon och folk hade inte masat sej opp fast solen sken och fåglarna antagligen kvittrade nånstans. Jag gjorde som Fiona bad och parkerade en bit bort från lägenheten, på samma sida av gatan.

-Du såg Landrovern där, den svarta… Det är Kentas. Skitbra. Har du grejorna?

Jag höll opp en kofot och en basebollkeps.

 -När du har sett mej slinka in genom porten sätter du i gång. Så ringer jag efter ett par minuter.

-OK.

Hon gled ut. I backspegeln såg jag hur hon strök utmed husväggen och försvann in i portgången. Jag tryckte ner basebollkepsen i pannan, greppade kofoten och gick raskt tillbaka till Landrovern. Inte en själ i sikte. Jag hukade mej ner vid bakhjulet och bände loss navkapseln. Lätt som en plätt. Fortsatte med det andra bakhjulet. Den satt hårdare. Nervöst. Kikade mot portgången med jämna mellanrum. Tanken var att Fiona skulle ringa och utge sej för att vara en granne som sett mej. Hon hade fått en av dåtidens tegelstenar till mobiler av Iovan. Bilen, sa hon, var Kentas ögonsten. Han skulle glömma allt annat och komma dundrande som en ångvält… och då gällde det för Iggy att lägga bena på ryggen medan hon sa adjö till Hanna och smet ut bakvägen. Men han skulle inte kunna jaga mej nån längre sträcka, han hade ett jobb att passa… det gällde bara att vara kvick i starten. Sa Fiona.

Sådärja… där kom den andra navkapseln! Jag lyfte blicken och såg några bleka ansikten i ett fönster på andra våningen. Bäst ändå att hålla i gång… jag hukade mej ner vid det framhjul som vette mot gatan och kikade försiktigt igen. Nu stod dom och pekade i fönstret och lämnade plats för ett tredje ansikte som omedelbart försvann, men jag hann ändå känna igen det som Kentas. Jag backade försiktigt. Så flög dörren opp. Jag såg inte mer utan började springa och fortsatte. Benen pumpade, jag började snart flåsa men höll i gång, nån skrek efter mej men det lät betryggande avlägset så jag kikade över axeln. Kentas väldiga figur stod med händerna i sidorna och glodde kanske hundra meter bort. Så jag slog av på takten och kände segern börja bubbla i blodet. Bara nu Fiona inte sprang rakt i armarna på honom…

Till höger vid gatans ände låg en liten park med en lekplats. Jag korsade den och satte mej att vänta på en undanskymd bänk medan kroppen hämtade sej. Det var den mötesplats vi hade avtalat. Svalorna skrek och ett enstaka stackmoln masade sej ur synfältet. Minuterna gick och jag började bli allt oroligare. Vad kunde jag ställa opp med om Fiona blivit fast? Ringa polisen? Kunde bli mycket att förklara.

Trumpeter… fanfarer… pukor… en hel mässingsorkester brakar loss bland höghusen! Där kommer hon som fjärran var sänd av fädrens hopp, på gångstigen kommer hon, i en dallrande luft som lyfter henne så hon tycks sväva fram, en leende och vinkande hägring… och nu är hon framme, vi håller om varann, hon kysser mej på kinden och fyller näsborrarna med hårets goda lukt … Det är ett sånt ögonblick som man aldrig vill glömma, men så ser jag hon har tårar i ögonen.

 -Var det jobbigt?

Hon nickar och vi blir stående så där en stund.

-Jag måste hämta bilen.

Hon nickar igen. -Var försiktig.

Det var jag också, men ingenting hände. Fiona satt in med ett av sina kostbara smil. I knäet placerade hon en bur som jag inte sett att hon fått med sej. I buren klängde något vitt med fjällig svans.

-Det är Signe, sa hon. -Vit råtta. Hanna ville jag skulle ta med henne. Så jag inte glömde henne medan jag var borta.

-Uh huh. Jag visste inte vad jag skulle säja. Gänget var i snabb tillväxt.… fortsatte det så här måste jag skaffa en större bil.

-Går det bra? Att hon följer med?

-Klart. Ser pigg ut.

Hon tryckte ovansidan av min hand. Medan vi körde berättade hon mer om sej själv. Hon var en nomad, hela hennes barndom hade familjen flyttat omkring. Fiona fick ta adjö av sina kompisar stup i kvarten. -Till slut vågade jag inte skaffa mej nya… Namnet var morsans idé. Hon älskade cirkus och hade velat bli lindanserska, men så blev hon kär och gifte sej i stället. En gång hade hon sett en Miss Fiona uppträda. Namnet var allt som blev kvar av cirkusdrömmarna och det gav hon åt sin förstfödda. Så småningom tröttnade hon på att flacka omkring, skilde sej och bosatte sej i Handen med Fiona och två småsyskon. Där tillbringade Fiona sina tonår. -Jag var en riktig strulunge, jag avskydde skolan och hängde ihop med ett gäng som hade specialiserat sej på att sno och slakta mopeder… Pengarna köpte vi hasch för.

 Men så började tjejerna i gänget att skaffa sej andra intressen. Dom upptäckte Musikhuset i Handen, lärde sej spela, bildade ett band… det var roligare att lira. Fiona hoppade av gymnasiet, fick jobb i en affär, tröttnade… gick arbetslös ett tag… bra för musiken men slitsamt i längden… hankade sej fram på ströjobb och började DJ-a så smått. Och så kom Iovan in i bilden. -Jag vill ju hålla på med musiken. Men det kan jag inte göra under hot. Så vad ska jag göra? Ge mej ett råd! Du ser ut som om du varit med om en massa… det har du, va?

Innan jag kom åt att rätta hennes villfarelse var vi framme. Det visade sej att rummet var tomt. Men vi hade knappt hunnit stänga dörren bakom oss förrän det skrapade i låset och farsan ångade in. Han var på ett strålande humör. Under armen höll han sin gamla nötta portfölj, som putade misstänkt.

 -Här är du ju, sa han. -Har du inte sett vad det är för väder? Man kan inte önska sej bättre! I denna ljuva sommartid gack ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor! Som skalden säjer… Kan du tänka dej att dom hade ett systembolag vid det där köpcentret som ligger en bit härifrån? Så jag handlade en liten knaber… och så tänkte jag att du dricker väl mest vin… Va? Ja, jag tog i alla fall en flaska… rätt hyggligt påstod dom att det var… om du vill ha! Annars får väl jag offra mej… he he… eller skänka den till chilenarna. Dom förstår sej på vin, tror du inte? Trevliga människor! Men jösses!

Mot slutet av monologen hade Fiona stuckit opp huvudet över fåtöljryggen och det höll inne hans hästar.

-Kors, har du fruntimmer på rummet? För det är väl en hon? Vad har hon gjort med håret?

-Hon heter Fiona. Jag träffade henne i går. Hon vill hänga med norrut. Och håret ska vara sådär nu, farsan. Stå lite på ända liksom.

Fiona vinkade försiktigt.

-Jaså, det ska det… det är modernt förstår jag! Håhå, du spiller inte tiden, du… Men är hon inte lite ung för dej? Va?

Han gick runt fåtöljen för att kunna se bättre. Fiona klarade strupen.

-Jag är 23.

-Vad var det jag sa? Du kunde vara far till henne!

Gubben brann av nyfikenhet. Att provocera var hans sätt att bekanta sej… men det var det inte alla som begrep. Bara Fiona inte tog alltför illa upp…

-Så lastgammal är han faktiskt inte. Förresten har bra mänskor ingen ålder.

-Du säjer det… hmm.

-Och vi är bara goda vänner… tillsvidare.

Farsan rynkade ögonbrynen.

-Hmm… är inte det också nåt modernt… att karlar och fruntimmer bara är vänner?

Han satte sej vid bordet och korkade opp en krympling Renat. Vinaren hamnade på samma plats.

-Ta för er… Vad var det nu du hette? Mona?

-Fi-ona.

-Hmm… låter keltiskt… irländskt, eller kanske walesiskt… det föds en massa ungar på Irland, dom är ju katoliker…

Han halsade ett par klunkar ur flaskan. Det var tydligt att han gillade tankespåret.

-Nå, mina barn, vad gör vi nu?

-Vi packar väl och ger oss av?

-Har vi så bråttom?

Jag förklarade läget. Farsan sköt in ett ”det var som tusan” ibland. Han var helhjärtat för att hjälpa en kvinna i nöd. Han föreslog till och med att vi skulle dra för persiennerna och gick fram till fönstret och började fumla med snöret. Vi såg på varann, Fiona och jag. Jag tog hennes händer i mina och ville säja något om hur glad jag var över allt, ifall det inte redan syntes. Men det hann jag inte.

-Det är visst nåt bråk hos chilenarna, sa farsan. -Bäst att se efter vad som står på.

I nästa ögonblick hade han försvunnit, sin vana trogen.

 

 

 

 

Poésie trouvée

Innan Öresundsbron fanns, och Öresundstågen, fick man ta sig in till Havnegade i Byen med buss från Kastrup och äntra en flygbåt. Bussturen tog ca en halv timme, vill jag minnas, och man satt där och halvslumrade medan gatuskyltar rasade förbi. Efter några gånger insåg jag att vissa av dem formade sig till en dikt.

Kløvervej

Timotejvej

Kaprifolvej

Syrefabriksvej 

25 saker jag gillar hos min hund

1. Han luktar gott.
2. Han är lätt att entusiasmera.
3. När han inte gillar vad man bjuder honom på stöter han bort det med nosen.
4. Han är snygg.
5. Man kan inte stirra ut honom.
6. När han får något han tycker är riktigt gott bär han det till dörrmattan som till ett altare.
7. När han går  stolpar han fram som John Wayne. Har han snott något blir gången ännu stelare. Men han trippar fram som Britney Spears.
8. Han faller i sömn och vaknar igen på nolltid.
9. Han äter fint ur handen.
10.  När han rullar ihop sig ser han precis ut som en räv.
11.  Om man delar en Wasa Plus med honom krasar det ”kra-op”, ”kra-op”.
12.  Han är go att ta i: stor mjuk päls och kraftig kropp.
13.  När man berättar något för honom spetsar han öronen och lägger huvudet på sned.   Vänster. höger, vänster… man ser hur den lilla hjärnan sliter.
14.  Han kan gå lös i terrängen utan att springa alltför långt bort.
15.  Han är expert på att slicka fötter, särskilt vänsterfötter. Tungan kilar njutningsfullt in och ut mellan tårna, både underifrån och ovanifrån.
16.  Han kan sova i vilken ställning som helst.
17.  När det är TV-dags hämtar han sitt tuggben och lägger sig tillrätta.
18.  Han lägger sig över och blockerar bollen när man dribblar med honom.
19.  Han älskar att hänga ut genom bilfönstret.
20.  Han ber om ursäkt när han förivrat sig.
21.  I drömmen piper han och man vet inte varför.
22.  När man kommer hem rusar han efter något att stoppa i mun och tagga ner med.
23.  Öppnar man en vinflaska sitter han med och när korken ploppat ur testar han vinkvalitén genom att slicka på den. Skala: 1-10 slickar.
24.  Han blänger som fan när han vaktar något.
25.  Han hjälper till när man gräver och pausar bara för att fnysa.

Ur Skrivbordsromanen (5)

När jag nu, långt senare, skriver detta snöar det stillsamt. Det känns bra även om det inte blir mycket av den, snön. Vintrarna är inte vad dom brukade vara. Inte heller det samhälle jag växte opp i existerar längre. Och väl är det, på många sätt.

 I går frågade mina ögons ljus, mitt fyraåriga barnbarn Tessa varför man ska förstå allting. Jag blev nog svaret skyldig. Saker och ting är som dom är, gjort är gjort, det ena griper tag i det andra och så rullar det på. När allt kommer omkring har hela grunden för ens existens lagts av andra. Man blir bokstavligen utsatt i livet. Varsågod och ta för dej! Man väljer vare sej tid, plats eller föräldrar. Man bad inte ens att bli född. Man gör så gott man kan när man nu ändå är här, men man ska inte inbilla sej att man ”gör nån skillnad”, som det nu heter när man vill smickra nån. Dom flesta av oss är utbytbara och snart glömda. Fast det sa jag förstås inte.

 Vad alla vill är att bli bekräftade. En gång när jag väntade på att kunna stiga av ett tåg blev jag tilltalad av ett fyllo i utrymmet mellan dörrarna. -Hörrudu, sa han, kan du säja mej varför man dricker? Jag gav honom ett ögonkast och högg till med ”För att glömma”. Ett litet ljus tändes i hans grumliga blick. -Säjer du det…

*

 -Vänta, jag köper en ny, lovade jag och började bana mej väg till baren utan att vända mej om… Raska tag! Han kunde ju komma på andra tankar… mindre godmodiga… bäst att ta time out!

 Medan jag väntade ändrade musiken karaktär och blev mer maskinell. En synthbas pumpade rått och monotont och spejsade fraser droppade ner här och var från diskanten. Sången lät vänta på sej och när den kom till slut var den bara några viskningar där det enda jag kunde höra var ordet ”house”. Det var det senaste på klubbfronten jag hörde, acid house, men det visste jag inte då.

 Efterhand som dansgolvet kallade glesnade leden framför mej. Jag fick min öl och styrde stegen tillbaka mot podiet. Men Kenta syntes inte längre till, han hade gått opp i rök. Kanske hade yuppien dragit i väg med honom under tiden. Skönt, då kunde jag pusta ut lite.

 Scenen var dimmig av rök som skiftade färg i ljuset av spottarna ovanför. Mitt i diset upptäckte jag en liten spinkig typ i vit T-tröja och blåjeans som rörde sej knyckigt i takt med musiken så det långa ljusa håret flög omkring ansiktet som i en schamporeklam. Var det DJ Death? Det kunde vara en tjej lika väl som kille under håret och den halva ansiktsmasken. Runt om stod ett gäng maskiner och då och då pluggade figuren in nån av dom så att en ny loop började köra. SIS SIS SIS SIS… RRRFSCHUIT! KAHÁR KAhár kahár… Och varje gång svarade dansgolvet med ett extra ryck.

 Efter ett tag märkte jag att min öl stod orörd på räcket. Blicken hade fastnat på den där figuren. Det var sättet den rörde sej på som gjorde det… en sorts dans, men i så fall av en graciös spastiker, utan mönster, komplett oförutsägbar, men hela tiden i synk med musiken och ett sömlöst byte av skivspår och ljudpålägg. Det var som om nån skalat bort alla lager av hud, ben och bindväv så att man kunde se det nakna hjärtat bulta. KABOOM KABOOM KABOOM … Det var lika obscent som det var proffsigt, och effekten gick rätt in i mej. Jag måste bara komma närmare.

 Så jag tog mej runt praktiskt taget hela golvet till sidan av scenen. Knappt hade jag tagit plats förrän DJ Death i en svepande rörelse rev av sej masken. Under den blänkte det vita ansiktet av svett och längre ner kunde jag se hur bröstvårtorna avtecknade sej mot det svettiga tyget i T-tröjan. En tjej… Sen frös hon över ett trumbreak… rätt opp och ner, bara händerna rörde sej runt, runt… vilade i sej själv med slutna ögon… så vacker hon var! När hon till sist slutade blunda försökte jag fånga hennes blick men den vandrade oseende över rummet… Se hit! Se hit, manade jag. Och så gjorde hon det… hennes blick stannade på mej, bara en mikrosekund, innan Nattmaskinen började spy rök och eld igen.

 Det finns en dikt av Baudelaire som handlar om ett möte med en förbipasserande kvinna på en gata i Paris. Mötet är chockartat fast det enda som händer är att de utbyter blickar. ”Ett blixtsken… Så dödsmörkt! – Och ingenting sker” skriver Baudelaire. Nej, ingenting sker, det är det sorgliga, ”du som jag skulle ha älskat och som visste det”, kvinnan i hans dikt, går bara vidare liksom poeten själv. Världen har rämnat men allt fortsätter som förut. Så var det. I morgon skulle DJ Death vara försvunnen. Jag visste inte ens vad hon hette, kanske inbillade jag mej bara att hon sett mej, och även om hon hade gjort det var jag antagligen för gammal för henne… riktigt dåliga odds för en fortsättning.

 Så släckte dom ner scenen. Applåder och visslingar. Discodunket satte i gång igen. Det hade jag fått nog av, så jag svepte min öl på stående fot och traskade ut i natten. Det var stjärnklart och månljust och fortfarande ljumt i luften fast klockan var närmare två. Örona ringde men rätt beskedligt, man kunde höra syrsorna fila. Inte en katt på vägen. Jag drog in syre för fullt och försökte vädra ut tumultet i bröstet.

 -Pst.

 Den kom från vägkanten. En viskning. Jag stannade och glodde ut i halvmörkret.

 -Pst. Du där.

 Det var nån bland buskarna. En tjej, lät det som.

 -Vad är det?

 Ett huvud stack opp. -Har du bil?

 -Kanske det ja.

 -Jag är i knipa. Ingen får se mej. Förstår du?

 -Jaha…

 -Kom hit! Ser nån dej på vägen måste dom ju undra vad du står där för.

 Det lät vettigt. Jag tog några kliv ut i terrängen och rätt som det var började hjärtat dundra så det slog lock för örona. Var det inte hon? DJ Death, Nattmaskinens drottning, fast utan det långa ljusa håret? Tjejen framför mej hade kort och mörkt och såg totalt androgyn ut. Ändå var jag säker. Det var hon.

 -Jag måste härifrån, fattar du? Kan du hjälpa mej?

 Sjungande norrländsk röst. Extremt tydlig, man hörde varenda stavelse. Jag närmade mej min siren tills vi stod mitt emot varann. I månljuset var hon ännu vackrare.

 -Snälla, säj nåt då!

 -Varför just jag?

 Hon stampade med foten.

 -För att du ser schyst ut… räcker inte det? Vi kan inte bara stå här!

 -Hör på. Om du vill så har jag ett rum på motellet inte långt bort. Du kan få min säng. Jag orkar inte köra nånstans i natt. För övrigt är jag inte ensam…

 Hon tvekade. -Är det OK då? Men jag vill inte gå mitt på vägen. Kan du tänka dej hämta bilen och plocka opp mej i stället? Blinka ett par gånger så jag vet att det är du.

 Jag ryckte på axlarna. -Som du vill. Vi ses. Halvsprang tillbaka, blodet forsade genom systemet, låste opp bilen, körde tillbaka, blinkade. I nästa ögonblick dök hon opp, slängde in en liten väska och rullade ihop sej i baksätet. Oj, hon måtte verkligen vara rädd… Men när jag parkerade på motellets baksida satte hon sej opp med en vinare i handen.

 -En sängfösare kanske?

 På andra sidan rumsdörren hörde man farsans snarkningar breda ut sej som ringar på vattnet. Jag förklarade hur det låg till och låste opp. Tände några värmeljus som stod på bordet, letade opp en korkskruv och ett par glas. När korken ploppade ur satte sej farsan opp och sa ”Va?”. Sen föll han tillbaka med en grymtning och raspade ett par gånger med tånaglarna mot väggen.

 -Skål då.

 -Skål.

 -Jag såg dej på klubben. Fin föreställning.

 -Tack.

 -Ska jag kalla dej Death eller?

 Hon drog på smilbandet. Det var rena soluppgången.

 -Asch, det var bara ett artistnamn. För kvällen. Annars kallar jag mej Torch. Men jag heter Fiona. Det är ett italienskt namn… tror jag.

 -Igor … Iggy. Ryskt namn. Igor alltså.  Angenämt.

 Vi skakade hand. Hennes var liten men fast, en ärlig, allvarlig hand. Det blev tyst en stund. Värmeljusen ritade små blinkande punkter i hennes pupiller och de gröna irisarna djupnade i färgen. Det syntes att hon samlade ihop sej, så jag teg.

 -Jag vill inte dra in dej i nåt, började hon, inte din farsa heller, för den delen. Men jag behöver hjälp att ordna en sak… och nu letar dom antagligen efter mej, killen jag har bott ihop med och hans drängar. Det är han som äger klubben plus några andra ställen i stan där jag har dj-at. En av hans killar skulle ha kört mej hem. Och dom typerna är inte att leka med, tro mej. Dom menar allvar… I åratal har jag inte kunnat ta ett steg utan att den idioten höll ögona på mej. Pa-to-logiskt svartsjuk! Patologiskt! Men i kväll kände jag att jag hade fått nog, så jag bestämde mej för att rymma efter giget… bara sticka min väg!

 Hon grävde fram en cig och tände den. Jag började dra örona åt mej. -En yuppietyp? Hon nickade, och jag berättade vad jag hade sett. 

-Iovan kollar alltid att det går som det ska med affärerna… själv dealar han inte, det har han ett gäng småungar som gör.

 -Iovan?

 -Ja… han är jugge från början. Jag var bara 18 när vi blev ihop… men skit i det, problemet är att jag blev med barn… Hanna är fem nu och smart som jag vet inte vad. Och jag kan ju inte bara åka ifrån henne… jag måste åtminstone förklara att det inte är för alltid.

 Hanna fanns nu hos Iovans föräldrar i en lägenhet i Farsta.

 -Vi gjorde opp om delad vårdnad när vi separerade för ett halvår sen. Dom är snälla, Iovans föräldrar, men gamla. Och dom har inte en susning om vad han sysslar med.

 -Vad vill du jag ska göra?

 -Hjälpa mej så jag kan träffa Hanna en lstund… och kanske ge mej lift ut ur stan. Vart är ni på väg?

 Jag förklarade. -Men träffa Hanna… det blir nog inte så enkelt. Om Iovan är lika misstänksam som du säjer räknar han säkert med att du tar kontakt med henne det första du gör.

 Hon suckade. -Jag vet. Men det måste gå. På nåt sätt…

 -Vi hittar på nåt i morron.

 Det kom nåt varmt i hennes ögon och hon la handen på min. Jag kände en eldtunga löpa uppför armen, borra sej in i nackkotorna, slå följe med ryggraden, dela sej i bäckenet och ebba ut i tårna.

 -Säkert att du vill?

 Jag kunde sagt att jag ville göra vad som helst för henne men nickade bara. Ute ljusnade det redan. Såg ut att bli en fin dag… Jag kände plötsligt hur trött jag var. Och vid närmare påseende saknade inte Fiona ringar under ögona hon heller.

 -Ska vi sova på saken?

 -Har du några öronproppar då? Nick åt farsans håll. -Honom sa du inget om…

 -Hade du hängt med om jag gjort det?

 Jag började rigga rummets enda fåtölj medan Fiona försvann på toa. När hon kom tillbaka och såg resultatet brast hon i skratt.

 -Du får aldrig en blund i ögona om du ska sova så. Kom och ligg hos mej i stället och håll om mej lite.

 Jag gjorde som hon bad.  

 

 

 

 

 

 

 

En våldskantad historia

Peter Englund är förutom rikskänd historiker, författare och akademiledamot också en flitig kvalitetsbloggare.

Som sådan äger han en avundsvärd förmåga att beta sina krokar så att läsekretsen hugger. Det må röra sig om skrivkonsten, vardagliga iakttagelser, politiska händelser, läsefrukter eller annat, hans texter utlöser praktiskt taget alltid en flod av kommentarer. Många är skapade av stamgäster som förmodligen har fler läsare hos Englund än de skulle kunna skrapa ihop på egen hand. Och det som skrivs är ofta intresseväckande. Värden behandlas respektfullt men inte okritiskt, och han å sin sida blandar sig inte mer än nödvändigt i de snabbt övergående diskussioner han utlöser.

Kort sagt är Peter Englunds blogg så förebildlig att man lätt glömmer att det trots allt är värden som bestämmer vad som är värt att tala om.

Det behöver förstås inte vara ett problem. Men när Englund axlar rollen som borgerlig liberal blir han förutsägbar och trist.

I hans blogg om vänsterintellektuella som inte tillfredsställande eller för sent avsvurit sig sitt 60-tal hör man ett eko från Per ”Fishface” Ahlmark, vars publicistiska gärning vid sidan av devota hyllningar till staten Israel bestod i att anklaga politiska motståndare för att de lekt med fel små tjurar för femti år sen. Och när Englund härom veckan kommenterade European Social Forum i Malmö hemföll han åt borgerlighetens gamla taktik att (liksom kvällspressen) fördöma det våld som förekom snarare än att intressera sig för vad deltagarna ville.

Han kunde ha glatt sig åt att 10000 människor av olika nationaliteter hade samlats för att diskutera den globala uppvärmningen och en rättvis fördelning av jordens resurser. Eller kunde han ha luftat sin kritik av de rörelser som de representerar. Det hade kunnat bli konstruktivt. Men icke. Englund visste inte ens att arrangörerna enats om att ta avstånd från fönsterkrossningen. Allt han tyckte sig se var att vänsterns våldskantade historia gick igen.

Man kan tillägga att bloggen utlöste 50 kommentarer av vilka den stora majoriteten hjärtligt instämde med värden och somliga försvarade polisens våld, inklusive skadskjutningen av Hannes Westberg, i Göteborg 2001.

Svagt, Peter Englund. Sånt där har jag fått nog av att läsa.

Pangade rutor

Jaha, några svartklädda krossade skyltfönster i slutänden av Reclaim the Streets gatufest i fredags. Big news, mediesverige. Vilket samförstånd: vi ruffar till det så ni får nåt att skriva om och vi kan läsa hur hårda vi är.

Polisen hade order att titta på. Det gjorde den. Men det kliade så förbannat i fingrarna att man måste gå ut med det… Fler rubriker. 

Däremot hände inte ett skit i våldsväg vid den stora demonstrationen på lördagen. Den som engagerade 10000 människor för global rättvisa och hållbar miljö och var kulmen på ett ambitiöst program i regi av 2008  års European Social Forum. 

Men bollen rullar vidare. I dag föreslår en gubbig ledare i DN att arrangörerna av ”våldskantade tillställningar” ska göras ansvariga för att inget händer. Rubriken är ”Lär av fotbollen”, som vet hur man handskas med huliganer. Bråkstakarna bör svartlistas. Demonstrationstillstånd bli villkorliga. Och som krona på verket skulle arrangörerna ”kunnas (sic) göras ekonomiskt delansvariga”.

Fucking brilliant. Låt alla pröjsa. Varför göra skillnad på kommersiella och ideella arrangörer? Dom som inte har råd får väl ge fan i att demonstrera…

Det är sånt som hotar yttrandefriheten, DN. Inte en handfull extremister.