Ontan tontan. Biffen, Bananen och Rocky

Biffen och Bananen var inte vilken gammal serie som helst, utan en svensk klassiker, jämförbar med Martin Kellermans Rocky. Tidsavståndet är inte större än att jag kan läsa båda serierna med behållning, fast hjärtat ligger hos den äldre som jag växte upp med. Ändå är det ett steg från en värld till en annan.

Här är lite bakgrundsinfo för de fåkunniga. Tecknaren Rit-Ola hette egentligen Jan-Olof Garland. Hans far var en socialdemokratisk ecklesiastikminister som det hette på den tiden, Olof Olsson, kallad ”Olsson med hatten” eftersom han gillade att gå omkring i sombrero. Sonen bytte efternamn till Garland 1935. Hans håg låg inte åt politiken, Rit-Ola var och förblev gråsosse. Den handlade om idrott, något som han själv utövade som bandy- och golfspelare men framför allt tecknade i Idrottsbladet, DN och Folket i Bild. Biffen och Bananen trycktes i fyra färger (svart, vitt, rött, gråskala) och gick i FiB ända från 1936 till in på 70-talet, även sedan Bonniers förvandlat det gamla folkbildningsorganet till herrtidningen FiB-Aktuellt. Dessutom kom det ut ett julhäfte intill 1972, som i dag kostar skjortan. Lyckligtvis publicerade DN två rejäla urvalsvolymer 1990 0ch 1991 med företal av utgivaren Ingemar Unge, betitlade Biffen och Bananen och Ännu mera Biffen och Bananen. De är omistliga.

Inte oväntat hämtade sportfånen Rit-Ola seriens huvudpersoner från idrottsvärlden – åtminstone till namnet. Bananen och Biffen var två danskar, den ene vegetarian, den andre slaktare, som figurerade i en cykeltävling på 30-talet. Biffen lånade dessutom väsentliga drag, inte minst fysiskt, från den svenske tyngdlyftaren Harry Dahlgren. Efter några år fick dessa båda kämpar sällskap av en tredje, Galento, utan att serien bytte namn. Förebilden Tony Galento var tungviktsboxare och lebeman, ”en typ som tränade huvudsakligen genom att klämma bärs men som likafullt lyckades golva Joe Louis”, som Unge skriver. Rit-Ola förlade herrarnas hemvist till Surbrunnsgatan i Sibirien (Vasastan) och lät dem snacka Stockholmsslang. Därmed skapades en urban svensk serie, en föregångare till Arne Anka och Rocky, som skilde sig från landsbygdskomiken i Elov Perssons populära Kronblom.

Hos Rit-Ola är det som i sagorna den lille, Bananen, som har hand om förståndet. Det är också han som lagar maten, en krävande uppgift eftersom de båda andra i trion är starkt beroende av en jämn tillförsel av biff med lök. Inbördes skiljer sig Biffen och Galento, ”tjockisarna” eller ”flodhästarna” som Bananen kallar dem, framför allt i förhållande till det andra könet. När den väldige Biffen spelar hjälten i en Tarzanfilm och ska bära Jane/Marilyn Monroe utom fara svimmar han av blyghet, medan den skönlockige men nervige Galento med växlande framgång månar om sin roll som pigtjusare.

Överhuvud taget är Biffen och Bananen en berättelse om vad man i dag kallar manlig bonding. Inbördes utsätter man varann för diverse practical jokes, och Bananen har en obehaglig fallenhet för tankenötter som inte bara prövar tjockisarnas intelligensutan också läsarens. I ett avsnitt av Rocky (som jag inte lyckats hitta) reciterar huvudfiguren för övrigt en av dessa för sina kompisar – med likartat resultat . Men utåt håller man samman. Sammanhållning gäller också gentemot kvinnorna, även om man låter sig frestas. För varje snäcka döljer en tiger inom sig, och den tar över när man gifter sig. Ibland sker förvandlingen på själva bröllopsdagen, ibland visar tigern klorna redan dessförinnan. ”Har det brunnit på gubbhuset?” frågar en rödhårig skönhet på Nalen när hon blir uppbjuden av Biffen. Här finns en beröringspunkt med huvudpersonen i Rocky, vars kärleksliv är minst sagt trassligt. Skillnaden är att Rocky dissekerar sina problem i det oändliga, vilket aldrig skulle falla Rit-Olas musketörer in. En surbrunnare är välgörande fri från nojor.

I Biffen och Bananen går ingen någonsin till jobbet. Rit-Olas working class heroes pysslar med allt utom vanliga kneg. Inte för inte hade serien som underrubrik ”Mystiska öden och äventyr”. Till herrarnas talanger hör att vara fena på diverse mer eller mindre inkomstbringande sporter. Som idrottsmän har de för vana att ta hem spelet på ett oväntat sätt. Bananen löper långdistans och lägger olympiastjärnan Zatopek bakom sig med hjälp av lite nyspulver. Biffen uppträder bl a som tungviktsboxare och besegrar världsmästaren Rocky Marciano utan att få in ett slag (Marciano knockas av ringstolpen sedan Biffen för en gångs skull fått för sig att ducka). Och när Galento går i mål och vinner en bobsleightävling är det under kälken.

Mångsyssleriet får trion att röra sig mellan åtskilliga länder och världsdelar. Det gör också Kellermans Rocky-figur. Men för Rocky spelar det egentligen ingen roll var han befinner sig. Hans reflexivt moderna värld är avförtrollad, den innehåller knappast något att upptäcka. Inte så i Biffen och Bananen. Särskilt i de berättelser som förlagts till djupaste Afrika regerar fortfarande en naiv, exotisk-kolonial blick på ting och människor som ibland kan kännas lite påfrestande. Men här uppstår också situationer som är tidlöst roliga, som då ett lejon kommer kånkande på Galento och Bananen utlovar en korv på villkor att det lägger tillbaka honom där det tog honom. Vilket också sker.

För äldre läsare är det lätt att förlora sig i nostalgi under läsningen och låta serien fungera som tidsspegel. Det gör den på flera plan. Rader av svunna idrottsstjärnor, skådespelare, politiker och legendariska figurer som swingpjatten passerar revy. Det gör också historiska händelser som världskriget och beredskapsåren. Stockholmsmiljöerna präglas fortfarande av röda plank, bakgårdar, skvallerkärringar, springsjasar och en och annan hästskjuts. Medierna spelar en mycket obetydlig roll, och generationsgränserna är lika självklara som de sociala hierarkierna. Medan Rocky lider av en permanent 30-årskris, är det fortfarande de vuxna som sätter normen i Biffen och Bananen.

Samtidigt vilar seriens komik i mångt och mycket på de tre hjältarnas förmåga att utmana det givna. De tecknas som vuxna män av obestämd ålder men sluter inte upp kring vuxenlivets pelare arbete och kärnfamilj. De rör sig i alla sociala miljöer, där deras etos med rötterna i vanlig reko arbetarklass konfronterar hyckleriet och snobbismen hos uppkomlingar och högre ståndspersoner. Medan den första typen av kritik är implicit, speglar den andra ett moraliskt (snarare än politiskt) ställningstagande hos seriens skapare. Garland, skriver Unge, avskydde fyra saker: folk som ”fåglar sig”, dvs gör sig till, litteraturpristagare, flyg och Picasso som inbegrepp av ”modern konst”. I en berättelse får Bananen i egenskap av ”plastisk kubist” på skallen av några ”neo-figuralister”. När Biffen röjt upp frågar han Galento vad bråket gällde. ”De va visst om en kille som hette Leo”.

Rit-Ola kan också ta ut svängarna genom att föra in element i vardagen som hör hemma i en annan, magisk värld. Ett sådant element är en röststyrd jeep, som kan stå i givakt – och lägga ägg. Ett annat är en flygande stol, som vill ha beröm när den gjort något duktigt, t ex serverat herrarnas middag.

Men seriens kanske allra största tillgång är snacket – ”kanske inte akademiskt, men autentiskt”, enligt Rit-Ola själv. Säkert är att det lämnar spår. I släkten har jag nu vuxna barn, som citerar godbitar ur Biffen och Bananen fritt ur minnet, typ ”Har du cementat skägget, din orre?”. På enklaste nivå kan man glädja sig åt ett strategiskt bruk av slangord – ”mors”, ”tira”, ”myrstack” (mössa), ”humrar” (händer) osv – som bidrar till tids- och lokalfärgen. Därutöver drabbas man av fraser som knappast låg i var mans mun: ”Ontan tontan”, ”Hajsa paraisa”, ”Ante mig, sa Pilatus”. Man bör också uppmärksamma de kommentarer à la Bill och Bull som huvudpersonerna har för vana att interfoliera en berättelse med. Men framför allt är det nog slutpoängerna som etsar sig fast. Jag plockar några favoriter.

• Ett par tjuvar välter ner en järnspis från andra våningen i skallen på Biffen, som sjunker ner till hakan i jorden, fortfarande med cigarrstump i mungipan. Hans kommentar: ”Aktar’e va de svider i fötterna”.

• Bananen bär ut sopor från en kräftskiva. Han ska igenom en dörr i ett plank och passa på de två trappstegen bakom, men öppnar fel dörr och faller utför ett stup. Väl på fötter ropar han: ”Hörrö Oskar! Va de där första trappsteget ger jag farao i det andra … jag häller ut skroten här!”

• Galento lyckas få tyst på en jobbig barpianist med hjälp av spetsat öl. Men pianisten efterträds av en klassisk sångerska. Biffen: ”Du vet ingenting vi kan bjuda den lilla kråkan på?”.

Omsorgen om språket är en likhet med Rocky. Också Kellerman vet hur snacket går. Men till skillnad från Rit-Ola låter han mycket lite hända i bild och förlitar sig helt på sin verbala uppfinningsrikedom. Och det myckna pratet i Rockys slackervärld går framför allt ut på att besvärja rädslan för att vara en loser med hjälp av ironi, cynism, engelska lånord, populärkulturella referenser och festande, ett projekt som skulle vara fullständigt obegripligt för Rit-Ola.

Ibland tror jag sådana skillnader säger mer än många historieböcker om hur Sverige förvandlats på 50 år. Det är ett skäl så gott som något att bekanta sig med Biffen och Bananen. Om det nu inte räcker med att det är jävligt kul.

Etiketter: Biffen och Bananen, FiB, Galento, Martin Kellerman, Rit-Ola, Rocky